Oavslutat (sista blågginlägget)

Oavslutat, under arbete, ursäkta röran jag bygger inte om men till, lever undrar, skallar hål i väggarna, kittar igen eller passar på att ta ut gluggar, kikar kisar, tar för mej allt eller inget och lämnar skuldmedveten tillbaks.

(Här, nu, där, då.)

Ambivalens

”Ju mer jag förstod desto mindre behov kände jag av att formulera det.” – Sigge Eklund, ”Den sista myten”

Man ska inte gräva ner sej i nuet (utkast till ett utkast)

Efter ett otal misslyckade försök att få till en klar och strukturerad inledning till den här samlingen texter av en av våra (till synes!) mer motsägelsefulla och ostrukturerade författare har jag till slut valt att tillämpa en av hans egna frekvent begagnade praktiker och helt enkelt låta texten löpa. Efter ett drygt kvartssekels studier i NN:s tankevärld är det förmodligen det bästa jag kan göra – jag är helt visst överkvalificerad, känner mej alltför nära mitt ämne för att klokt kunna spalta upp det. Tji struktur även i inledningen således; låt mej bara surra en stund på måfå, så kör vi sen.

Som förvaltare av NN:s efterlämnade papper har jag många gånger häpnat över vilken rikedom av uppslag de rymmer. Pärmarna fullkomligt spränger av inledningskapitel, hastigt nedrafsade idéer till romaner och essäer eller dikt- eller novellsamlingar – helt enkelt av intrig- och idémässigt oftast väldigt fruktbara men plötsligt övergivna ansatser. (”Övningar och självrefuser, ofärdigt och aldrig avsänt, bokkärnor och missade mål, diverse viskade vrål, ritat och skrivet, refuserat och överblivet – ryggmärgsklotter, stadiga hyllningar till all den vackra pinsamheten inuti…” som det står på utsidan av en av de många luntorna.) Och man kan förvisso tycka att det är tråkigt att så relativt få av alla dessa lovande starter utnyttjats till fullo, men man kan också hävda att de aldrig egentligen var menade att bli annat än vad de är. Det är förmodligen en efterkonstruktion, men faktum är att författaren själv – redan i början av nittitalet – planerade ett verk med arbetsnamnet ”NN:s ofullbord – samlade börjor”.

Den här boken är förvisso mer än en ofokuserad skribents samlade börjor (den överlägset största delen av den omfångsrika produktion jag hämtat material ifrån består trots allt av färdigställda verk), men jag är ändå svag för titeln och funderade ett tag på om det inte var just börjorna som i första hand borde sammanställas. På sätt och vis rymmer ju faktiskt goda inledningar mer än fullbordade verk nånsin kan göra; de har av naturliga skäl en alldeles speciell förmåga att skjuva igång sina läsare. En bra inledning kan – som idé om än inte som underhållning och tidsfördriv! – ofta överträffa det färdiga verk den indikerar, blir helt enkelt som en liten novell, avrundad och fullkomlig i all sin öppna möjlighet. (Inte för inte rönte Hemingways hårt nedstrukna och utelämnande mellan-raderna-prosa sådan framgång.)

Nåväl, här finns som sagt även längre och i mer traditionell bemärkelse färdiga stycken, och framförallt förstås utdrag ur romanerna och reseskildringarna. Dessutom har jag, utan att släppa alltför mycket på de kvalitetsmässiga kriterierna i det för övrigt ohyggligt svåra urvalet, försökt att få med texter från samtliga signifikanta perioder – alltifrån det sena sjuttitalets drömmande uppsatser och dadaistiska skolgårdspoesi fram över den för NN:s tidiga åttital så karaktäristiska hybriden av kontemplation och raka rör (”bakåtlutad racing” som han själv i efterhand karaktäriserade sitt skrivande under perioden) i de stora beatinspirerade romanerna till myllret av stilar och tekniker under det för författaren både privat och yrkesmässigt hårt svängande och krängande nittiotalet, och vidare in i det nya milleniet. Och man kan förstås tycka att ett i princip helt kronologiskt presenterat urval som det förhandenvarande gör våld på en litterär gärning som så ofta återkommer till människans behov av att på olika sätt (medelst arbete, drömmar, alkohol, hunger, vaka, rörelse – intellektuell såväl som faktisk fysisk…) fjärma sej från tidens idé, men i själva verket lyckades ju NN lika lite som någon annan under släktets historia undgå den allestädes förhärskande linjära tidsuppfattningen (många har exempelvis vittnat om hans besatthet av punktlighet – att inte passa en avtalad tid var för honom att ”stjäla av en annan människas enda liv, och därmed en sorts partiellt mord”; och det är ju också få meningar av hans hand som inte på gott och ont, uttalat eller någonstans mellan raderna, bär den typiska uppgivet leende dödsmedvetenheten i sej – och vad är väl dödsmedvetenhet annat än det ultimata exemplet på tidsmedvetenhet?) Vilket för mej fram till titeln för detta arbete.

”Man ska inte gräva ner sej i nuet” är ursprungligen ett citat av FS, en av de kamrater från barndomskvarteren i Sandhem utanför Trollhättan som under diverse alias figurerar här och där i NN:s verk, och alluderar förstås på den betydligt vanligare uppmaningen att man inte ska gräva ner sej i det förgångna. Yttrandet lär ha skrivits ner på ett ark papper som FS lämnade kvar i NN:s skrivmaskin efter en våt natt i början av åttitalet, och var ämnat att trösta den vid det aktuella tillfället djupt olyckligt förälskade och till yttermera visso hastigt avtuppade poeten. Den senare använde det längre fram vid flera tillfällen, bland annat som motto i romanen Gå på vattnet, simma på land (1989), och man kan därför med skäl anta att han kunnat acceptera det även som titel på en samlingsvolym som denna.

Enligt NN (och FS?) ska man således inte låta sej övermannas av det man har för ögonen, aldrig låta tanken fastna i det till synes uppenbara. Livskänslan kommer inte av sekunden allena, men i allt som ledde fram till den. ”Nuet är ju faktiskt ohyggligt överskattat” skrev han plötsligt i en av de ständigt medburna anteckningsböckerna vid mitten av nittitalet, och pekade vidare på att de horder av företrädesvis unga författare ur den så kallade bohemtraditionen som under decennier ”för att inte med en gång säga sekler” vrålat sitt eviga ”Här&Nu!” eller ”Fånga dagen!” från boksidorna, faktiskt oftast också suttit ensamma på sina kammare och omsorgsfullt omformulerat och intonerat dessa vrål i det att de utvärderat sina respektive förflutna. Han menade att det därför snarare var en tradition av besvärjelse än av sannskyldigt uttryck för en möjlig livshållning. ”Här kan möjligen fästas på papper, men bläcket hinner inte torka innan nuet är förflutet. Hellre då sublimera, poetisera, söka den sanning som bara efterhandsperspektivet gör möjligt. Dagen ska inte fångas, men släppas fri! På så vis tar man det levda livet – som ett slags högpotent naturgödsel – med sej in i nuet, som med ens värker och molar och gnolar och skjuter fullt av nya skott.” Vid andra tillfällen kunde han mena att det var ett brott mot livet att inte minnas och evigt söka förstå sitt förgångna; det handlade inte om besatthet och oförmåga att gå vidare, men om en alldeles nödvändig respekt inför den oskattbara gåva man fått just i sin förmåga att minnas och förstå. ”Hela idén med skrivandet är ju att illusoriskt hålla kvar och i någon mån bevara det nu som flytt, oavsett om det är morgonens upplevelser eller fjolårets eller barndomens man försöker skildra, och antingen det är till sej själv och de sina eller till eftervärlden man riktar sej. Och jag tror man gör ett bättre jobb om man inser och lever med det.”

Som ovanstående indikerar är förstås NN en enligt de allra flesta definitioner extremt självbiografisk författare, men som med alla andra sanningar har han även i det fallet varit tvungen att tillfoga modifikation. Zolas berömda maxim om konsten som ”ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament” varierade han sålunda: ”Aningar, det är vad vi sysslar med, antingen vi målar eller skriver, punktsvetsar eller utreder vagnskadeärenden. Skuggor och vaga konturer är allt vi egentligen kan se. Därför är alla författare i första hand självbiografer; det vi skriver, oavsett stil och tempus och person, kan i bästa fall peka åt ungefär det håll där vi uppfattar att vi befinner oss, men aldrig ens antyda vem nån annan är eller var. Därtill är vi – hur det än kan kännas ibland eller för det mesta – alldeles för komplexa och märkvärdiga, och orden alldeles för trubbiga.” Att han så ofta väljer att variera stil och ton ska alltså inte ses som utslag av konstnärlig osäkerhet utan snarare som ett högst medvetet uttryck för hans åsikt att vi alla är sammansatta av folksamlingar, och att ett författarskap följdaktligen bör ”stå som en kör av disparata röster, var och en engagerad i sin egen harmoni inuti det gemensamma verket”. (Att hans egen enda omisskänliga röst ändå alltid tränger igenom, oavsett de yttre former han väljer, visar möjligen att han var mer helgjuten än han själv uppfattade – men kan också lika gärna peka på det mänskliga språkets inbyggda begränsningar.)

Det finns ett obekräftat vittnesmål om att han vid några tillfällen ensam fingerade hela debatter på tidningarnas insändarsidor, det vill säga att han samtidigt antog olika ståndpunkter i samma fråga och så att säga förde offentliga diskussioner med sej själv – allt förstås för att rikta uppmärksamhet mot något han upplevde som angeläget, men också för att för sej själv bejaka och understryka hela den kör av röster som ständigt sjöng i honom. Multituderna av tänkbara ”identiteter” inom varje människa var alltid en av hans främsta käpphästar, och det föreföll verkligen ha plågat honom att se folk omkring sej medvetet ta skydd bakom frambesvärjd homogenitet när ett accepterande av den egna mångfacetteringen var både naturligare och intressantare och mera fruktbart: ”Frågan är om det inte rentav är ett av mänsklighetens värre gissel, denna utbredda rädsla för att gå utanför `sej själv´, detvillsäga utanför den utkik man en gång låtit slumpen välja och därefter stelnat i. Den står ju faktiskt inte bara i vägen för det individuella självförverkligandet men i förlängningen också för kollektivets. Det främsta hotet mot demokratin är rimligen bristen på förståelse och empati, en brist som förmodligen stammar rakt ner ifrån illusionen om individens enda – från födelsen givna och med uppfostran och utbildning snyggt avrundade och cementerade! – identitet.”

På grund av denna smått tvångsmässiga tendens att själv pröva och omdefiniera de begrepp han använde sej av är det förstås svårt att entydigt och rättvist klassificera det han skrev, men det är väl knappast heller nödvändigt. Om det fanns någon mänsklig verksamhet som han själv alldeles helhjärtat – utan vare sej modifikation eller undantag, och enligt min personliga åsikt ofta även utan fullständig logik – vände sej emot så var det just den ”glatt skygglappade klassifikationsgalna allting sönderpetande litteraturvetenskapen”. Litteraturvetare var enligt NN människor som ”lustfyllt, tapp för tapp och stav för stav, brände ut sina egna ögon”. Eller som det i det oredigerade orginalmanuskriptet till Människan är, möjligen med undantag för kackerlackan, världens mest anpassningsbara varelse 2002 heter angående akademiker och universitetslärdom i största allmänhet (stycket är ämnat att i några snabba slängar sammanfatta det knappa år han tillbringade vid den religionshistoriska institutionen på Stockholms universitet vid mitten av nittiotalet): ”- – - det där torrt självgoda akademiska klimatet – den bisarra professorskulten och hagelstormarna av prydligt numrerade fotnötter, orgierna av finniga floskler och fåfängt fikonspråk runt kaffeborden, litteraturvetarnas huvudklappande överseende med de genier de ville ägna sina liv åt att pilla sönder, de för en frisk språkkänsla fullständigt obegripliga tegelstenar man fick en vecka på sej att plöja igenom och smälta, och alla centrala idéer som begravdes levande under pladdret – - -” Å andra sidan är det, inte minst för en litteraturvetare med viss fallenhet för såväl floskler som fotnoter, frestande att framföra teorin att det var skammen över den egna kritikerkarriären (han producerade under ett par år i mitten av nittiotalet ett trettiotal bokrecensioner innan han, som han sa, ”upptäckte hur bitter han lät och snabbt flydde över till rätt sida igen”) parad just med viss bitterhet över utebliven uppmärksamhet och de eviga problemen att hitta förläggare för sina verk (det är ju inte sällan just personer med litteraturvetenskaplig utbildning som på förlagen är satta att bedöma obeställda manuskript) som låg bakom den hårda domen.

Och här kan det väl vara lämpligt att säga något om NN:s i sanning ganska osannolika refuseringshistoria, denna för en utomstående betraktare – och bra dagar dessbättre även för honom själv! – faktiskt smått komiska radda stolpskott och ribbträffar under drygt tre decennier.

I den fullmatade ringpärm där han förvarade refuseringsbrev och lektörsutlåtanden finns inga stenciler eller förtryckta meddelanden – hade han sparat dessa hade han enligt egen uppgift tvingats sätta av ett helt hyllplan – men i brev efter brev i huvudsak uppmuntrande och inte sällan starkt berömmande ord från ett par generationer av svenska förlagsredaktörer. Samlat är det en sällsam läsning – alltifrån de första vänliga huvudklappningarna (han var tolv år när det första manuset, ett rymdäventyr inspirerat av Robert A Heinleins och Arthur C Clarkes sciencefictionklassiker, gick iväg 1974) över de seriöst intresserade men inte fullt övertygade kommentarerna kring de första självbiografiska romanerna i början av åttitalet till de oheliga blandningarna av lyriska omdömen och trött desillusion i det sena nittitalets reaktioner på den under denna tid föralldel likvärdigt ojämna produktionen. Det finns många pretendenter till titeln Sveriges mest refuserade författare, men de flesta lär nog skamset dra sej tillbaks efter en titt i denna pärm – och ändå är det märkvärdigt lite som talar för att han någonsin lät sej nedslås, ens när ett av de större förlagen i början av nittitalet gav sej till att slarva bort orginalet (hans ekonomi tillät vid denna tid vare sej kopior eller porto, varför han personligen överlämnat manuset på kontoret på Östermalm, med påskriften ”OBS! Orginal” i röda blockbokstäver på förstasidan) till den följdaktligen sedemera smått mytomspunna romanen ”Döda rummet”. Det är helt enkelt en häpnadsväckande ihärdighet som demonstreras.

Möjligen kan man spekulera i om inte de i brev och anteckningsböcker med åren allt frekventare och dessutom allt bistrare kommentarerna angående det sjuka litterära klimatet i Sverige hade något med den egna bristande framgången att göra. (Vilket iochförsej inte nödvändigtvis ger honom fel i sakfrågan: ”Jag vet inte vad det är för folk som är satta att sköta debutantutgivningen på våra större förlag, men fruktar i mörka stunder att nationens litterära framtid ligger i händerna på tvåhundrapoängs kulturvetare och andra blindstyren. Det är tyvärr svårt att se något annat så länge utgivningen så uppenbart styrs av samma torftiga kriterier vart man vänder sej: du ska behärska de gängse konstnärliga manéren, och du ska framförallt ha en stilistisk jämnhet. Varken sött eller surt men en snyggt avrundad smaklös gröt bara som flyter fram lagom ljum och sväljvänlig. En levande röst vet de inte var de ska göra av, för nåt sånt har de aldrig studerat, ingick aldrig i läroplanen. Ett direkt tilltal kan ju faktiskt inte uppfattas som annat än offensivt; författaren får ju aldrig ens antyda att han känner sina läsare. Om exempelvis all den ljuva gallan i Carl-Johan Vallgrens mästerverk `Till herr Bachmanns broschyr´, en oerhört mycket intressantare text än den traditionellt hållna och följdaktligen Augustprisade `Den vidunderliga kärlekens bok´ några år senare, presenterats som författarens egen – vilket den givetvis var fast han senare, efter upptagandet i de litterära kotterierna, förnekade saken – så hade den givetvis aldrig ens kommit i fråga för publicering.”) Och möjligen kan man också härleda annan aggressivitet i den sene NN:s påhopp på allt från kungahus och hovrätt över läkarkår och socialtjänstemän till postkassörskor och ”den generelle hundägaren”, till den emotionella utmattning som nödvändigtvis till slut måste bli följden av så många års snubblande på trösklar.

Men med detta sagt och spekulerat i bör ändå understrykas för den som inte sedan tidigare känner till den notoriskt positive NN att han är just detta – en av våra allra mest svårnedslagna skalder, i grund och botten lika trotsigt framåtblickande i förlusten och vemodet som i festyran. Jag utmanar er att hitta ett enda stycke som motsäger detta!

Länge hade han också moraliskt stöd av sina litterära husgudar, som alla av en slump (?) hann bli lite till åren innan det tog fart: Henry Miller var som bekant redan i fyrtiåren när ett litet obskyrt förlag förbarmade sej över Kräftans vändkrets; Charles Bukowski brydde sej överhuvudtaget inte om att skriva prosa förrän ännu äldre (även om NN för sin del hävdade att Bukowskis poesi var en slags prosa med ojämn högermarginal, på samma sätt som Kerouacs prosa snarast var att betrakta som poesi med rak högermarginal); och Kerouac hann för sin del skriva tretton böcker innan den första antogs och framgången drog med sej de övriga (den tidiga och konventionellt hålla The Town and the City undantagen resonemanget). Dessutom fanns ju alla andra klassiska exempel på halvdan eller helt undermålig förlagsverksamhet: Bonniers avböjande av Pippi Långstrump, Wahlström & Widstrands sågande av Svarta fanor, Roberts M Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel som studsade tillbaks från ett drygt hundratal förlag innan den till slut fick chansen och sedemera sålde miljoner…

Vad i övrigt gäller NN:s privata biografi hänvisar jag läsaren till de inledande kommentarer som ackompanjerar texterna i den här samlingen, eller ännu hellre förstås till texterna själva. I denna inledning återstår därför bara några sammanfattande ord om NN:s genomgående teman.

Medelklass; föräldraskap; musikens makt; rörelsens nödvändighet; auktoritetsmisstron och det ideliga hävdandet av vikten av kritiskt tänkande i stort och smått (som kunde innebära såväl avståndstagande från traditionella helger och/eller vedertagna sociala normer som ett iakttagande av desamma i de fall han själv prövat o godkännt dem); alkoholen på gott och ont; den eviga pendlingen (emotionellt men även intellektuellt); den gamla vanliga dualismen och/eller symbiosen mellan rörelse och en längtan efter det statiska, mellan intryck och uttryck, meditation och utlevelse; politiskt kan främst nämnas religionsföraktet (grundat förstås på den tidigare angivna misstron mot auktoriteter och nedärvda värden) kontra andligheten, manifesterad i återkommande flirter med mysticism (profeter i London och Santiago, andra upplevelser i Stockholm och Hainan och Reykavijk och Ecuador och annorstädes) och internationalismen och antirasismen (inte bara under åren i Sydafrika där det hela dock kulminerade) och det ihärdiga slåendet mot så gott som all sorts patriotism och nationalism; Kärleken förstås o alltid.

Den för artistiskt lagda medelklassbarn inte särskilt ovanliga omvända klassresan. Den komplicerade klasskrampen…arbetarklass i generna och hjärnstammen, medelklass av miljö och uppfostran…vilse och bortkommen mest överallt!

Slitningen mellan behovet av (nya) rötter (symbol: biblioteket) och wanderlust, migrationsinstinkt (symbol: det avlägsna glimmandet utanför nattliga tågfönster; den ödsliga frihetskänslan där i de dragiga skakiga kupéerna som rör sej oroligt över okända landskap medan lokalbefolkningen sover eller berusar sej…!)

Sammanfattande symboler: pendeln, sinuskurvan.

”Det finns inget kollektiv, ingen massa, inget folk. Det finns bara individer och om det låter självklart så är det ändå fortfarande ett obegripligt mysterium för så många teknokrater och snedseglade statsmän. Idén om `staten´ återkommer ständigt, vägrar ge sej, för så enfaldiga är vi…”

…drev frivilligt ut zenmunken vid mitten av åttitalet, efter den exempellöst serena och allting överseende Sverigeskildringen Balladen om Utan Vidare och Inte Sant…

Snobberiet. Ex: Hunden som ”den vuxnes docka, nalle; hundägeriet som barnslighet och slöseri med intellektuell kapacitet”…

”Vari ligger egentligen traditionernas omtalade charm? De är för folk utan egen fantasi, och närsomhelst blir de farliga. Fast oftast harmlösa är traditioner ändå många gånger synonymt med brist på eget tänkande, en sorts mer el mindre omedvetet självpåtagna auktoriteter. Och om man väl sett detta och börjat ifrågasätta så mår man snart dåligt av att inordna sej. Det är klart att man bör undvika fanatism även som traditionsvägrare, men vägrandet har ändå egenvärde i det att det tjänar det självständiga och kritiska tänkandet, liksom argumentationstekniken. Och plötsligt ser man den utbredda patetiken omkring sej, alla ledband och skygglappar och omedvetna clownnäsor – varpå man också måste börja vässa och utveckla sin empatiska förmåga…”

”Jag respekterar din rätt till din tro, om du respekterar min rätt att kritisera det du tror på…”

”Folk njuter utan att inse det av att läsa om katastrofer och nöd, medkänslan alltid grumlad av omedveten upphetsning. Varför skulle folk annars slänga sej över artiklar om tragedier de ändå inte kan göra något åt? Själv läste han därför inte dessa artiklar. Jmf Miller som inte alls flydde verkligheten då han ägnade sej åt filosofi och estetik i Grekland mitt under brinnande krig, utan som på detta sätt stred på det godas sida.”

”Österleder” som ett svar till munkarna på bergen o vishetslärarna i städerna. ”Det är inte svårt att hitta harmoni o serenitet ensam på en bergstopp i Himalaya eller Dundret – men teorierna (orerande eller ordlösa) faller platta när man återvänder till det sociala livet…hur rolig var egentligen Krishnamurti i vänners lag? Man måste acceptera (och glädjas åt, äta av, växa i!!!) mångfalden av identiteter man fått att bläddra bland…låta både poeten och den skönt förvirrade festprissen sitta med vid bordet…försonas med den cyniske komiker som alltid vandrar ett par hundra meter bakom…låta aggressionerna bullra som en snygg murrig ram runt den pastorala idyllen…apostrofera de kåtsjuka ensamma litaniorna med tunna suckar av evighet…för ensamheten är lika nödvändig för ett fullt liv som babbelattackerna, onanerandet kompletterar det gemensamma svettandet, och Bach blev inte fullt verklig förrän Jonny Rotten äntrade scenen…allt hör ihop, och beror…”

”…allt man egentligen kan begära är att insikten ska finnas där i fonden om att ingen anledning nånsin finns att förhäva sej.”

”…ofta en olycklig tendens att intellektualisera och liksom falla över i essäskrivande, men samtidigt…det omöjliga i att vara febrig och berusad och positivt törstig efter Lundells intåg på den litterära scenen; alla försök i den vägen var i decennier dömda att klassas som karaktärslöst efteraperi. Man kunde tyckt att en så exempellöst framgångsrik författare åtminstone tillfälligtvis skulle bildat skola och det gjorde han alldeles säkert, men i det fördolda; olika varianter av reaktion var allt som släpptes fram – den svenska debutantprosan post-Jack är ju i princip en enda lång kavalkad av bistra poser och kokainromantik, lillgamla undergångsflirtar och snyggt framviskade cynismer. Deppgökeri blev och är i mångt och mycket fortfarande den litterära normen…”

Idén med den förtäckta självbiografi i den litterära essäens och författarbiografins/kommenterade samlingsutgåvans form som NN satte samman vid början av tvåtusentalet, var förstås huvudsakligen att legitimisera publikation av det bästa ur den digra men erkänt ojämna byrålådsproduktionen. Men det var också ett sätt att driva med sej själv och den tendens att skriva för framtida litteraturanalys som det sena genombrottet tillåtit (tvingat?) honom att genomskåda, liksom följaktligen också en pik åt och väckarklocka för de många kollegor som ohjälpligt förlorat sej i samma mörker. Att det var en välfunnen hälsning till de många inspiratörer bland självbiografiska författare som likväl gömt sej bakom tredje person, undgick honom inte heller. Med vännen JG hade han tidigt haft upphettade debatter om självironin i ett verk som Gertrude Steins ”Alice B Toklas självbiografi” där Stein i väninnan Toklas namn i själva verket berättar sin egen historia. JG hade avfärdat boken som självgod och hycklande, medan NN ansåg den vara lika genial som modig och dessutom rolig. ”Lika gärna som att skriva självbiografiska, okommenterade och mytbildande romaner”, menade han i ett brev till JG under arbetet med ”Man ska inte gräva ner sej i nuet”, ”kan man direkt ge sej på sin egen levnadsteckning. Fan vet om det inte tillåter större distans. Låt sen se vilka så kallade litteraturvetare som vågar sej på att revidera det hela (och vilken teknik de anlägger)!”

Går fortfarande

”Ett förbannat manligt fader-son-skorv

Oförlöst. `Är du inte klar med det där?´

kunde hon säga

`så gammal som du är´

Nej, lilla vän

jag är inte klar med det

och lär inte bli

så gammal som jag är” – Lundell, ”Frukost på en främmande planet”

Fast jo, identifikationen med detta dog när min far gjorde det, eller strax därefter. Är muren borta så är den; finns inga naglar kvar så finns där inga. Fyrtisju års mental och tio års fysisk frånvaro, vad är det egentligen som ska skorva? Där ingen kontakt nånsin funnits slår heller inga gnistor, och kan inte förekomma något strömfall. Han var ju också omtänksam nog att inte backa, att inte få några nya insikter eller plötsligt dåligt samvete och idéer om att höra av sej när han låg förlamad det sista dryga halvåret, och strök mej som ett rörande utropstecken så gott det gick ur testamentet det nästan sista han gjorde. Kärlekshandlingar kanske: ”Förakta mej hela vägen, det blir lättare då”? Det där förbannade manliga oartikulerade men desto kännbarare fader-son-skorvet vi levt med i decennier, det försvann såklart. Går varken att sörja eller knappt ens i längden att förakta en sån rädsla, en sån veritabel mussla. Finns inget att ta tag i. Saknaden är av allt han inte var, eller vågade bli.

”Jag kan inte

Jag vill inte

Jag vill bara gå min väg

Jag gick min väg när jag var 14

Jag går fortfarande”

Vissa rader lär nog ändå stå sej, men jag går med lust och nyfikenhet och fotsulor av vind, dit där det sorlar.

Det är skräckslagna de är

”Motsatsen till kärlek är inte likgiltighet och inte heller hat. Motsatsen till kärlek är skräck.” – Agneta Pleijel, ”En vinter i Stockholm”

Oude Kap, och stambyte

Sista av rödvinet klingar ut, lyfter hyllor, hänger dörrar, skruvar och fejar, på måndag kommer kriget.

Lehane och såna, så underhållande, sista sidorna vrider ur hjärnan som en disktrasa. Varpå man lägger dem ifrån sej; fem minuter senare har de aldrig funnits.

Simprov för årskurs tre på tisdag, måste komma ihåg.

Älskade rusk, här går vi igen. Empanadas och gamla vänner!

Hur det är

”Detta sömniga kulturpack som sitter fast som gammal skit i en ändtarm som borde spolas ren. – - – Det här djävla landet som vrider sej neråt i en malström av löjligheter.”

”Hänger man fast och kvar i samhället så stannar man i växten, förblir omogen, det är så det är.” – Ulf Lundell, ”Värmen”

Slutuppgörelse

”Alltså: Bara halvbra och inte tillräckligt hänsynslösa konstnärer kommer att få uppleva ett erkännande.” – Stig Claesson, ”Vad man ser och hedrar”

Yeah

Uppflyttad till division 10 i Vetligan!

Till Längtan!

”Betänk vad som behövs för att göra karriär i det akademiska eller politiska livet. Att haka på en idé som redan tillfyllest bevisats av otaliga auktoriteter! Och sedan att härma denna enda idé! Därefter in absurdum uppfinna nya slående argument för den!

- – -

Den olyckliga människan är naturligtvis mycket känsligare, sannare och mer spännande, än den lyckliga som blott slår sig till ro och okritiskt njuter av livslögnen.

- – -

I hela mitt liv har jag aldrig stannat så länge på en plats att vanans makt – detta smygande virus som styr och ödelägger våra liv – har fått grepp om mej. Jag har alltid varit medveten om att flykten – den inre och yttre, identitetsbytet och landsflykten – är det enda möjliga tillstånd i vilket vi kan iakttaga tillvaron sådan den verkligen är. Blott under flykt inträffar de klarsynta stunder som är så sällsynta i ett människoliv, då vanorna från det föregående landet eller den tidigare rollen faller av en och nya vanor ännu inte hunnit fördärva en.

- – -

Under fullständigt förändrade betingelser ser man så mycket som annars vanan har gjort osynligt. Fasansfullt tvivel inställer sig i ens huvud, man vet plötsligt inte om man har blivit rubbad, så otroligt löjeväckande ter sig människorna där man kommer ifrån!

- – -

Luftgropar gör mig rädd och folklig. Jag blir en av alla de andra som sitter och kramar händerna och tummar på den plastade avfallspåsen. Jag hatar att flyga, det är ett fullkomligt idiotiskt sätt att ta sig fram på. Det går för fort, man har ingen känsla av att komma bort, två timmar i oxkärra för hundra år sedan och man var uppslukad av anonymiteten och glömskan, tolv timmar i en maskin som denna och man stöter på sin granne eller närmaste ovän! Flyget är skapat för affärsbufflar som skrattar och skålar i whisky och ser ostentativt välmående ut!

- – -

Tänk om Casanova fastnar i vardagens fångstnät, sätts på livstid i dess tortyrkammare med gabondörrar och persienner, solaltan och carport, täppa, gillestuga, utomhusgrill, tvättmaskin, duschskåp, ryamattor, Fars kopp, Mors handduk, elektronugn, barnsäkra kontakter, verktygslåda, tandläkarhögskolans föreskrift om gnuggmetoden, sportlexikon, sommarstuga, 40 timmars arbetsvecka, löneförhöjning efter sex år, väckarklocka, budget, sjukt barn, svärmors bråck, söndagskostym, veckans biobesök, en flaska vin och en bit ost på lördag, grannar, jättetrevligt.

I själva verket är jag modig. Jag låter blott flygrädslan ett ögonblick förvilla mina tankar bort från en mycket större skräck, en existensiell skräck som de flesta människor inte någonsin törs befatta sig med, men som jag nästan ständigt ockuperar mitt sinne med: skräcken att jag inte i varje ögonblick använder mitt liv, mitt enda korta liv, meningsfullt. När vi kommer ner på marken, ni kära affärsmän, då vågar jag bli rädd och spjärna emot! Jag fruktar mindre att på en sekund förvandlas till en blod- och bengröt under flygplanets metallskrot än att förgås långsamt i er bekvämlighets krematorium! Det är mod det! Tänk på det när ni utan att reflektera självklart kör ut till era ombonade radhus i Limbo!

- – -

Han var verkligen sympatisk – för han hade ett mycket smalt register. Han talade aldrig över sin förmåga, han utstrålade ett sådant slags säkerhet som föga våghalsiga och idérika människor utstrålar.

- – -

Ja, jag frågar mig verkligen – när jag vid ett sällsynt tillfälle kan få ro till eftertanke – om icke förlusten av längtan rentav vore förskräckligare än förlusten av själva Kärleken.” – Jacques Werup, ”Casanovas senare resor”