Tribut

Det är också den senvintern hon läser Ulla Lindells debutroman, något det ska ta henne uppåt ett decennium att hämta sig ifrån.

Läsningen tumlar om henne på så många sätt och plan; halvvägs genom första delen vandrar hon mer eller mindre sig själv ovetande ner till stan och lägger större delen av sitt nyutkvitterade socialbidrag på en tågbiljett till Stockholm, och far iväg över Herrljunga och vidare medan sidorna vänder. Sen står hon på Stockholms Central i det första av natten med en halvläst tegelsten och för tunn jacka.

Hon slirar söderut genom Gamla Stan och över Slussen, följer Hornsgatan bort till Zinken där hon klättrar upp ett stycke på Skinnarviksberget och blir stående sen i en timme utanför det rödstrukna planket vid Ullas stuga.

Hon vet inte vad hon gör där, men att det är alldeles nödvändigt.

Hon måste stå där tills hon känner igenom tiden och den märkliga känslan av nostalgi hon upplever trots att att hon satt i Lillegårdens lekskola där hemma och bråkade med fröken om rätten att måla sina änglar svarta när händelserna i den självbiografiska romanen utspelade sig i stugan bakom det faludova planket.

Hon måste förstå hur boken tvingat henne att lägga sina sista kronor på en resa till Stockholm mitt i vintern – hur lyckades den med nåt sånt?

Den enorma syrenhäcken som blommat och vissnat så många varv sen Ulla satt där inne och skrev sina drömmar, sin skräck och förhoppning, sina himlar och djuphavsgravar. Lusten och livet man faktiskt kan fästa vid papper, och bära med sig eller skänka vidare. All sorg och tacksamhet som ryms mellan ett par pärmar om man bara förstår att lägga den där, och som kan verka vidare långt efter att man själv knatat vidare.

En slags tribut är det kanske – hon måste hit, måste se och förstå att tiden inte är nånting; måste lägga fingrarna runt de avlövade grenarna, måste visa sig för huset och för den ringlande grusgången upp över berget, måste bli en del av platsen, måste stå där uppe intill radiomasten sen i det kompakta mörkret mitt i stan och låta sig uppfyllas av ljuden och vinden och aningarna.

Sen sliter hon sig ändå och spårar ut över Hornstull och Liljeholmen för att rycka lite lönlöst i den låsta porten hos sin morfar. Innan hon tagit sig in till stan igen är hon så alldeles genomfrusen och utmattad av hunger och sömnbrist, huttrar frossbruten längs bakgatorna i Klara i en fåfäng jakt efter öppna trappuppgångar och sätter sig till slut att slumra ett par timmar i en bankomatkur på Drottninggatan. Tidigt om morgonen blir hon avhyst och går ner till Centralen och köper en banan på Pressbyrån, och ytterligare ett par timmar senare går tåget.

Skallen skallrande mot den långsamt ljusnande rutan i den öde kupén, åkrar i träda, avlägsna ihopsjunkna lador, all tjälskjuten landsväg och all enveten slyskog. Hennes håla där nere intill kanalen som dunkar närmare igen, skarv för skarv.

Livet som växer vidare hela tiden, så fantastiskt det är!

(Ur ”Skriv för livet!, roman under arbete.)

Sanningen

”Konsten och ingenting annat än konsten, den har vi för att inte dö av sanningen.” (Nietzsche)

Känns lite som en halv tanke, fast en intressant halv tanke som inte låter sig utvecklas liksom. ”Konsten är ett sätt att dölja sin rädsla”, som Celine formulerade saken lite senare. Det ger konsten en ganska vid definition, men det ska den väl också ha.

Helig tid

Mannen som flyttat ut ur lägenheten hon just flyttat in i ringer på dörren och telefonen ibland efter hyran han lagt ut för den första månaden så hon öppnar aldrig utan att besökarna först gett sig till känna via brevinkastet, och gör de inte det så står hon bakom persiennerna i sovrummet och kikar ner mot gården för att se vem det var. Och när det ringer lyfter hon bara försiktigt luren med en hand hårt tryckt över mikrofonen, tigande, väntande. Hon antar att det är skam hon känner men har inga pengar och förtränger saken efter bästa förmåga, intalar sig att den där mannen säkert har så att han klarar sig.

Själv har hon knappt ens möbler för en så stor lägenhet. Ett litet köksbord och en vinglig pinnstol. En trådsliten tvåmanssoffa hon fått av Lars-Gunnars föräldrar, stereon och sin systers uttjänta IKEA-säng i vitlackad spånplatta. Några döende krukväxter från trappuppgångar i närheten, och tre fullstuvade Prippsbackar med LP-skivor.

Skivorna börjar hon dock snart sälja för spottstyvrar åt höger och vänster, till vänners vänner, till sin syster några stycken och till Frida en halv back – det gör ont men är ju inte så skönt att svälta heller och lejonparten har hon ändå inhandlat för socialbidrag. Snart säljer hon väl för övrigt romanen, så kan hon köpa hur mycket musik hon vill sen.

Romanen, ett hundratal tättskrivna A4:or som hon breder ut i solfjädrar över den slitna parketten om nätterna. Fulla av Tippex och marginalklotter börjar hon ändå tro att de hör ihop, att allt hennes spontana pekfingervalsande haft en riktning, att det kanske faktiskt är en slags historia hon berättat.

Hon försöker se vad den handlar om: alltings grundläggande ovisshet, livets envisa sinuskurva, pendlingen mellan nyfikenhet och frustration som driver alltihop på samma vis som pendeln i ett gammalt golvur driver visarna – om så bara i en evig rundgång, ner och så upp igen… Lusten som allting beror av och syftar till, och meningslösheten man måste lära sig att vila i och slita sig ifrån. Och så stryker hon sånt som inte hör dit och till.

Sent om nätterna kan hon sitta på golvet med ryggen mot elementet under det svarta fönstret och känna hur allting faller på plats när hon läser sig själv. Skapandets eufori – om och om igen läser hon samma briljanta stycken medan musklerna i magen rycker och skuttar tills hon måste resa sig och springa ut genom hallen till det mörklagda ödsliga köket och tillbaks igen med ett enda långt tyst skrik av total tillfredställelse.

Hon har det, hon är alldeles genial, så är det.

Sen läser hon igen och upplever förbryllande att texten är alldeles platt och tillgjord, ett enda sammelsuriskt efterapande, en massa litterära poser, en pubertal och pinsam genomskinlighet bara. Varpå hon står med sitt syrande huvud tryckt mot det kalla glaset i balkongdörren och väntar ut desperationen, plirande genom skumrasket tills hon anar det första av gryningen mellan tallarna i parken.

Går och lägger sig då, äntligen utvakad, ihopkurad med allt mattare kramper under det tomma påslakan hon fick med sig ifrån flickrummet.

 

Den där romanen – mot slutet av januari når hon ändå en punkt när hon helt enkelt inte ids längre men bara vill ha nån slags respons, och händer fria att famla fatt i nåt nytt. Så hon gemar ihop en bunt av karbonkopiorna och skickar upp dem till ett av förlagspalatsen i Stockholm.

 

 

 

* * *

 

 

 

Den där långa natten, och de mjukkuperade korten hon skvätter ut över soffbordet. Frida där på andra sidan i samma tystnad. De har i princip pratat färdigt nu, lyssnar inte ens på musik, lyssnar på de knäppande elementen bara och på katten som jamar i parken fyra trappor ner. Röker och trumfar eller sakar och kisar genom tiden, vill inte ta den till sig, låtsas som att den står alldeles still. Och så är hon ensam igen.

Knäckebröd med Flora och salt; när ljuset kommer står hon alltid i köksfönstret och smular, sköljer ner med svalspolat kranvatten. Ser hur hennes grannar hukar ut den ena efter den andra, försvinner längs de sandade isgatorna mot busshållplatsen på Karlstorpsvägen eller parkeringen intill den lilla bistra modernistiska kyrkan bortom furorna.

Hon vet att det är en helig tid, att hon alltid ska minnas den. Stryker ut det sista av smöret över ännu ett stycke av knäckebrödet men tar bara en tugga och lägger in resten i kylskåpet, för att ha nåt till morgonen också

(Ur ”Skriv för livet!”, roman under arbete)

Allt hon ska skapa

Under tiden är hon blivet moster men det är svårt att ta till sig. Vad innebär det? Hon sitter i sin systers nya lägenhet på vinden över gården bakom Skivmagasinet på Spannmålsgatan ganska mitt i stan med det sporadiskt jollrande knytet i knät och försöker undvika att smula i fontanellen.

”Du skriver alltså om dig själv?”

Knytets pappa är inte hemma och de sitter varsitt syskon vid köksbordet varifrån man ser rakt igenom den långsträckta vackert nötta våningen bort till sovrumsfönstret mot gatan, eller ut genom köksfönstret om man vrider huvudet åt det hållet: en brandvägg ett stycke bort och en grusad parkering nedanför, och den svängda uppfarten till gamla EPA.

”Det är väl det jag vet nåt om…”

”Gör du det?” Hennes syster ler och smörar en skorpa till, och hon skrattar också:

”Säg så här då: det är det jag har nån som helst aning om.” Huvudet på knytet faller åt sidan och hon får parera med en vridning av överkroppen som fångar upp den lilla vobblande skallen mellan brösten. Dock börjar det gny istället.

”Ska jag ta henne?” Hennes syster reser sig och rundar bordet, lyfter till sig barnet och sätter sej och ammar. Det ser märkligt ut: hennes utvakade och bleka syster i den slitna och mjölkkladdiga morgonrocken, det rodnande bröstet och den koncentrerat snuttande varelse som alltså är hennes systerdotter.

”Vem ska läsa då tänker du? Hur är du intressant för folk som inte känner dig?”

”Meningen är kanske att man lär känna mig genom att läsa.”

”Jo fast varför skulle nån vilja liksom, om de inte hört talas om dig innan?”

”Du läser bara kändisbiografier eller?”

”Jag läser romaner. Historier om folk som gjort nåt särskilt, eller om historiska händelser. Missförstå mig inte – du är säkert jätteduktig på att skriva, eller det vet jag ju, men vad har du att berätta om dig själv?”

”Alla är intressanta, det handlar bara om vinklar. Och språk.”

”Fattar inte.”

Och hon är inte helt säker på att hon fattar själv. Det vill säga det gör hon väl såklart, men den begynnande upprördheten blockerar tankarna. Hon lyfter tekoppen för att vinna tid men den är tom och blir hängande runt pekfingret medan hon trevar vidare:

”Har du läst `Jack´?”

”Nä.”

”Händer ingenting i den som inte hänt alla, men det är lite det som är grejen. Samma med hur mycket som helst av världslitteraturen. Det är vad som händer inuti författaren som räknas, och vad hon gör av det.”

”Inget särskilt är väl inget särskilt oavsett hur man formulerar det?”

”Fel. Det handlar om att skriva fram det som inte syns.”

”Jag är tveksam.”

”Tror du det är fäktningssscenerna som gör att de sätter upp Hamlet om och om igen efter fyrahundra år?”

”Är du Shakespeare nu?”

Hon är tvungen att sucka, och vända blicken ut genom fönstret igen medan hon försöker få ordning på de stramande ansiktsmusklerna. Tänker att mackorna och teet håller på att bli i dyraste laget.

”Jag är inte Shakespeare, men det var ju faktiskt inte Shakespeare heller från början.”

Hon ser sin syster lyfta roat på ögonbrynen:

”Nähä, vem var han innan då?”

”Ja han var väl en helt okänd kille. Förmodligen mobbad av sin brorsa.”

”Hade Shakespeare en brorsa.”

”Alla har en brorsa.”

”Nu är det för djup för mig.”

”Kan jag sätta på mer tevatten?”

Lättnaden när hon reser sig och kliver över till spisen, greppar gaständaren och knäpper liv i den minsta plattan. Att hon faktiskt vände på steken innan den brände fast, att hon hittade de åtminstone tillräckliga ord som hon annars sällan får grepp om i rum med fler personer än hon själv i. Hon inser iochförsig att det knappast är över än men känner sig åtminstone någorlunda uppvärmd.

”Sätt på åt mig också.” Hennes syster lyfter ut bröstet ur sitt sovande barns mun och reser sig försiktigt, tassar med lätt klatschande barfötter över brädgolvet ut till barnsängen i sovrummet, återvänder med ett obehagligt koncentrerat ansiktsuttryck:

”Åkej, så du menar alltså att du har tankar att uttrycka i din bok som är så pass originella och omtumlande att det ska motivera en utgift på…vad kostar en bok, femti till hundra spänn?…och dessutom x antal timmar av läsning? Folk som inte känner din nittonåriga person innan ska utan att ångra sig efteråt betala för att lägga tid av sina enda liv på att lära känna dina idéer om världen och tillvaron? Inte utan att man blir nyfiken…”

Hon står vid spisen och tittar ner i kastrullen där det börjar samlas allt större bubblor runt kanten av botten och tänker att det är ett test, medvetet eller ej. Hon får inte sätta sig på den där höga hästen som just letts in i köket; den kommer att kasta av henne långt innan hon fått fötterna i stigbyglarna. Tyvärr anmäler sig ingen särskilt vettig alternativ strategi:

”Jag har väl inte tänkt att tvinga nån…”

Hon lyfter av kastrullen och stänger av gasen, häller upp vattnet i kopparna där påsarna hänger kvar och får duga ett varv till. Hon sätter sig och skjuter den ena koppen över bordet.

”Nä, såklart. Men det måste ju ändå vara grundpremissen om man sätter sig för att skriva en bok om sig själv, eller hur? Såvida man inte bara skriver för bekantskapskretsen.”

”Kanske är det man alltid gör, utan att inse det. Eller så är det bara sig själv man skriver för…”

”Som nåt slags självterapi?”

”Jag vet inte.”

”Nä.”

Sen slår det henne:

”Men att man bara är nitton spelar ju ingen roll så länge det finns andra som är det. Eller skulle man inte kunna få ut nåt av att lyssna på folk i sin egen ålder menar du? Eller på folk som är yngre för den delen? Jag vet inte hur mycket ålder i sig säger om en människa…”

”Erfarenhet borde väl betyda en del.”

”Rimbaud var typ tjugo när han slutade skriva, och inte var han särskilt erfaren heller…”

Hon kan se att hennes syster för ett ögonblick tvekar om huruvida hon ska komma ut med att namnet är henne obekant, och det är så plågsamt att hon snabbt styr åt ett annat håll istället:

”För övrigt erbjöd Henry Miller under de tidiga opublicerade åren sina vänner att betala för hans spirituella konversation med mat… Apropå förmätenhet, de fick alltså inte ens några böcker att hålla i!” Varpå hon fyrar av vad hon tror borde vara ett ganska övertygande leende.

”Lite som vi nu menar du, jag står för mackorna och får din visdom i gengäld?”

”Det är ganska billigt vet du.”

”Ja…tänk om litteraturhistorien visste att jag satt här och käbblade emot ett av dess stora genier. Vad pinsamt det skulle va för mig.”

”Kommer kanske med i boken, om vi lyckas runda av det på ett intressant sätt.”

”Du menar om du får in de sista dräpande poängerna?”

”Det är min bok, bara rätt och riktigt att jag är hjälten. Kan tillochmed hitta på poängerna i efterhand!”

”Ha ha!” Hennes syster börjar plocka av bordet men det är förmodligen inte nån medveten demonstration, de är ganska färdiga och hon gör sig själv beredd att lyfta.

”Seriöst, syrran, jag kanske borde läsa den där boken innan du skickar den nånstans. Så du inte gör bort dig – och särskilt om du ska blanda in mig.”

”Men vaffan…”

”Jag menar bara väl, verkligen, det kan va svårt att få den rätta distansen själv.”

”Du ska veta att jag biter ihop om en del syrligheter nu.”

”Jaja.”

Vid ytterdörren som leder rakt ut i trappan från vardagsrummet får hon sätta sig på golvet och snöra på sej seglarskorna medan hennes syster står lutad över spjälsängen en bit bort och vyssjar. Hon tänker att det sket sig igen, de kommer fortfarande inte åt. Hon tänker att hon förmodligen inte känner någon människa sämre än hon känner sin syster, men att det kanske bara måste accepteras då. Blickarna de aldrig ger varann, tystnaden som alltid avslutar deras samtal, den dåliga stämningen, den där gamla kroniska kontaktlösheten – och känslan av att kanske faktiskt vara ganska löjlig som hon alltid får med sig därifrån.

Hon kan ju lika gärna säga nåt helt platt och vanligt innan hon avviker:

”Hur går det med plugget då?”

Hennes syster som hoppade av det tekniska gymnasiet när det begav sig har just tagit upp studierna igen och går nu social linje på samma skola som hon själv tagit förlängt sabbatsår ifrån. Snabb behörighet till juristlinjen är den optimistiska planen.

”Jodå, kämpigt med den här lilla nyfödingen förstås men hon ger ju motivation så det räcker också. Nästan jobbigare för Kalle då med nattskift och så småbarnspassning på det hela förmiddan och en bit till, han har bara sovit tre timmar och nu måste jag strax vecka honom. Som tur är delar hon iochförsig hans intresse för medvetslöshet…”

”Haha, ja men det är ju bra!”

Där: en bra punkt. Hon reser sig och öppnar snabbt dörren, kliver ut och vänder sig om:

”Vi ses då. Hälsa.”

”Visst. Kan du kolla så grinden till gården går i lås sen.”

”Får se om jag kommer ihåg.”

Och hon glömmer det verkligen, hur skulle hon kunna minnas nåt sånt? Är inte problemet att det finns för många låsta grindar vart man sig söker?

Fan också, varför skulle hon prata om boken, det går ju inte. Det blir bara ytligt och obegripligt och anledningen till att hon skriver är väl just att hon är så kass på att prata, eller om det är att ingen lyssnar?

Allt pladder jämnt och ständigt, det kan väl vara kul men då ska man inte försöka säga nåt väsentligt. Sköna meningslösheter, det är vad det duger till.

Aah, hon går hetsigt över Österlånggatan och ner förbi Lindhes fotoaffär mot torget men ser ingenting, vill bara ut ur röran, vill lägga tid och kilometrar mellan sig och det där enfaldiga samtalet. Vill hem och skriva sig bort och vidare, eller tillbaks snarare – till den hon egentligen är men som ingen av dem känner.

Sublimeringen i skrivandet, förvandlingen och upptäckterna i det. Skrivandets alkemi, jo det kunde hon ju försökt förklara. ”Alkemi”, kan hon höra sin syster upprepa, ”du menar att göra kattguld av järn och svavel? Självbedrägeri och låtsasvetande ju.”

Hon sneddar över torget och korsar Drottninggatan vid Nyströms hörna, klättrar vidare in över Hjortmossen med den tunga men värdefulla packningen av allt hon ska skapa.

(Ytterligare ett oredigerat stycke ur ”Skriv för livet!”, roman under arbete)

Koncentrationsproblem och bristande självdisciplin

I längden går det förstås inte att ducka de jobb som erbjuds och hon samlar på sig en del upphackad och bristfällig arbetslivserfarenhet: står ett par vårvintermånader i leran vid BPA:s kajbygge på Stallbacka och håller en pinne så lodrätt det går åt ingenjören som står ett femtital eller sjuttifem meter bort och dirigerar (hon blir aldrig riktigt klok på poängen med detta); sitter några veckor på en utombordad flotte i kanalen och mäter vattendjupet åt ett mudderverk som bogserats upp från Göteborg (det duger inte, gestikulerar hon, muddra mera!); gör en plågsam provdag som elevassistent åt en rullstolsbunden kille på Petersbergsskolan (hon är för matt och hämmad och ointresserad för att det ska klicka och han väljer till hennes lättnad nån annan); anmäler sig som extra vaktmästare i ishallen på Slättbergen men rymmer efter en halv dag (de är redan tre vaktisar med uppgifter för en halv ungefär och hon är för rastlös för marathonfika med tipsbabbel); tar sig igenom nästan två veckor som kombinerad piccola/köksbiträde/sopgumma/snickare/förste konferensrumsmöblerare och linneförråds- och vinkällaransvarig på Hotell Swania nere vid Klaffbron (sen viker hon sig dubbel i magkatarr, liksom för övrigt personen hon ersatt); sorterar paket och slår säck åt Bilspedition på Skogstorpa en ganska lugn månad (en månad känns alltmer som gränsen för vad hon klarar utan de nattliga sittningarna med skrivmaskinen och Alicia Lundberg, det trygga susandet i ventilationstrummorna, den skönt självsvåldiga romanen och de bestämda attacker av redigering hon ändå kan samla sig till); hackar ogräs och målar slussportar för Kanalverket; spolar skiten ur navkapslarna på ambulanser; dittar och dattar här och där på bygden utan att nånsin ens bry sig om att känna efter huruvida hon kanske faktiskt trivs.

Målet är redan ett annat och eget utan att hon egentligen varit med och beslutat om det. Målet styr och ställer med henne. Ett kall alltså, hon börjar ana vad begreppet avser.

 

Och ändå är det ju inte mycket hon faktiskt skriver, med tanke på hur mycket tid och fokus hon viker åt saken. Hon mest bara tänker på det hela tiden, skissar och planerar och läser det hon har sen tidigare tills det förlorar all mening. Tar långa promenader och intervjuar sig själv längs vägen, utvecklar vältaligt och ödmjukt sina mål och influenser för Karin Falck och Lasse Holmqvist men minns sällan särskilt mycket när hon kommer tillbaks hem – det är som att hon måste röra sig för att tänka klart men det är ju svårt att gå och skriva. Så hon sitter vid skrivmaskinen och lägger patians i väntan på inspiration, reser sig sen och går ut att tulla en halvflaska till av det halvfärdiga rosévinet.

Koncentrationsproblem och bristande självdisciplin, hon vet vad det är och heter. Det mest bara fladdrar av hugskott och infall som liksom strömhoppar in i varandra och dråsar omkull i en enda ormgrop på mattan, lite som Veteranerna. Men vad kan man begära, hon är ännu inte nitton och materialet är begränsat, liksom för övrigt brådskan.

 

Ibland träffar hon Lars-Gunnar igen, bekantskapskretsen är ju i stora delar gemensam och ingen av dem har nån annan. Han följer med henne hem, sniffar lite i den tomma kylen och går chevalereskt ner på Vivo sen, återkommer efter tio minuter med färdiggrillad kyckling,  potatissallad och lantbröd. Hon smörjer kråset medan han botaniserar bland skivorna och så ligger de med varandra på madrassen i alkoven sen, till Alan Parsons eller John Hiatt. Det är bra, det är nästan bättre än förr, det är nåt avgjort upphetsande med att inte ens behöva låtsas va kär.

Och hon hittar en dansk bok om fri kaerlighed och modet att gå vilse och framgången som bor i varje förment misslyckande och sånt som verkar vara uttänkt för att peppa just såna som henne. Hon vet ju att det är så litteraturen ska fungera: någon tänker liv i en känsla och förstår att sätta den på pränt; någon annan läser varpå bojor faller av och portar kränger upp, vägar lösgör sig och slingrar iväg i dimman, upplevelsen bakom texten smittar vidare, läsaren går nånstans hon inte skulle ha gått utan den där texten, skriver kanske till sin egen erfarenhet när hon känner att den är relevant och går att göra nånting nytt av. Sen kan man förstås uttrycka det mindre bombastiskt också, hon jobbar på det, eller ska.

Brev, hon skriver mycket brev trots att de flesta hon känner sitter på hennes pinnstolar med jämna mellanrum. Det är inte det att hon inte kan prata om vad som helst när de är där, det är mera nånting med språket – det går inte att tala som man skriver, nånting försvinner alltid när inga rader finns att stoppa in saker emellan.

Breven är hennes skrivövningar och hjälper henne också att utarbeta motiven, renodla tankarna. Hon skriver till Jonna som svarar ibland med ett käckt vykort, hon skriver till sin syster och till sin morfar och till en jämnårig kusin i Bern som hon känner lagom dåligt för att kunna brodera fritt. Hon skriver till David och Erik och en tjej i Linköping som hon träffade i England under språkresan men responsen är generellt klen, det är väl bara David som nappar och skickar henne några retfulla seriestrippar om en vis kvinna i puberteten. Hon växlar några epistlar med den åldrige intendenten på Strindbergsmuseet i Blå tornet i Stockholm som hon lärde känna när hon som trettonåring sökte upp honom med tankar på en monografi om titanens samarbete med och komplicerade förhållande till Carl Larsson – han är fortfarande vänligt uppmuntrande men kanske inte helt rätt man för hennes nya romanprojekt. Hon skriver till och med ett långt brev till Suzanne Brögger själv men får aldrig fatt på någon adress och det blir liggande. Kort sagt skriver hon väl mest till sig själv – det verkar i alla fall bara vara hon som läser ordentligt och både fyra och sju gånger, det är hon som får ut nånting av det.

Och en av hennes grannar ringer på en helg och undrar om de inte borde bli fulla tillsammans istället för att vingla om varandra där i ödsligheten, det är en några år äldre tjej som hon nickat och hickat till några gånger när de stått och fipplat med nycklarna vid varsin ytterdörr på småtimmarna. De gör slut på halva dunken den kvällen, springer nakna i korridoren och över torget i den ena utmaningen efter den andra och fortsätter i samma stil sen några veckor och blir väl vänner så gott deras respektive alkoholdränkta förvirringar tillåter. Några böcker blir dock varken gjorda eller avhandlade och mot slutet av sommaren flyttar de bägge två åt var sitt håll – grannen till ett rum på Östra klinikerna i Vargön, hon själv till en mörk och bister tvåa på Karlstorp. Hon är osäker på hur det egentligen kommer sig men beslutar i alla fall att inte flytta igen innan romanen är henne ur händerna.

(Ur ”Skriv för livet!”, roman under arbete.)