Under tiden är hon blivet moster men det är svårt att ta till sig. Vad innebär det? Hon sitter i sin systers nya lägenhet på vinden över gården bakom Skivmagasinet på Spannmålsgatan ganska mitt i stan med det sporadiskt jollrande knytet i knät och försöker undvika att smula i fontanellen.
”Du skriver alltså om dig själv?”
Knytets pappa är inte hemma och de sitter varsitt syskon vid köksbordet varifrån man ser rakt igenom den långsträckta vackert nötta våningen bort till sovrumsfönstret mot gatan, eller ut genom köksfönstret om man vrider huvudet åt det hållet: en brandvägg ett stycke bort och en grusad parkering nedanför, och den svängda uppfarten till gamla EPA.
”Det är väl det jag vet nåt om…”
”Gör du det?” Hennes syster ler och smörar en skorpa till, och hon skrattar också:
”Säg så här då: det är det jag har nån som helst aning om.” Huvudet på knytet faller åt sidan och hon får parera med en vridning av överkroppen som fångar upp den lilla vobblande skallen mellan brösten. Dock börjar det gny istället.
”Ska jag ta henne?” Hennes syster reser sig och rundar bordet, lyfter till sig barnet och sätter sej och ammar. Det ser märkligt ut: hennes utvakade och bleka syster i den slitna och mjölkkladdiga morgonrocken, det rodnande bröstet och den koncentrerat snuttande varelse som alltså är hennes systerdotter.
”Vem ska läsa då tänker du? Hur är du intressant för folk som inte känner dig?”
”Meningen är kanske att man lär känna mig genom att läsa.”
”Jo fast varför skulle nån vilja liksom, om de inte hört talas om dig innan?”
”Du läser bara kändisbiografier eller?”
”Jag läser romaner. Historier om folk som gjort nåt särskilt, eller om historiska händelser. Missförstå mig inte – du är säkert jätteduktig på att skriva, eller det vet jag ju, men vad har du att berätta om dig själv?”
”Alla är intressanta, det handlar bara om vinklar. Och språk.”
”Fattar inte.”
Och hon är inte helt säker på att hon fattar själv. Det vill säga det gör hon väl såklart, men den begynnande upprördheten blockerar tankarna. Hon lyfter tekoppen för att vinna tid men den är tom och blir hängande runt pekfingret medan hon trevar vidare:
”Har du läst `Jack´?”
”Nä.”
”Händer ingenting i den som inte hänt alla, men det är lite det som är grejen. Samma med hur mycket som helst av världslitteraturen. Det är vad som händer inuti författaren som räknas, och vad hon gör av det.”
”Inget särskilt är väl inget särskilt oavsett hur man formulerar det?”
”Fel. Det handlar om att skriva fram det som inte syns.”
”Jag är tveksam.”
”Tror du det är fäktningssscenerna som gör att de sätter upp Hamlet om och om igen efter fyrahundra år?”
”Är du Shakespeare nu?”
Hon är tvungen att sucka, och vända blicken ut genom fönstret igen medan hon försöker få ordning på de stramande ansiktsmusklerna. Tänker att mackorna och teet håller på att bli i dyraste laget.
”Jag är inte Shakespeare, men det var ju faktiskt inte Shakespeare heller från början.”
Hon ser sin syster lyfta roat på ögonbrynen:
”Nähä, vem var han innan då?”
”Ja han var väl en helt okänd kille. Förmodligen mobbad av sin brorsa.”
”Hade Shakespeare en brorsa.”
”Alla har en brorsa.”
”Nu är det för djup för mig.”
”Kan jag sätta på mer tevatten?”
Lättnaden när hon reser sig och kliver över till spisen, greppar gaständaren och knäpper liv i den minsta plattan. Att hon faktiskt vände på steken innan den brände fast, att hon hittade de åtminstone tillräckliga ord som hon annars sällan får grepp om i rum med fler personer än hon själv i. Hon inser iochförsig att det knappast är över än men känner sig åtminstone någorlunda uppvärmd.
”Sätt på åt mig också.” Hennes syster lyfter ut bröstet ur sitt sovande barns mun och reser sig försiktigt, tassar med lätt klatschande barfötter över brädgolvet ut till barnsängen i sovrummet, återvänder med ett obehagligt koncentrerat ansiktsuttryck:
”Åkej, så du menar alltså att du har tankar att uttrycka i din bok som är så pass originella och omtumlande att det ska motivera en utgift på…vad kostar en bok, femti till hundra spänn?…och dessutom x antal timmar av läsning? Folk som inte känner din nittonåriga person innan ska utan att ångra sig efteråt betala för att lägga tid av sina enda liv på att lära känna dina idéer om världen och tillvaron? Inte utan att man blir nyfiken…”
Hon står vid spisen och tittar ner i kastrullen där det börjar samlas allt större bubblor runt kanten av botten och tänker att det är ett test, medvetet eller ej. Hon får inte sätta sig på den där höga hästen som just letts in i köket; den kommer att kasta av henne långt innan hon fått fötterna i stigbyglarna. Tyvärr anmäler sig ingen särskilt vettig alternativ strategi:
”Jag har väl inte tänkt att tvinga nån…”
Hon lyfter av kastrullen och stänger av gasen, häller upp vattnet i kopparna där påsarna hänger kvar och får duga ett varv till. Hon sätter sig och skjuter den ena koppen över bordet.
”Nä, såklart. Men det måste ju ändå vara grundpremissen om man sätter sig för att skriva en bok om sig själv, eller hur? Såvida man inte bara skriver för bekantskapskretsen.”
”Kanske är det man alltid gör, utan att inse det. Eller så är det bara sig själv man skriver för…”
”Som nåt slags självterapi?”
”Jag vet inte.”
”Nä.”
Sen slår det henne:
”Men att man bara är nitton spelar ju ingen roll så länge det finns andra som är det. Eller skulle man inte kunna få ut nåt av att lyssna på folk i sin egen ålder menar du? Eller på folk som är yngre för den delen? Jag vet inte hur mycket ålder i sig säger om en människa…”
”Erfarenhet borde väl betyda en del.”
”Rimbaud var typ tjugo när han slutade skriva, och inte var han särskilt erfaren heller…”
Hon kan se att hennes syster för ett ögonblick tvekar om huruvida hon ska komma ut med att namnet är henne obekant, och det är så plågsamt att hon snabbt styr åt ett annat håll istället:
”För övrigt erbjöd Henry Miller under de tidiga opublicerade åren sina vänner att betala för hans spirituella konversation med mat… Apropå förmätenhet, de fick alltså inte ens några böcker att hålla i!” Varpå hon fyrar av vad hon tror borde vara ett ganska övertygande leende.
”Lite som vi nu menar du, jag står för mackorna och får din visdom i gengäld?”
”Det är ganska billigt vet du.”
”Ja…tänk om litteraturhistorien visste att jag satt här och käbblade emot ett av dess stora genier. Vad pinsamt det skulle va för mig.”
”Kommer kanske med i boken, om vi lyckas runda av det på ett intressant sätt.”
”Du menar om du får in de sista dräpande poängerna?”
”Det är min bok, bara rätt och riktigt att jag är hjälten. Kan tillochmed hitta på poängerna i efterhand!”
”Ha ha!” Hennes syster börjar plocka av bordet men det är förmodligen inte nån medveten demonstration, de är ganska färdiga och hon gör sig själv beredd att lyfta.
”Seriöst, syrran, jag kanske borde läsa den där boken innan du skickar den nånstans. Så du inte gör bort dig – och särskilt om du ska blanda in mig.”
”Men vaffan…”
”Jag menar bara väl, verkligen, det kan va svårt att få den rätta distansen själv.”
”Du ska veta att jag biter ihop om en del syrligheter nu.”
”Jaja.”
Vid ytterdörren som leder rakt ut i trappan från vardagsrummet får hon sätta sig på golvet och snöra på sej seglarskorna medan hennes syster står lutad över spjälsängen en bit bort och vyssjar. Hon tänker att det sket sig igen, de kommer fortfarande inte åt. Hon tänker att hon förmodligen inte känner någon människa sämre än hon känner sin syster, men att det kanske bara måste accepteras då. Blickarna de aldrig ger varann, tystnaden som alltid avslutar deras samtal, den dåliga stämningen, den där gamla kroniska kontaktlösheten – och känslan av att kanske faktiskt vara ganska löjlig som hon alltid får med sig därifrån.
Hon kan ju lika gärna säga nåt helt platt och vanligt innan hon avviker:
”Hur går det med plugget då?”
Hennes syster som hoppade av det tekniska gymnasiet när det begav sig har just tagit upp studierna igen och går nu social linje på samma skola som hon själv tagit förlängt sabbatsår ifrån. Snabb behörighet till juristlinjen är den optimistiska planen.
”Jodå, kämpigt med den här lilla nyfödingen förstås men hon ger ju motivation så det räcker också. Nästan jobbigare för Kalle då med nattskift och så småbarnspassning på det hela förmiddan och en bit till, han har bara sovit tre timmar och nu måste jag strax vecka honom. Som tur är delar hon iochförsig hans intresse för medvetslöshet…”
”Haha, ja men det är ju bra!”
Där: en bra punkt. Hon reser sig och öppnar snabbt dörren, kliver ut och vänder sig om:
”Vi ses då. Hälsa.”
”Visst. Kan du kolla så grinden till gården går i lås sen.”
”Får se om jag kommer ihåg.”
Och hon glömmer det verkligen, hur skulle hon kunna minnas nåt sånt? Är inte problemet att det finns för många låsta grindar vart man sig söker?
Fan också, varför skulle hon prata om boken, det går ju inte. Det blir bara ytligt och obegripligt och anledningen till att hon skriver är väl just att hon är så kass på att prata, eller om det är att ingen lyssnar?
Allt pladder jämnt och ständigt, det kan väl vara kul men då ska man inte försöka säga nåt väsentligt. Sköna meningslösheter, det är vad det duger till.
Aah, hon går hetsigt över Österlånggatan och ner förbi Lindhes fotoaffär mot torget men ser ingenting, vill bara ut ur röran, vill lägga tid och kilometrar mellan sig och det där enfaldiga samtalet. Vill hem och skriva sig bort och vidare, eller tillbaks snarare – till den hon egentligen är men som ingen av dem känner.
Sublimeringen i skrivandet, förvandlingen och upptäckterna i det. Skrivandets alkemi, jo det kunde hon ju försökt förklara. ”Alkemi”, kan hon höra sin syster upprepa, ”du menar att göra kattguld av järn och svavel? Självbedrägeri och låtsasvetande ju.”
Hon sneddar över torget och korsar Drottninggatan vid Nyströms hörna, klättrar vidare in över Hjortmossen med den tunga men värdefulla packningen av allt hon ska skapa.
(Ytterligare ett oredigerat stycke ur ”Skriv för livet!”, roman under arbete)
