Bellita var liten och rund och grön i ögonen av förvåning varje gång hon vaknade på den jättelika kudden där hon sov och bodde.

Kudden var också grön med mjukt taggiga mönster i mörkgult som en sömnig sol och ljusblått som en kvick och nybadad morgonhimmel.

Bellita älskade att vakna på kudden, sträckte sej som en ozelot, spretade med naglarna mot luften, bet senor Loro i näbben, men kärleksfullt, och kisade sen ut i världen.

För att kisa ut i världen var hon tvungen att vrida huvudet åt vänster, Bellita låg med huvudet åt norr och fötterna mot ekvatorn, men hon var så liten att hon inte visste det. Allt hon visste var en liten fors av ljummen mjölk, musik och ansikten som hela tiden växte och krympte, dök upp och försvann. Allt hon kände till var det randiga ljuset åt vänster och det mysiga mörkret under ögonlocken, det dova dunkandet bakom de sköra rösterna i radion, allt hon visste var redan för mycket att rabbla men lite till ska väl med: Magnus Härenstams hysteriska trevlighet brydde hon sej mindre om än The Real Groups lattjo lallanden och Alberto Plazas ledsna snällhet, trädens smala nakna armar som spretar så mycket lust och framtid ändå över den låga grå vinterhimlen, och den namnlösa nallen med blommig kravatt som vaktar babysittern tills Bellita själv får kraft och ork i nacken att inta den.

Och en del annat: herr Hejs plastiga knattrande vid bildskärmen, det lättmetalliska klickandet av fröken Goddags stickor och det plötsliga skramlet av saxen när hon lägger ner den på det låga kvadratiska soffbordet. Ungarna ovanför, bullrande nerför trappan. De sex små männen som dricker majsöl samlade på huk i en cool ring på fönsterbräden (bara siluetter under dagen) och Anja Pärson som ska komma igen.

Fröken Goddag får utslag av Jussi Björling men Bellita tycker att han ser snäll ut där han sitter småfet och mysande längst bak i båten medan svallet från utombordaren skummar ett vidgande V mot Gamla Stan i fonden.

Och så plötsligt: en ordlös saga berättar sej i den grå och nerskruvade marseftermiddagen, i väntan på en vår hon redan anar (den blänker i tegelpannorna, knastrar och kvittrar runt barnvagnen när hon åker ner till tanten med de svala händerna ibland – då viskar våren över hennes ansikte och fyller henne med hopp och sprattel, och hon kisar förundrad, ler och väntar).

Herr Hej har mjölkiga ögon och är alldeles luden i resten av ansiktet – de mjölkiga ögonen vilar tunga och snälla mot fröken Goddag. Fröken Goddags ögon är mera spralliga och svåra att få tag i – man måste skrika till mellan två hickor och klösa i luften, eller bara le så att det spänner i de bollrunda kinderna. (Ibland när Bellita vaknar så är det fröken Goddags spralliga ögon som väntar utanför ögonlocken; de kan vara nästan lugna då, som om de sprallat sej trötta medans Bellita sov och bara vill vara vilsamma och vänslas nu.) Fröken Goddags ögon är mycket vackra, och herr Hejs också – fast på så olika sätt.

Bellita kan vakna av att hon snarkat, då är det hon som sprattlar till och hon ser sej förvirrat omkring och det är trevligt då om herr Hej eller fröken Goddag (eller bägge två) är där för att titta på henne. Det går lätt att somna om då – herr Hejs mjölkiga ögon plaskar henne undan och vidare i forsen av färg och musik; fröken Goddag nynnar om gungande elefanter utan att Bellita förstår men det är ett tryggt ljud att drömma till.

- Vad kan hon drömma? undrar fröken Goddag.

- Färger som skrattar och guppar i varann, föreslår herr Hej.

- Men vad kan hon ha för mardrömmar? frågar fröken Goddag, hon vet väl inget ont. Herr Hej funderar:

- Att mjölken sinar, att Pettson brutit benet, att skivan hakar upp sej mellan två låtar…att knölar i kudden och Mamma skriker som Mamma gjorde en enda gång fast trött och utan verklig ondska – att Mamma skriker och att det betyder nånting…att hicka hela dan och kisset torkar mot huden, att gammal mjölkig spya torkar och fäster hakan vid bröstet…

- Och allt som återstår att upptäcka och häpna över, rysa av. Säger fröken Goddag och fortsätter:

- Ugglors osynliga frasande mot nattens mörker i början av skogar utan slut…

- Men det är väl ingen mardröm, säger herr Hej.

- Jo, säger fröken Goddag, men vem har sagt att mardrömmar är bara fula, bara är onda…mardrömmar kan vara som nålar i höet att vakna av, som slippriga tvålar i badkaret eller svartnande bananskal på asfalten – man får sej en lufttur och skönt molande skrubbsår!

- Och bryter nacken, vaknar i gipsvagga och rör sej aldrig mer…

- Man kanske inte ska gå händelserna i förväg.

- Men akta sej lite bara?

-Just det.

Och fröken Goddag tar herr Hej i handen och så går de in i ett annat rum.

Bellita ser på den lilla kaktusen i fönstret, vet inte ”kaktus”, vet inte ”liten”, anar kanske ”fönster” och ”ute” och ”inne”, lägger pussel av bilderna hon minns – det kvittrar till i ett buskage och hon ler, men utan att ”le”.

Bokstäverna kommer tidigt men bilderna och ljuden dessförinnan. Ljuden allra först.

Sen: det plötsliga ljuset som färgar världen rosa och en förvirring så stor och skön att man bara måste gny, och skrika sen, somna om med värkande lungor och övermättad aning.

Rullandet och gungandet och det varma mjuka, det svalare, fingrar så rena att man inte känner dem men bara uppfattar när de håller om en, lyfter en, bär en genom dåsigheten som välter över en från alla håll och hela tiden.

Den sköna lena dåsigheten som rullar och skymmer, skingrar sej och skockas igen som volmat ull, balar av grådaskig bomull och tunnsliten säckväv – solen är ett diffust ljud och Gud saknar ord men sänker allt i dvala och vila och lägger sej själv tätt intill, och Guds ordlösa läppar andas tunt eller tungt, torrt eller vått mot hennes dvalande vilande tinning, Guds andedräkt rör vid de tunna håren där som reser sej och faller igen i vila, dvala väntan.

Ordlös väntan. Väntan utan avsikt och mål. Bara mjölkforsens gurglande och dämpade glittrande på lagom avstånd!

Att få se och blunda, Bellita, det värker torrt och knastrande i ögonvrån – och fuktar på igen.

Att känna hur det slår lock för öronen av allt man vill höra, och basen bankar i benen. Och det suger och syrar i halsen av all outgrundlighet man andats in – pollen och peppar och den mystiska genomskinligheten själv.

Det torra slemmet!

Den fuktiga, löftesrika tristessen!

Rätt som det är lyfter hon, eller om det är världen som sänker sej och omfamnar henne – det gurglar i henne, luft och dofter tar sej ut med ljud och oroliga ilningar som spritter längs hemliga leder inuti och hon är del i allt, är mitt i allt, är varmt och kallt och sött och salt.

Utanför häver sej träden ur jorden, lättar, dansar med milda dunsar i parken, och barken spricker, öppnar sej, skrattar men alls inte hånfullt. Knopparna vecklar ut sej för hennes ögon, tar på hennes ögon, sluter dem, för att öppna dem igen och hon suckar och det är skönt och hon är hungrig!

Det är skönt och hon är hungrig och himlen höjer sej och blir tunn och klar och klirrande, och det spritter i benen som cyklar i luften, spasmodiskt och glatt.

Thåström ackompanjerar och prassel av tidning, pling och köksplång av glasstrut och porslin.

Hon tar ett ord i taget, biter i det utan tänder men med det kliande rosa tandköttet: ”porslin” och ”pappa” och ”tekning”. Allt det underbara ogripbara! Och så blir hon trött igen – vila dvala väntan.

Färgerna cirklar och vidgar sej, flyttar in i varann, slänger ut varann med enstaviga grymtanden, anstränger sej att uppehålla gränserna men ger plötsligt efter, varpå nya färger uppstår, skiftande och flytande och pulserande i nyans och form som glada eller ångestridna amöbor på LSD, färgerna hakar tag i varann och släpper, armar växer ur färgerna, färgerna får händer vars fingrar knäpper takten till plötslig musik. Och så ”vaknar” hon igen.

Morgontrollen! Hon vaknar och trollen flinar över henne fast snälla förstås, petar på och klämmer henne försiktigt i ansiktet. Trycker sina egna ansikten mot hennes, hypnotiserar henne med cyklopögon och den håriga hakan.

Varpå hon gungar in i morgonen, äter och stirrar sej längre in i dagen.

Små djur promenerar över henne, tittar in i näsan, sätter sej pendlande med benen över någon av krumelurerna i öronsnäckan, tiger sina sagor för henne.

Fjun och döda hudflagor får henne att nysa och det stora trollet säger ”prosit” och hon nyser en gång till och det stora trollet säger ”prosit” en gång till och det lilla trollet säger ”salud y amor!” och Bellita tar sats och nyser en tredje gång och det stora trollet som verkar lite enfaldig vid såna tillfällen säger ”prosit” igen och det lilla trollet säger ”y dinero también!” och killar henne under hakan.

Hon kan bara ana sin egen näsa förstås, spegelbilden är en annan krabat – lika nyfiken, lika förvånad eller plötsligt trött och likgiltig.

Det kliar i ögonen och hon för dit en hand, eller om handen själv ger sej ut att gnugga. Och det kliar och killar där hon ännu inga tänder har och hennes tunga rör sej över tandköttet – hon noterar det, utan att undra över vad som sker men med en del irritation.

Om hon kunde se sina ögon…det är där förvåningen bor, uppstår, växer och mattas, dör varje dag för att uppstå igen…

Om hon kunde se sej själv i ögonen…gud, hela världen, skrattet och sorgen, kärleken och skuggorna… För man ser sej aldrig egentligen i ögonen, lika lite som en hand kan klia sej själv på handryggen…men man anar att ingen botten finns, att mjölk och rymd och hela människoeposet, hela leendet, det vackra i sorgen och berusningen som alltid väntar inuti, berusningen man studsar allting emot, berusningen som är det egentliga grundtillståndet fast det allt som oftast krävs öl och utsikt, måne och beröring…för att man ska bli medveten om den…

Medveten om det omedvetna.

Skriket börjar längre ner än skrattet (jollret har hon inte riktigt hunnit utforska än), skriket börjar utan ryckningar och skakningar, uppstår bara av sej självt, som livbåtar som blåser upp sej själva när man drar i snöret, eller råkar dra i snöret…skriket stänger världen på ett ögonblick (nu talar vi om det riktiga skriket; för överlagda men oartikulerade klagomål ska vi hitta ett annat ord, med tiden), försluter all utsikt, upphäver allt intryck. I skriket finns bara skriket, tills mjölkforsens brus lika hastigt dränker det.

Skrattet bidar sin tid, spänner kittlande i mungiporna, drar glatt skvalpande pråmar längs lummiga kanaler, kittlar i leendet, snuddar vid bröstet, stoppar mjuka fingrar i naveln, ett efter ett…

Och hockeypuckar mjuka och spänstiga som vingummin roterar genom natten, sänker sej utan hot, landar med sprakande dunsar i den ljungande blåelden.

Nånstans anar hon redan klapperstränderna, hör hon redan tallskogens midnattsviskningar, känner hon bandyklubbornas platta rundnande mot handflatan… Hela världen bor i henne, spänner sina löften i de djupaste andetagen.

Inga suckar bär sån lycklig sorg, rymmer så mycket tveksam tillförsikt som hennes när hon sover och världens mysterier dansar och springer, hoppar mellan synapserna med ljudlösa vrål…

Skrattet när hon vaknar sen och hockeypuckarna som veknar i vårljuset, som mjuknar och smälter undan som dömda marshmallows.

Alla de färgglada böckerna, deras ryggar och trygga sammantagna brokighet, idéerna som andas ur böckerna, hon känner idéerna dofta och locka och gräva och den torra kalkhaltiga jorden regnar fint från spaden ner i det gula hårda gräset vid sidan av gropen.

Hon fattar en idé och stoppar in den i munnen, masserar den med det hårdnande skära tandköttet, sväljer, storknar, hostar, rodnar, gråter, börjar om.

Redan från början börjar man alltid om. Men det är bara ord, är bara ett sätt att uttrycka saken. Man upphör aldrig att börja om. Man börjar om i ett, i ett. Det är alldeles automatiskt och nödvändigt och gör ont förvisso men mindre och mindre med tiden.

Bellita har kanske redan förhårdnader, kanske följde de med, i arvsmassan eller så, eller är hon alldeles varm och sårbar?

Hon är alldeles varm och sårbar, men också glömsk och förlåtande: ”snällheten” söker ännu varken argument eller belöning och ”ilskan” är bara en het rodnad inuti som svalnar när hon skriker…

Och herr Hej exploderar men går inte sönder, håller ihop, sänker sej ner mot henne, lyfter henne upp mot sej…herr Hej exploderar och allt är bra och doften av kaffe i en vag och sentimental dröm, hon kan simma och sätta sej på bojen, guppa i svallvågorna av allt som rör sej med eller mot strömmen…att stå still, eller sitta, men rotera och ta emot, det ska dröja länge innan hon blir lika medveten om andningen igen, automatiken är redan på väg att ta över och fröken Goddag är där och killar henne bakom de runda kinderna igen (det vet hon inte men snett bakifrån ser det ut som om hon stoppat i sej två golfbollar och lagt dem att gro intill kinderna).

Hux flux lättar hon och herr Hej och fröken Goddag lättar också fast lite trögare, lite tyngre, och tillsammans, arm i knäveck, seglar de ut genom fönstret som buktar sej och brister som en skör hinna vars slamsor slår ljudlöst i vinden bakom dem sen och temperaturen är friskare på utsidan av allting, det driver nyheter i vinden som frömjöl som fastnar i ögonvrårna, kliar och nyser i bihålorna och knävecken skakar mjukt mot armvecken och de hänger viktlösa nu under himlen som sänker och höjer sej i ett långsamt backbeat och trafiken harklar sej och dungarna applåderar och de vattensjuka gräsvidderna bortom Frösundaleden gnolar snuvigt och hon fryser inte och hon fryser inte, och hon fryser, och hon vågar inte blunda men sen gör hon det ändå, men ser rakt igenom ögonlocken och kan lika gärna slå upp dem igen, och gör det, och fingrarna kittlar över luften, över himlen, snuddar vid utsikterna, rasslar genom lövverken, alla glada aningar som brottar omkring, all plötslig oro man inte vet vad den består av men som går att svälja ner och undan eller som man kan rapa upp helt enkelt mitt i ett staccatoskratt och en rosslig rysning…

Inga trollkarlar susar genom rymderna, det blänker inte till i häxans monokel där hon står i måndammet och intrigerar, inga ränker smids i Storskogen men musiken tappar bort och hittar sej igen och hon känner hur ett vänligt vilddjur börjar yla hest efter ord och artikulerad tystnad i henne. Ja, absolut: det bor en varelse i skelettet och det killar och knakar när hon rör sej och plötsligt vet hon ingenting igen och hon hisnar i allt detta okända och vaknar på sidan i sängen, med kinden i en liten pöl och våt sval mjölk.

Ballonger i samtidiga färger studsar retfullt eller roligt mot utsidorna av ögonlocken.

Hon känner hur håret ännu tvekar att växa (här finns just inget att skydda mot och skallplattorna gnager mjukt och sams mot varann) och så bubblar det till i blöjan.

Dofterna, det finns ingen stank.

Ljudet, det finns oljud men de är sällsynta, korta, plötsliga, snabbt glömda – hon rycker till, armarna far mot varann men ångrar sej halvvägs, det ena (vänstra) ögat öppnar sej halvvägs, noterar herr Hej, och hon faller tillbaks dit där ingen stank och inga oljud finns men bara skrattande moln och AIK-vimplar, bara Canon Bubble Jet Printer BJ 10 sx och ”Surabaya Johnny”…Imperiet…det där klickandet av tangenter eller stickor.

Det regnar färger och hon kan ta på luften, kan klämma den mellan fingrarna!

Hon stoppar fingrarna i munnen, stoppar hela handen i munnen och gnuggar den mot det tandlösa tandköttet, eller mot det tandfulla tandköttet – tänderna spränger och bänder inuti tandköttet och smaken av hand, aromen av luft…luften spricker och flagar och är hel och rund igen…och musiken gungar i luften med ett ben lojt över kanten…och hon smeker musiken över ryggen…och musiken nyper henne mjukt i örsnibben…och herr Hej nafsar fuktigt i örsnibben och råkar svälja musiken; hon hur hur den rullar och väser och dunkar i magen på honom, och hon råkar boxa honom på glasögat och han skrattar och då skrattar hon också och musiken smiter ut igen i ögonen och öronen och näsan på herr Hej och hon skyndar sej att låtsas att hon håller i den!

Herr Hej von Svejs och fröken Glad Choklad – allting regnar, allting skiner, allt står stilla medan allting viner…både rullgardiner och punchpraliner, och alla konstiga miner!

Än är hon här, än är hon där…infrusen i ett långsamt isslott, innesluten i ett sovande björkskott. Hon rör sej och väntar utan att veta att hon rör sej och väntar…och en sjuarmad bläckfisk med partyhatt och skolpolisbanderoll patrullerar sängkammaren där sönderslagna kristallvaser driver som farligt damm genom drömmarnas rymd och hon växer i och ur det ena plagget efter det tredje och huvudplattorna gnuggar sina långsamma takter mot varann, mot drömmarnas rymd, mot all god mat och glad synd.

Och hål växer ur väggarna: hon kan se ut över den regniga Tibern eller ett grönskimrande Dornach och nepalesiska snorungar tittar tillbaks över den låga stenmure Hon kan gå på karneval i Aten eller spela dam på en smutstorr betongtrappa i Galliléen. Världen tränger lika lockande som bedövande i hennes gener. Haven ryter och stillar sej under hennes coolt fladdrande ordlösa tankar. Oändligt avlägsna glimmar fyrljusen.

Eller in genom berget som mullrar och gnisslar, via plötsliga gläntor bergssalar färgglada grottor av ljus och rörelse, och upp igen, ut genom spretande nakna men vackra rena skelett av träd och all plats luften behärskar kontrollerar, all rymd allt ljus som silar och lyfter och dämpar sej och sjunker för att ligga nästan helt stilla under skyarna och natten som vaknar bara för att sänka allt i en slags kittlig och överkänslig väntan nyfikenhet, i en glädje som inte har en aning.

Fröken Goddag, söt som choklad, ler som en vind, en prasslande lind, allt som hon vet är en hemlighet…

Herr Hej och hans vänliga buller, och hennes eget sörplande, googelooande. Det flipprar och suddar, muckar och puttar, det rör sej ljudlöst, det låter stilla och statiskt och orden växer ut till skrik och allt precis allt försvinner i dem, och så går det över, den förvånande förvånade tystnaden sjunger efter en rytm, tuggar efter fart och anledning, ser sej runt och tar in, assimilerar, och det gurglar till bakom naveln och hon för beställa ny blöja.

Stackars lyckliga Bellita som inte vet hur vacker hon är men som antar utmaningen utan tvekan, som inte vet att tveka och som litar – till sist litar hon alltid. Och fröken Goddag fejar omkring och är mysig, dammar runt och är trygg, svabbar sej mellan väggarna och är självklar och given och kan aldrig egentligen försvinna.

Allt regn som ska överfalla eller försiktigt smyga sej intill, all snö som ska pulsas, all törst som ska le henne mjuk och bister…all kalk som ska simma alla vackra hinnor i alla hennes tekoppar. Kan man hoppas. Hoppas man!

All hård frustration som ska tränga glansen ur hennes varma mungipor, all trött eller rentav överladdad och vilt skvättande enfald hon ska tvingas skotta undan för att komma fram, och den som ska fälla henne, skrubba hennes knän och finaste tankar…

Men tillbaks till nuet, det så kallade, till Fredrik Belfrage och den lilla vackra blodröda väckarklockans tickande och tackande och parkettens knäppande under herr Hejs fyrtitreor och klickandet och klackandet av fröken Goddags stickningar och det envisa susandet och hickandet och hackandet av Siemens Nixdorff och de för varje dag allt fler och allt gladare fåglarna i de ännu torrt rasslande buskagen nedanför balkongen.

Och ”Sweet Jane” och Maná och Carlos Santana, några droppar vatten på undersidan av kastrullen som fräser undan när värmen stiger, och ungarna ovanför igen om de bowlar eller fribrottar, och mamman däruppe som gråter och pappan som mullrar, och katterna i lägenheten intill som luktar mer än de låter, och den stillsamma trafiken på gatan – enstaka parader bara efter AIK:s hemmamatcher – och surrandet i stereon, vinylknastrandet, alla herr Hejs tungvrickanden och vackra falsksång.

Och hon tittar och lyssnar och glömmer att se och glömmer att höra för ett plötsligt leende igen, och glömmer att le sen, för nya ljud, nya viskningar, all den ordlösa aning som kan fylla rummet, fylla rymden, när man minst…anar det.

Och ”Glad igen” och grammofonen pajar, Sade på 78 varv eller mindre, och kvalstren kravlar, det kliar, hon gråter till i en utandning och det går över, och ljuset faller tunt och långsamt idag, gråsilat av de envetna sköra aprilmolnen, aprilmolnet, täcket, hela den tråkiga trasan som ännu är vacker och förunderlig.

Och herr Hej mumlar på: ”Jag är en Bellapappa, du är en pappa-Bella…Bellapappa Pappabella, Bellabella Pappapappa, Pappabella Bellapappa Ballapeppa Peppaballa…” Han är enfaldig och rolig, obegriplig och snäll.

Och det gurglar och trycker och hon gnyr och vill gråta – och så lättar det, låter ”prroummpf”, resonerar i den håliga blöjan som sväljer och suger åt sej, och Bellita är glad igen, ett leende växer ut ur mungiporna och det glimmar till och sjunger en stump i ögonen på henne och herr Hej jollrar tillbaks och sjunger: ”Stumpan är trumpen och strumpan är våt, och det här är en strumpelitrumpen låt” och Bellita försöker sjunga med men det går bara i det tysta och hon nöjer sej med att applådera en hand mot luften och le.

Varpå hennes koncentration förlorar sej i kaffeos och kakaoaromer, det nynnar varmt och sött i andningsgångarna, i näsan och bihålorna.

Moderna Muséet finns inte men hon är liksom lycklig ändå.

Varken Bach eller Nietzsche existerar men leendet dyker upp emellanåt som om det egentligen inte spelar nån roll… Brad Pitt och Uma Thurman spelar schack eller Löjliga Familjerna med Bill Gates och Vargas Llosa i nån slags limbo det ska dröja innan hon får korn på och tillträde till, men löven spricker skirt och tills vidare pollenfritt och fågelsången växer ur solljuset och allt är i princip bra!

Och så efter fyra eller nästan fem månader en ny smak: processad komjölk. Ibland behövs så lite, Bellita blir glad och klatschar fotsulorna mot varann, känner hur hon liksom rusar, driver, galopperar in i livet efter lust och ljus, med luft och sus och en sån massa mod och tillit!

Fötterna rör sej inte men tårna spretar för det mesta, alla åt varsitt håll, och benen växer ut ur magen liksom, och magen växer ur sej själv och på alla vis, spänner sej och slappnar av, luftar sej, tar emot och ger ifrån sej i förnöjd tystnad eller oroliga bubblanden och gurglanden.

Allting växer, ögonen blir bara större, nyfiknare, brunare… Näsan vecklar ut sej snällt och alldeles ljudlöst, brosket fylls på och fötterna faller utanför soffan, och osynlig pollen killar sej fram genom de fetnande hudvecken och nysningarna och leendena blir alltmer skulpturala, ansiktet får relief, själen får relief – står upp allt högre, ser sej allt vidare omkring, och djupt i den vackra hjärngeggan sjunker Orden fast, vaggar sej Orden in, och ner, och tar sats!

Orden surrar runt, sjunger sej, talar inte men nynnar gnolar gal för fulla halsar och plötsliga betydelser drar förbi i det sköna sammelsuriet, leguaner som kramar varann på solvarma Galapagosklippor…GUIF som står upp mot RIK på hemmaplan…fröken Goddag som svär och svettas i rödsvabbade leenden…”som vanligt sköljer inspirationen i otyglade vågor över hjärnan när man inte har tid eller energi att skriva”…och potatispaj och raj-raj…Orden som mal och smular, som segar och rinner plötsligt med en vattnig och utspädd brådska, som står på tå och hukar sej hastigt för okända faror, som klottrar och beräknar, som knastrar torrt och dammar över den snussmuliga parketten eller blänker blött i ögonen på herr Hej när han lägger sej tätt intill för att skaka näsa…

Bellita skakar inte näsa men låter honom hållas.

Bellita skakar litet mjukt långfinger, topp mot topp, klickar nagel mot nagel och byggnadsarbetarna svettar i majsolen, betongkross, hela huset skakar när de hackar i balkongen intill men Bellita sover, slumrar, trycker topp mot topp, klickar nagel, gnager näve mot det kliande tandköttet, kisar storögt, tror, att hon kanske älskar… Bellita tycker om, börjar om, somnar om.

Och blixt och dunder också men då sover hon, vaggade av David Byron och Ken Henschley och regnet som trummar ner mot byggnadsställningarna går henne förbi – eller regnar det magiskt och zebrarandigt i drömmarna? Ror hon förundrad och förstummad nerför vattenfyllda gränder? Sträcker hon ut tungan för att smaka på ljuden av sparv och tårpil? Smakar det polkagris?

Genom öppningen i det gröna ser hon hur vinden river vårystert i herr Hejs kalufs och hon somnar in, vaknar till doften av kaffe men ser inte hur en blyg hare skuttar fram – ett skutt i taget – för att se ut över begravningsplatsen från den grönskande kullen bakom Strindbergs grav, ser bara skatorna som hoppar mellan de kala spretande grenarna, somnar in, bajsar på sej men låter det inte bekomma. Snusar på lakanet och väntar.

Då händer det: ett långsamt hål öppnar sej i sömnen, en glipa löper fram över drömmen – hon reagerar inte först men händerna rör sej av sej själva, fattar tag i öppningen, viker upp den, vidgar den, famlar efter det obestämbara ljuset på andra sidan…

Är det tiden som tar sej ett sånt uttryck, är det livet som vidgar sej och växer? Är det hallonsaft eller jordiga rottrådar av rabarber?

Rabarberna som intrycken lägger på Bellita! Och efter grundserien är Tre Kronor fortfarande obesegrade i VM i Tyskland och Uriah Heep maler sina skönt rödhåriga litanior och i ett huj eller ett hej är världen öppen!

Bellita går in.

Bellita passerar in i världen, världen skruvas på, byggnadsarbetarna väsnas denna måndag i bortre änden av huset och hon tar bara in det avlägsna mullret i den strida strömmen av rörelser hon är och blir…halta hönor pickar förbi efter tappade smulor, spilld mjölk…lipsillar lapar i leran efter små godis…blinda krokodiler smäller sina käftar efter ursäkt…knopparna, alla små grönhårda paket, överraskningar, spricker och sprätter sitt nyspulver över nejden, över hela ”Sveriges land”, spritter och sprutar färg och glädje över lufthavet, himlahåven…och vid Tanto har farbröderna lagt i sin båt och det droppar redan glass i gräset och Sydamerika är ännu inte ens en tanke, ändå en som kan anstå…

Hon faller undan i en virvelström med alla bilderna, stöder sej på nyfikenhet och sitt goda humör, håller alltid en ranka av tro och vänskap i handen, faller, virvlar, strömmar, hoppar jenka, går rätt som det är på styltor med en flottig hörlur och hemlig harnesk under sminket, sitter rätt som det är med brynja och elva rätt, går rätt som det är rakt in i månskenet, rider undan i solnedgången som bara är upptakten till ännu en bra eller dålig och alltid intressant natt…

Och vidare, undan, längre in och ner, längre ut och upp, längre åt sidan, åt andra sidan, alla sidor, hon färdas i alla riktningar samtidigt, åt alla håll på en gång – och även andra gånger, flera gånger, men tillsammans, alla gånger…

”Alla tiders” säger kaninen med den höga hatten, bockar, bugar, ler pillemariskt och släpper förbi henne.

”Kommer Bellita!” fnyser en liksom bistersnäll karusellskötare när hon landar med en blöjmjuk duns på den bredaste och blankaste av de många roterande hästryggarna i hans stall…

(…och så en glänta i drömmen, ögonen knastrar men hon ler när hon ser, herr Hej, och gråter sen eller jämrar sej, för att han inte förstår henne…de ordlösa tankarna som runda pulserande abstrakta bilder utan konturer, eller som suddiga underexponerade bilder fulla av otydlig lust och en vilja att kommunicera utan att veta vad, utan att kunna säga vad…och hennes spända läppar vibrerar en vacker oval och tungan slår som en liten grårosa lärkvinge och gomseglet skakar i brisen som stiger i henne, som friskar i och upp…

…och herr Hej rör vid hennes nacke, och herr Hej kysser hennes ändå svala panna med torra läppar, lägger handen över hennes ångande fontanell…och fröken Goddag!…och herr Hej anstränger sej ändå att tala Bellitas kluckande gnolande småfräsande språk och hon vet att hon kan vara nöjd med det tills…vidare…och hon ler igen, och herr Hej skrattar och stryker en skrovlig fingertopp under hennes haka, och fröken Goddag blåser bullrande i hennes armhåla, och Bellita rodnar över tinningarna och somnar om…)

…”Andas lätt men djupt!” säger så hästen och vrider på huvet, hoppar av karusellen och sätter av i galopp över den lilla sjön intill festplatsen…och Bellita som alltid andas lätt men djupt håller bara krampaktigt i hästens man, och skrattar och bajsar och rapar och nyser i takt med hovarnas skvättande i det svarta vattnet…vinden knyter rosetter av hennes korta hår (munklikt och vackert; bakifrån ser hon ut som en liten gubbe!) och hästen gnägger ”Gamle Svarten” eller ”Lady in Black” eller ledmotivet från ”Trainspotting” och den tatuerade himlen glänser oljig och spänd och dess lätta svett faller över landskapet, lägger sej att glittra i granruskorna längs stranden…

och det luktar suddgummi och träflis, det väser inställsamt om de sunkiga pölarna vid granarnas fötter, gapar stort och fullt av vördnad om gröngölingsholkarna; rymden sträcker evig och mystisk ovan atmosfären och allt vad Bellita ser är gjort av hennes ögon, designat av hennes porer och känselceller, fabricerat utan systematik eller överläggning av hennes egensinnigt nyfikna smakceller, uppfunnet av hennes små grå, oplanerat genomfört av vår vimsige Gud…

…Bellita rider – utan att hålla med händerna nu! – över sjön som krusar sej i biljarder växande och vaggande vattringar och vet att hon är Gud, att hon har Gud, vet utan att tänka eller tala att Gud…bortanför orden, i och omkring tungvrickningarna är Gud som är sockervadd och syre, sadelknapp och styre, Povel Ramel och Wenche Myhre…Gud far fram och åter i hennes ljudlöst expanderande ådror och man kan känna Gud men aldrig se, och dimmorna växer alltid ihop tills man kan sleva dem med sked eller öskar…

och fröken Goddag rider upp intill på en trimmad gås…snälla fräknar skuttar över hennes mjukt skulpturala anlete…och herr Hej töltar förbi på andra sidan på ett lurvigt russ med planat topplock, han händer kramar ådrigt runt gashandtagen men ögonen blir bara yngre som han ser på henne, de blir bara blåare, tunnare, vattnigare, glömskare – det sprutar ord och fuktig jord om hans hovar och hon ser att han vet mindre och mindre, han närmar sej henne utan att avståndet minskar, och hon sträcker ut en blick och rör vid hans, och de uppgår i samma leende…

…och vinden formar sin armbåge, sjunger ”Sockerkaka bingbång” och hon ser hur Imse Vimse spindlar rör sej tappra uppför världens alla brokiga bonader och hur Carl Larsson faller ner från ställningen, studsar en allt snabbare klickelickande pingpongboll nerför Nationalmuseums trappor…

…ändå är allt ett enda mummel, en enda väsnande tystnad, ett enda färgsprakande mörker, en epileptisk stillbild, och hon varken vet eller anar men rider och låter rytmerna lägga sej kring henne…

…och hon håller tätt, håller hårt, håller låda, håller i och ut och sen läcker hon och trädkronorna växer ihop med himlen, grusknastret lägger sej milt ackompanjerande inuti fågelsången, och tiden tätnar.

Bellita sjunker in i ljuset som strömmar ur trollkarlens hatt, hon målar med hicka och är nära att spricka av ”Ja!” när en svart hatt vill leka tafatt…undertill är det alltid färgglatt så hon blir matt, får spatt…och det klingar försilvrat om stigbyglarna som hänger och slänger mot hästens länder, och nya sånger uppstår och tonar ut i varann och man kan bli trött på ljud ibland.

Då lägger man örat mot herr Hejs raspiga kind och gäspar så att det sprakar i brosket! Då spretar man med näsan, då väser man med tummen! Och allting börjar om, rullar på, sträcker vidare: Nalle Puh står i ett dike och rynkar på nosen, och Moses liftar runt i Gosen, och flagor och flisor av valnötter haglar smattrande mot verandataket.

Bellita luktar i förbifarten på astrakanen som Karl-Oskar och Kristina planterade och Albert Lee låter fingrarna spela över molntussarna och Gullan Bornemark sätter grötrimmen i halsen och där är en svullnande mandel som glänser och ser rolig ut – Bellita rider rakt igenom och mandeln splittras i skärvor som glittrar i den vackra mulnaden, som skiftar som oviss dimma om kvällen i det gravt förorenade Johannesburg och vid ingången till det gamla brottet står någons morfars cykel (Nordstjernan) och rostar undan tveksamheten, svettar sej ner i jorden som redan svalt en del av fälgarna och som äter vidare utan att förtröttas – kanske handlar rörelse om att inte låta jorden få tag med tänderna?

Bellita är ännu lika stängd som öppen, men aldrig gläntande; det drar inte förstulet genom springor men fläktarin genom dörröppningar utan dörrar, eller smäller rakt in i väggen. Bellita vet inte än att för de stora låser leendet ögonen, leendet gör det ofarligt att se in i andra ögon; utan ett leende går det inte för stora ögon att mötas, leendet vill till för att stänga ute – eller inne – det som surrar och far längre in i skallen, djupare ner i torson och extremiteterna.

Bellita bara tittar, och hennes leenden är ännu tvärtom ännu som hastiga glimtar av lust och igenkännande.

Det strömmar och strålar av instängda tankar upp genom takfönstren på Moderna Muséet på Skeppsholmen och Bellita dregglar med måsarna, hon trampar mjukbent i en slatt svalnande tjära och fäster sitt tåspretande fotavtryck mot vinden och Trälhavets vågor, landar för att sitta hjulbent och oblöjad på en av Trekobbarna längst ut i skärgården där tomtarna och trollen ser på henne utan ängslan och närmar sej med ödmjukhet och välvilja i små korgar av flätad tång och luvorna hängande i snoddar i nacken…

…och all världens musik brottas i djupen, höjer sej genom luftlagren, dansar stumt men uttrycksfullt genom stratosfären, bildar bistert glada kedjor, vaggar världen, pulserar sin kurvor genom rymden…

…och Bellita biter i en linjal men lägger den snart ifrån sej och gurglar ikapp med herr Hej, de duetterar, letar ljud i halsen och ger dem till varann, det ena märkligare än det andra…

…och trollkarlen sätter i halsen och sen sätter han sej bara ner och ett lila regn faller uppför Nybohovsbacken…

…dada…

…nyanyagagapapa…

…da…da…

…och de ser på varann, ser i varann, under och bredvid varann, ovanför och intill och bakom och framför, och en HD mullrar förbi och släcker koncentrationen, river en ändå vacker glipa i den ljusnande framtiden…

…och Bellita vandrar genom törnskogarna på Flores med en Beppe-mössa i jeanstyg och fransiga vita tights…hittar ett set löständer nertuggade i sandjorden, blinkar mot det stora vita havet, undrar…försjunker i förundran och de långsamt skrynklande minnena av flydda ansikten…och hon gråter glatt och stapplar vidare ner mot viken…

…båten gungar i det vita…

…molntussar lösgör sej ur skyarna och kramar ihop sej, växer en förmiddag för att dela upp sej i lag sen – molntussar faller överblivna ner till marken och får nytt värde, ny identitet, blir blöta pussar, smackar glittrande i småtimmarnas glada laglöshet…

…och Bellita ställer sej på knä nu, lutad mot ett leende vars rottrådar släpar som trevligt dreggel över marken hon bekantar sej med…

…den styvt dallrande tungan av osäkerhet bor kvar i ett redan tidigare liv och Bellita sträcker sej efter leguaner och ballonger, rakt igenom den tätnande nyfikenheten och Machu Picchu lösgör sej ännu inte ur dimmorna men Eldorado blänker matt genom molntäcket som drar in igen, som samlar ihop sej en gång till över Uppland – och nu har Bellita raukar och tallskog i fickan!

Allt som strömmar in och igenom, som skaver av sej, som flagar loss vid friktionen mot hennes mjukt buktande otåliga glatt själ…och blir kvar där som eternell och fossil, som värker upp där som killig snuva!

Andetag på andetag. Rodnad på rodnad.

Ett rött nagelstreck under örat, och tröjan full av torr gröt!

Tiden som väver in och bort och undan, som bygger och raserar i samma oåtkomliga rörelse – med samma skönhet.

Det glimmar av bus och rus i Bellas svarta ögon.

Kinderna blänker, och Bella tänker:

”Det är jag nu!” ”Det är mitt nu.” ”Jag har del och rätt, och jag vet ett roligt sätt!”

Bella grumlar och tidsstoft lägger sej i och sluter ögat och hon gnuggar det med vänster ärm: ”Det är jag nu… Jag kommer tillbaks!”

Lilla vän, du växer undan och bort, vi försvinner i varandra, tittar ut ur varandra med allt gåtfullare leenden.

Dina hälar trummar åtåligt mot täcket, dina vader skrattar och fyller de första tio månaderna.

Jag ser dej.

Du anar mej. ”Du” och ”jag” är del av ”vi”.

(Virebergsvägen, Råsunda, 2001.)