En kvartett texter tänkta som underlag för fyra lossgångna bilderböcker.

 

Grodmannen spelar tuff

 

Låna min kulpåse om ni vill, säger Grodmannens mamma. Det är så vackert väder ute. Så fixar jag plättar under tiden.

 

Grodmannen och Lingonpuff sätter sej i allén intill boulebanan. Det är ingen där, mer än tre gamla gubbar på en parkbänk. Gubbarna skålar med plåttermosar så att det klingar under träden. Det är en massa pollen i luften och Grodmannen nyser.

 

Maskrosbollar som krockar och studsar över den slitna asfalten. Ett UFO sänker sej i gläntan ovanför pulkabacken. Det är ingen snö i pulkabacken nu förstås – det är ju värsta sommarn ju. Men en pulka faktiskt, under den feta björken. Eller en halv i alla fall.

 

Grodmannen bygger en jättepyramid, det blir bara en kula över för Lingonpuff att spela med.

 

Lingonpuff vet att han måste skärpa sej. Han spottar på kulan och rullar den mellan handflatorna för att den ska bli varm och få lust. Sen tar han sats ändå bortifrån den nybyggda parkleken.

 

Mitt i ansatsen snubblar Lingonpuff och ramlar. Det blöder lite grand. Grodmannen tycker det ser roligt ut och skrattar först, men slutar ganska snabbt. Han tröstar Lingonpuff med en glass han sparat från igår.

 

Grodmannen och Lingonpuff sitter intill rekordpyramiden, glassande. Så nöjda plötsligt att de låter flugor dricka av svetten på näsorna. Gubbarna på parkbänken skålar med termosarna igen, och skrålar lite trött och hest men envist.

Lingonpuff slutar blöda och det bara molar lite nästan skönt i knät. Det är en bra stund, de behöver inte ens prata.

 

Sen gör Grodmannen det i alla fall: ”Slår vad om att jag kommer före dej upp i klätterställningen” säger han.

”Jag har ont i knät” säger Lingonpuff.

”Sicken dålig ursäkt” säger Grodmannen och sätter iväg.

 

Lingonpuff struntar i honom. Tar upp kulan istället och värmer den mellan handflatorna igen. Håller den mellan två fingrar. Släpper den rakt ner på pyramiden som går sönder och rullar iväg åt alla håll.

 

Grodmannen står högst uppe i klätterställningen och gastar: ”Jag är kungen av Amerika! Jag är presidenten av Jordbro!” Lingonpuff samlar ihop kulorna och tänker:

”Du är en och en halv meter upp i en klätterställning.”

 

De spelar inte mer kula sen men stannar nedanför pulkabacken en stund på vägen hem, för att se när UFO:t lyfter. Det dröjer så länge att Grodmannens mamma hinner börjar gasta om färdiga plättar från fönstret därhemma, men till slut skälver det iväg upp över grantopparna. Och svischar undan.

 

* * *

 

 

 

Grodmannen vattnar en Taunus

 

En onsdag på väg hem från skolan gick Grodmannen vilse, det var den där Petra Anderséns fel. Hade det inte varit för Petra Andersén hade Grodmannen ALDRIG gått vilse.

Vilse, det är ju sånt som småbarn och folk som fått ett slag i huvet går. Grodmän går inte vilse.

 

Petra hade frågat Grodmannen om han ville följa med henne till det gamla bronsåldersgravfältet efter skolan. Hon trodde att hon glömt ett örhänge där men ville inte gå själv eftersom det var mitt inne i skogen.

Och han ställde väl såklart upp.

 

När de kom ut till grillplatsen där Petra trodde att hon tappat sitt örhänge satt det några större killar där på träbänken och skrek för sej själva. ”AIK!” skrek de. Och: ”UT MED DOMARN!” Grodmannen och Petra Andersén sniffade runt på marken efter örhänget men hittade bara varsin ganska fin oöppnad kastanj. Sen sa Petra:

”Jag kan ha tappat den på vägen, fast det förstås – jag gick olika vägar hit och härifrån så vi måste dela upp oss.”

 

Så kom det sej att Grodmannen hamnade på en stig han aldrig hamnat på förrut. I början var den stor nog men snart smalnade den av, och träden böjde sej ner över honom så att han slog i snorkeln, och taggiga kastanjer värkte in under simfötterna.

Och plötsligt vid en gammal husgrund i en glänta var Grodmannen vilse.

 

Det var en av de skönaste känslor Grodmannen nånsin känt och han sa till sej själv:

”Det här är en av de skönaste känslor jag nånsin känt!”

Och fåglarna sjöng och de många ekorrarna i hasselbuskarna smaskade och tjirpade, medan ett tiotal feta svarta sniglar långsamt tog sej över stigen.

Grodmannen sjöng också en stump förresten. Det var polska nationalsången som han lärt sej av Bronislaw Sienkiewicz i 4 A.

”Jeszcze Polska nie zginęła” sjöng han, allt vad han orkade.

 

Stigen fortsatte runt en mossäten stenmur, förbi en jordkällare, ner mellan två berghällar och vidare ut i en slags grön tunnel med täta buskage på bägge sidor och sammanvuxna trädkronor till tak.

Grodmannen som tittade på ekorrarna däruppe snubblade flera gånger på tjocka rötter, men höll sej ändå på fötter.

Det rimmar, tänkte han. Sen kom han på två ord som inte rimmade också: parkering och hosta.

 

Nu gick stigen rakt fram ganska länge tills den verkade svänga tillbaks igen och det tyckte inte Grodmannen var så spännande så han trängde sej in igenom buskagen på ena sidan istället.

Kvistar rev honom över våtdräkten och piskade till i cyklopet och fastnade i snorkeln tills han till slut med en kraftansträngning ramlade ut på andra sidan.

Där var en äng, med några kolonistugor långt borta på ena sidan, och ett stort cirkustält åt andra hållet.

Gissa vart Grodmannen gick!

 

Cirkusen växte och växte ju närmare Grodmannen gick och till slut täckte den både skogen och ängen och halva himlen. Bakom en husvagn stod fyra kameler och blängde på honom när han gick förbi och bakom dem satt två sälar och nickade en badboll fram och tillbaks mellan varandra. I en hängmatta uppspänd mellan två rönnar nertyngda av röda bär låg en clown och pratade i mobiltelefon med någon, om aktiekurser.

Inifrån tältet hördes trummor och en blåsorkester men Grodmannen hade inga pengar så han fortsatte förbi. Han gick upp mot husen i slutet av backen för han kände igen dem – ett av dem var det han själv bodde i.

 

Framme vid vägen mötte Grodmannen Lingonpuff och hans pappa, de verkade vara på väg mot cirkusen och vinkade och Lingonpuff skrek:

”FYRA GÅNGER FYRA ÄR SEXTON!”

Och Grodmannen skrek tillbaks:

”CHEVROLET ÄR EN FORDMODELL!”

Och sen sparkade Grodmannen tillbaks en fotboll som kom studsande från matchen borta på grusplanen.

 

På parkeringen utanför huset stod Grodmannens mamma och gnuggade bilen med en liten skinntrasa, hon tog i så att hon var alldeles röd om öronen.

”Petra var förbi alldeles nyss”, sa Grodmannen mamma, ”hon sa att jag skulle säga att hon hittade sitt örhänge i fickan.”

”Va bra”, sa Grodmannen och såg hur hans mamma tog en hink vatten och stjälpte ut den över motorhuven.

”Ska jag hjälpa dej att vattna?” frågade han.

”Gärna. Fast du måste hämta mer vatten först, det finns en kran bakom garagelängan.”

”Vet jag väl.” Sa Grodmannen.

 

* * *

 

 

 

Grodmannen åker nästan till stan

 

En dag i augusti när Grodmannen och Lingonpuff är på Höglundabadet så är det en liten kille som slänger en badboll i huvet på Grodmannen så att han tappar balansen och får vatten i snorkeln och drar en elak kallsup.

Han hostar i nästan en halvminut, sen går han upp.

Sen duschar han och går bort och köper en 88:a av Slobodan. Sitter på en av Slobodans vita plaststolar utanför kiosken och väntar på Lingonpuff.

 

Grodmannen och Lingonpuff går genom parken och upp till centrumet. När de går förbi den lilla igengrodda fontänen med alla ölburkarna och glasspappren i frågar Lingonpuff:

”När måste du va hemma?” Grodmannen säger:

”Jag har ätit. Det är ingen brådska.” Lingonpuff säger:

”Det finns ingen vakt vid bortre ingången till pendeltåget, visste du det? Kom så åker vi lite.”

 

Grodmannen och Lingonpuff står längst fram på perrongen och sparkar grus ner på spåret.

Bortanför dungen på andra sidan backar lastbilar upp vid bryggorna vid den stora läskfabriken.

När det rasslar till av tåget längre ner i slyskogen mot Västerhaninge backar de själva en bit upp mot mitten av perrongen. Precis som om mammorna&papporna varit där och sagt till dem.

Grodmannen är nervös och flåsar lite i snorkeln, och cyklopet immar nästan igen.

Lingonpuff verkar mera tveklös och springer in och sätter sej i båset längst fram bakom styrhytten. Det finns bara en gammal tant med en liten Jack Russell där.

Hunden tittar på Grodmannen en stund och kommer över och sniffar honom på ena simfoten sen.

 

När Grodmannen böjer sej ner för att klia hunden lite på huvudet så rycker den till och biter honom i handen ganska hårt. Det går inte hål men det gör ont i alla fall, och han tittar förgrymmat på hundens matte som försöker låtsas som ingenting.

”Han är så snäll så”, säger hon, ”han gillar bara inte grodmän.” Sen fortsätter hon titta ut på dungarna och viadukterna som vispar förbi utanför fönstret.

Lingonpuff som tittar ut åt andra hållet har inte märkt nånting. Grodmannen tänker:

”Och vad är det för fel på grodmän då?” Men han säger inget.

 

Vid Handen Centrum går både tanten och hunden av. Istället kommer det in två tjejer med rosa och grönt hår som spretar åt alla håll. Den ena tjejen drar i ett tuggummi så att det blir en lång sträng mellan munnen och handen, och så tuggar hon i sej det igen. Det gör hon om och om igen, medan den andra tjejen berättar om en kille som är så söt när han spelar tuff.

Till slut kan inte Grodmannen hålla sej längre utan sträcker sej fram och snärtar lite med fingret mot tuggummisträngen, för att se om den låter. Det gör den inte, men tjejen tittar på honom en stund. Sen tar hon tuggummit och rullar ihop det till en kula som hon trycker fast på Grodmannens cyklop.

Sen stannar tåget mitt i skogen. Högtalarna sprakar till och säger:

”PÅ GRUND AV SIGNALFEL MELLAN ÄLVSJÖ OCH STOCKHOLM SÖDRA KOMMER VI ATT BLI STÅENDE HÄR EN STUND.”

 

Grodmannen och Lingonpuff byter bås, för att åtminstone det ska hända. De sätter sej i andra änden av vagnen. Därifrån ser man en liten bondgård genom slyskogen, och fem kor som verkar titta tillbaks på dem.

”Har du tänkt på att vi bor på landet?” säger Lingonpuff.

”Ja, många gånger.” Säger Grodmannen. Sen lånar Lingonpuff Grodmannens snorkel en stund och blåser iväg tre små flirtkulor med den, som med ett ärtrör. Den tredje kulan träffar handtaget på en barnvagn och studsar ner och lägger sej intill kinden på en bäbis.

”Nej hörni killar, säger bäbisens mamma, sluta med det där, hon kan ju sätta den i halsen och kvävas förstår ni.”

De ser att hon är jättarg eftersom hon är alldeles röd i ansiktet, men att hon försöker låta snäll.

Sen rycker tåget till igen, och fortsätter.

 

De åker över fält och genom dungar. De åker längs med sjöar och över vägar. Det rasslar och dunkar och viner och susar. Och så är de framme i Skogås.

Nästan ingen går av i Skogås, men en massa människor går på. Och det är likadant på nästa station, som heter Trångsund. Grodmannen och Lingonpuff sitter inträngda mot fönstret.

”Jag bodde här när jag var liten”, säger Lingonpuff. Grodmannen tittar på Lingonpuff genom cyklopet och försöker fatta. Han har aldrig tänkt på att man kan ha bott nån annanstans än i Jordbro.

Till nästa station tar det en och en halv evighet, ungefär. Grodmannen tänker att vägen är mycket längre när man åker utan mamma – med henne brukar det bara skaka till och så är man framme.

När de svänger in mot Älvsjö känner han plötsligt att han inte kommer att åka in till stan idag.

Han är alldeles mätt och nöjd med utflykten redan, och dessutom har han kissat på sej lite.

 

De går av i Älvsjö och frågar en tant på perrongen hur man kommer tillbaks till Jordbro. Hon säger att de måste byta plattform så de går uppför en trappa och nerför en annan trappa. Sen står de vid en trasig godisautomat och väntar en stund. Lingonpuff berättar Bellanhistorier:

”Det var en tysk och en fransk och en Bellman. Tysken hade jättelågt ljud i sin iPod. Fransken hade lite högre ljud i sin iPod. Men Bellman hade så högt ljud att hela Jorden sprängdes.”

”Det var en tysk och en engelsk och en Bellman. Först hoppade tysken i och sjönk. Sen hoppade engelsken i och sjönk också. Sen hoppade Bellman i en motorbåt.”

Grodmannen fattar inte riktigt historierna, men så lyssnar han inte så noga heller. Han vill mest hem nu, och byta våtdräkt.

 

På tåget tillbaks har Grodmannen två känslor inuti sej som inte alls kommer överens. Den ena känslan flinar ganska taskigt åt den andra känslan som för sin del mest är varm och mysig.

Det är den första känslan som vill vara Äventyr, som vill vara Tarzan eller Woody i Toy Story.

Den andra känslan vet inte riktigt varför man ska vara Tarzan eller Woody. Det räcker väl med att de är det.

 

När de går förbi pizzerian på Moränvägen lite senare säger Lingonpuff att nästa gång åker de hela vägen va? Grodmannen tittar på honom och säger:

”Såklart.”

De går en bit till, förbi ABF-huset och ingången till centrumet där det står en mopedkille och gasar med handbromsen i så att det sprutar grus ut över trottoaren. Grodmannen säger:

”Nästa gång åker vi in till Centralen och tar tåget till Örebro!”

Lingonpuff tittar ner i marken och säger ingenting.

 

På Höglundafältet klättrar de upp i det övergivna fotbollsmålet och pendlar med fötterna en stund.

Lingonpuff rapar alfabetet baklänges två gånger.

Grodmannen hänger sej i knävecken men kommer inte upp sen. Han måste ropa på hjälp. En farbror med barnvagn kommer springande och lyfter ner honom.

 

* * *

 

 

 

Grodmannen och Lingonpuff tar en promenad

 

En gång för jättelänge sen var Grodmannen ännu mindre än han är idag. Han hade precis fått börja gå ut själv och leka på gården.

Hans mamma satt vid fönstret i köket och läste läxor, och tittade bara på honom ibland för att se att han inte ramlade av linbanan i farten, eller bucklade till cyklopet mot staketet när han hoppade från gungan.

Grodmannen kände det som att han var FRI.

 

Och det fanns en hel del man kunde hitta på utan att gå för långt bort. Det fanns en brunn man kunde tappa ner saker i. När man grät och skrek efter det man tappat rullade och studsade gråten och skriket nere i det blänkande och porlande mörkret.

Det fanns jättefina burkar som folk glömt kvar runt parkbänkarna. De kunde man samla ihop till en skatt och gömma i någon av nyponbuskarna.

Det fanns svartglänsande skalbaggar. Det fanns gulfladdriga fjärilar, och skator som hoppade jämfota framför honom när han jagade dem.

Och en dag fanns det en liten kille med sex krulliga hårstrån på huvudet där också. Han bara stod där mitt i Grodmannens lekpark utan att fråga.

Grodmannen tog en bit av en trasig bräda från marken, och dunsade till den nya killen i huvudet med den.

 

Dörren hemma hos Grodmannen for upp och Mamma kom utspringande.

- Vad gör du! Lägg genast ifrån dej brädan! Hon ryckte den ur handen på Grodmannen innan han hann lägga ifrån sej den. Sen böjde hon sej ner och tittade den nya killen i ögonen, och så kramade hon honom.

Grodmannen tyckte det kändes jättekonstigt att hans mamma kramade den nya killen.

- Hur gick det? Vänd på dej får jag se!

Grodmannens mamma vred och vände på den nya killen, och kramade honom en gång till. Sen sprang hon in och hämtade ett glas saft till honom. Grodmannen tittade hon inte på förrän han petade henne på axeln.

- Han heter Lingonpuff, sa hon till Grodmannen. Han flyttade in där borta i åttinian igår så gården är hans nu också. Ni kan väl bli kompisar.

Det var så Grodmannen fick sin konstiga brorsa.

 

Lingonpuff och Grodmannen var bröder i varsitt hus med varsina pappor och varsina mammor.

De slogs och tog hand om varandra.

De retade och tröstade varandra.

De fällde krokben för varandra, och hjälpte varandra upp igen.

De delade på lakritsskruvar: tre gängor var.

De blev några år äldre och ett par decimeter längre bägge två, men fortfarande bröder.

 

Nu sitter de högst uppe i pulkabacken om våren, och Lingonpuff nyser eftersom han är allergisk mot våren. Grodmannen tänker på gamla tider och säger:

- Kommer du ihåg när jag slog dej med en planka i huvet.

Lingonpuff säger:

- Ja. Saften var jättegod.

De är som två små gubbar som minns och myser. De har varit med om så mycket redan.

 

Plötsligt reser sej Lingonpuff och springer iväg utför backen. Efter några steg slänger han sej och rullar som en boll, fortare och fortare.

Hanlvvägs ner finns ett hopp och där rullar han rakt ut i luften. Han slår inte ner i marken igen på flera meter. Sen rullar han med väldig fart utför det sista av backen. Han tappar inte farten förrän nästan framme vid cykelvägen.

Han reser på sej och borstar av sej. Sen vinkar han till Grodmannen högst uppe på kullen.

- NU ÄR DET DIN TUR!

 

Men Grodmannen vågar inte, han är rädd att snorkeln ska fastna nånstans, eller att glaset i cyklopet ska slå i nån sten och spricka sönder.

Dessutom är han lite rädd för att bryta nacken.

De går ner till grusplanerna vid Lundaskolan istället, för att klättra lite i målställningarna. Men när de kommer dit är det match mellan ett gäng chilenare och ett gäng polacker så de ställer sej vid sidlinjen och hejar på varsitt lag istället.

- CHI CHI CHI, LE LE LE, VIVA CHILE! skriker Lingonpuff som har en mamma ifrån Chile.

PÅ DOM POLEN! skriker Grodmannen som inte kan ett ord polska.

 

Efter en stund blir en av chilenarna skallad under en höjdduell i straffområdet, och ropar till Lingonpuff:

- Du får ta min plats! In med dej på högeryttern!

Lingonpuff tittar på Grodmannen. Grodmannen rycker på axlarna:

- Gör ditt bästa.

Så springer Lingonpuff upp och ner längs högerkanten under resten av matchen, men kommer aldrig åt bollen. Alla de andra är ju vuxna.

- Du gjorde ditt bästa, säger Grodmannen när de går hemåt sen.

- Jag är bättre än hela den där högen med gaphalsar, säger Lingonpuff. Om jag varit lika stor som dom så hade jag gjort fem sex mål.

- Jaja, säger Grodmannen.

- Jag är faktiskt en ovanlig talang, säger Lingonpuff. En dag kommer de där typerna att skryta med att de spelat med mej.

- Såklart, säger Grodmannen.

- Ja. De kommer att gå till Söderstadion och betala för att få se mej spela.

 

Träden spricker över Jordbro, Grodmannen kan nästan höra det när han går förbi dem.

Cyklopet är kletigt av björkfrön och himlen full av luftballonger.

Det knastrar och gnisslar av gungor och barnvagnar.

Det klafsar till när Grodmannen råkar sätta ena simfoten i en halv Cornetto som nån unge tappat på gångvägen.

Lingonpuff börjar säga nåt men får hicka och slutar med en gång. Grodmannen antar att han sväljer och håller andan.

De är nästan hemma nu och Grodmannen känner efter om han är hungrig, men det är han inte.

Eller jo, kanske lite faktiskt.

 

- Man ska vara snäll mot dammråttor, säger Lingonpuff och flinar.

- Sandaler är mycket bättre än lingonris, säger Grodmannen.

De säger sånt ibland, när de inte kommer på nåt vettigt att säga.

- Grodlår smakar fantastiskt med en gnutta vinäger.

- Kalle Ankas mamma står i garderoben.

- Om inte solen går i moln snart får jag sätta plåster på knät.

- Bättre en glad reseledare än ett par trasiga persienner.

 

Sen sitter de på varsin sida av gungbrädan utanför Grodmannens hus. De väntar på att billarmet som står och tutar på parkeringen ska tröttna eller få slut på batteri, så att de kan höra vad de tänker igen.

Igenom köksfönstret ser Grodmannen sin mamma. Hon sitter böjd över köksbordet. Han undrar om hon läser tidningen eller pluggar.

Över gräsmattan bakom Gert-Yngwes hus kommer en småunge stultande. Småungen ser jätteglad ut. Bakom småungen kommer småungens pappa klivande med händerna utsträckta.

Billarmet tystnar och Lingonpuff säger:

- Har du en bit planka eller nåt som jag kan dunsa till dej i huvet med? Så är vi kvitt sen.

Grodmannen ser sej omkring men hittar inget. Så han hakar loss snorkeln från cyklopet och sträcker den till Lingonpuff.

- Fast inte för hårt nu, säger han. Jag slog bara jättelöst ju.