Det hjälper ett tag, men knappast nåt längre. Det är som om adrenalinet dunstar allt snabbare för varje gång. Nu spyr han redan innan han kommit ut ur skogen, och därefter är det det vanliga vacklandet genom dimma och ovisshet.

Inget hjälper alltså. Måste han döda dem allihop? När fattar de, när tar de honom? Tankeskärvorna repar och river i huvudet när de far omkring, och ingen av dem passar med nån annan. Eller: allt är redan över – det är den tydligaste tanken: ingenting han gör kommer att ändra på något, det är bara en slags vrickad och fullständigt meningslös terapi.

Han orkar knappt upp i lägenheten, blir sittande med skallen i händerna i brandtrappan. Susandet där och det skumma ljuset och den vaga doften av ammonikak (urin? Ajax? en kombo?) känns nästan riktig.

Möjligheten att någon ska komma och springa in i honom känns riktig. Han skiter i det. Han somnar, men ingen kommer. Han vaknar, lägger pannan mot ledstången och häver sej upp.

Lägenhetsdörren står på glänt, han minns inte om han lämnade den så men går in och stänger. Lutar ryggen mot väggen och glider ner, glider undan. Han lägger sej ner med huvudet mot drivan av reklam och oöppnade räkningar. Sluter inte ögonen, men hjärnan. Är borta igen.

(Ur “Du tysta”, kriminalroman under lååååångsam framvärkning.)