Tack och grattis! (Till T, första dan på femtonde året)

Blundar och är där för fjorton år sen men helt nyss
Trycker mot din panna ännu en första kyss
Ser dig rusa efter tiden utan chans
och lufsar efter yr av år av tappad sans

Du blåser bubblor och jag petar dem ihjäl
och du skrattar för du vet jag menar väl
och ritar sen med krita ett hjärta uppå mitt
av naturen en liten syster till Magritte

Du har alltid solen bakom ryggen lille vän
och jag bara anar var du e
Din kontur är allt jag ser och den försvinner också sen
– jag hänger aldrig riktigt me

Du klättrar upp och ramlar ner och och sen gör du det igen
och vinkar efter mig och jag försöker också sen
men kommer bara halvvägs dit där du står i tallens topp
och ser ut att fundera på att fortsätta högre opp

Jag har haft min tid men du ger mig lite till
och vet precis som jag att jag vill det som du vill
Du bär mig som jag bar dig när du just hade hittat hit
Sen vilar vi och så bär jag dig igen en liten bit

Och sen har du åter solen bakom ryggen lille vän
och jag bara anar var du e
Din kontur är allt jag ser och den försvinner också sen
– jag hänger aldrig riktigt me

Tina läskig

Annonser

Morfinpostludium

De sa alltid att morfin ska va nåt att vila i och förtrösta på när smärtan och rädslan sätter in men när jag fick det intravenöst i december i samband med att min nylagda stomi knixade till sig så byttes bara magkramperna mot sötkletigaste livsledan, en alldeles ny upplevelse för Nicke Nyfiken det. Hade visserligen panikångestattacker av och till under sena tjugoåren (en hel del förmodligen beroende av att jag helt enkelt inte åt vad och som man bör, och säkert drack för mkt istället och inte fruktjuicer då alltså) men det är ju en annan sak. Helt annan sak faktiskt: panikångest är en slags irrationell skräck för nåt i grunden helt obestämt (eller om det handlar om den plötsliga ordlösa insikten om hur låst man är i det här långsamt härsknande köttet och hur bisarrt och skrämmande det är att man går omkring i det, alla kärl som kan brista, all hjärtats bräckliga tillfällighet…) och har alltså ingenting alls med ångest i betydelsen spleen att göra.

 

Hade ett par böcker med mig som varit intressanta nog när jag börjat läsa dem hemma före operationen men som jag inte ens orkade öppna nu – vad angick mig de där okända människornas tyckanden och omsorgsfullt redigerade känslomanipulationer? Korsord? Meningslösheternas meningslöshet ju. Det normalt inbjudande surret av Vinterstudion från dagrummet intill bara ytterligare en illustration av alltings idioti – hur hade jag nånsin kunnat bry mig om vem som åker nån sekund snabbare än nån annan på skidor utför en backe eller runt en slinga, och huruvida vederbörande är från den här eller från andra sidan Kölen? Försökte peppa mig med tanken på de tre fyra lovande halvskrivna böcker som väntade hemma men det kom bara glädjelöst skratt – allt detta skrivande ändå från förskoleåldern, vad var poängen med det? Knappt ens mina närmaste har läst mer än bråkdelar av alla tusentals sidor och inte ens bestsellers överlever ju för den delen normalt decenniet i vilket de publicerats. Fåfängan i det där skribblandet, allt det blinda självhävdandet…

 

För att förtydliga: insikten om alltings grundläggande meningslöshet var såklart inte ny, bara oförmågan att le eller skratta åt den och ta till sig de sköna illusionerna under den tid som är. Det var en riktigt hemsk plats av trött stirrande ut mellan persiennskidorna mot taket på huvudbyggnaden utan att se annat än tillfälligheten, sekunden, livet som en fotoblixt i ett fulländat mörker, ett snabbt avklippt skratt i en annars total och ändlös tystnad. All den mänskliga historien och kulturen bara matta och släpphänta bollanden med tomheten. Mitt eget dryga halvsekel ett inte ens fånigt men bara fulländat intetsägande vinglande några snabba meter mellan två intigheter. Barnen? Ytterligare varsitt vackert tomtebloss, ett par oansvarigheter för vilka jag inte kunde se att jag gjorde nån större skillnad öht, och nu stod vi dessutom pga skilsmässa i begrepp att i förtid separera på deltid, även om jag överlevde.

 

Men det gick över som tur var. Tunntarmen skärpte sig och gillade läget och knipet släppte efter lite petande med katetrar och magpumpning och efter ett par dar var jag tillbaks på Alvedon och kunde åtminstone nån minut emellanåt faktiskt fokusera på och begripa vad de babblade om i Nyheterna, även om det ff inte kändes särsskilt viktigt och teveserierna och den förmenta underhållningen är mig ännu ett halvår senare helt utom räckhåll – har verkligen inte tid med sånt längre, finns för mycket tacksamt blickande ut över gräsvidder och skogar och folksamlingar att göra, för många dofter att inhalera och skaka runt i bihålorna, för mycket musik att göra och höra, stigar att utforska, historia att studera, kärlek att värka och vänta, levande och riktiga människor att följa eller dölja…

 

Ja nånting blev kvar av de där dygnen men för det är jag lycklig, eller har bestämt mig för att vara. Har lagt så galet mycket av mitt enda liv på att sitta med näsan i böcker (ett par dryga tusen har det blivit, säger dokumentet där jag som en petimäter listat dem sen tidigt åttital) att det inte känns viktigt längre och ska jag själv skriva (och det lär jag väl göra trots allt, är ju en livslång vana och identitet) så blir det alldeles kravlöst och på skrivandets egna villkor. Fast så har det iofs varit redan en längre tid, det är snart ett år sen jag skrev något mer fokuserat och utstuderat än sladdrigt ostyriga uppdateringar som den här.

 

Språket, det är så fantastiskt när man använder det rätt men allt oftare känner jag att vi som jobbar med det är sämst på att använda och förstå det, och på att bli förstådda – vi överarbetar och missar och stilar oss och går vilse i tjusigheterna. Behövs eg inte så många ord för att magin ska infinna sig och det är dit jag vill tillbaks, till poesin. Romaner och essäer fixar andra så mycket bättre. (Vill dock så småningom få de två romaner och två essäsamlingar klara som ändå redan är halvvägs, finns en del poesi i dem också.)

 

Ja, det har öppnat sig mot helt nya eller i vart fall länge bortglömda nejder, dörrarna svängde upp, jag gick ut från SöS och det där stelnade äktenskapet och den där liksom levrade självbilden, promenerade tillbaks den gamla sköna syran och osäkerheten i vaderna, kände hur det tänjde i bronker och lunglober och hur det spratt till av nymornad nyfikenhet lite varstans. Blev ung och patetisk och hoppfull igen och vill så gärna hänga kvar i det, trots att det i vissa avseenden kommer med en del sorg och smärta också – levande värt namnet måste kanske göra det.

 

(April 2017)

Och den fula flugan flög

Skulle tro att jag för min del flög för sista gången härom veckan, faktiskt. Känns så, är ju så illa trist och fel på alla sätt så det får nog va bra nu (om jag inte blir panikkallad till Sydamerika i nåt framtida ärende, vilket det nu skulle va, mina barn har ju släkt där). Faktum är att jag tog det beslutet för ett år sen ungefär, men sen fick jag en pillett till London i julklapp och drog, är ju bara människa, eller om jag inte ville va otacksam, eller om den här skambeläggningen av privatflygandet som jag i och för sig ser som en nödvändighet inte hade satt sig tillräckligt i mig, och framför allt inte hos omgivningen.
Skambeläggning? Finns ju ingen över huvud taget, otäckt nog.

Har lustigt nog varit emot flygande hela mitt vuxna liv, fast av andra anledningar än klimatmässiga. Global uppvärmning var ju inte så på tapeten när jag började resa på åttitalet så det handlade mer om att jag ville känna avståndet till en plats för att kunna ta den till mig. Resandets mirakel består ju i mycket av just det – vilsenhet, utsatthet, en slags febrande nyfikenhet som du aldrig hinner bygga upp under en flygtransport men som helt beror av att du känner vägen i muskler och leder, av att du ser hur det ser ut i mellanrummet och av att miljöombytet får ta tid, att den nya platsen får växa in i dig på egna villkor.
Det blev ganska tydligt när jag flög till London nu: tåget till Arlanda, en kopp te i luften och så en kvarts tåg till in till Paddington från Heathrow. Så ska det givetvis inte gå till, vilket jag vet eftersom jag när det begav sig även rest land- och sjövägen till brittiska öarna. Helt annan grej det: magin fick plats, längtan efter målet fick tid att växa och värka. Skulle faktiskt vilja påstå att du aldrig egentligen varit på en plats om du flugit dit; det blir mer som virtuell verklighet av det – det känns som att man är där och ändå inte.
Jo, levde efter den devisen så gott det gick och oftast gick det rätt gott… Tågluffar inkluderar ju inte flyg och ville man till kibbutz några månader så gick det båt från Pireus till Haifa. Ett par år senare stöp projektet att resa land- och sjöledes till Australien på att det utbröt oroligheter i Tibet just som vi var på nepalesiska ambassaden i Beijing, men vi tog oss ändå från Stockholm till Hong Kong, och på Malacka blev det buss och i Australien liftade jag för min del.
Så jo, för mig får de gärna förbjuda privatflygandet men jag tror vi själva måste visa politikerna att vi fattat innan något händer. Inte många politiker vågar så att säga fatta först, så är det ju med dem.
När man rör sig på världens stora flygplatser kan man visserligen undra hur det nånsin ska gå att ta det här vansinnet ur oss. Heathrow, Shiphol, JFK, Charle de Gaulle, LAX – det är ju veritabla städer i sig själva och inga hålor heller. Privatflygandet är så enormt och etablerat, men imperier har fallit förr och ibland med rasande fart. Konsumentmakten är stor när det väl vaknas i stugorna; ekotrenden tog en stor del av livsmedelsmarknaden på några få år – kanske krävs faktiskt bara att vi börjar tala på allvar om vilken katastrofal sak detta skuttande genom luftlagren visat sig vara.

”Jo men vem har tid”, hör jag då. Men du sparar faktiskt ingen tid genom att flyga, du slösar bort den bara, instängd i torr aircon och nackkramp medan det riktiga enda livet rör sig en mil där nedanför med utsikterna från restaurangvagnen, samtalen i gatukorsningarna.
Tåg, och vandring! Hade turen att träffa både Thoreau och Theroux i tidiga år, både Harry Martinson och Bruce Chatwin, polare som stod upp till försvar av världens storhet! Ett sånt hån att kalla den enorma Atlanten för ”Pölen”! En sån arrogans att med flygteknik skjuva ihop kontinentalplattorna!
Vid närmare eftertanke: finns nåt sorgligare än att ha begåvats med chansen att på riktigt röra vid denna vidunderliga planet men tacka genom att skita iväg genom troposfären i en liten plåtkabin med plastlunch och taxfreebroschyr?
”Jamen tillväxten då?” Sluta nu, vi är bortom den diskussionen. Kapitalismen fejlade, tillväxttunnelseendet ledde oss smack in i bergvägg och här står vi nu med brutna snokar och måste snabbt häva blodflödet innan vi tuppar av.

Bara månader sen de normalt hyfsat informerade programledarna Hammar & Wikingsson flög kors och tvärs över och mellan kontinenterna i nån slags fullständigt meningslös lattjolajbanjakt på tomma effekter, riktigt riktigt plågsamt var det att se dem gällt skrikande kuta ifrån det ena mysteriet efter det andra mot ständigt nästa boarding. Bara som ett litet exempel: sånt håller ju inte, vi kan ju inte titta på sånt utan att reagera över hur galet ful den återkommande vinjetten med jumbojeten och avgasmolnet är. Vi måste känna oss personligt förolämpade, måste förstå att det är våra barns framtid de leker med och skiter i.
Som sagt, inte mycket emot Filip & Fredrik annars men just därför tjänar de argumentationen väl. Är helt övertygad om att de inom en någorlunda snar framtid kommer att sitta i nån intervju och slå sig själva för pannorna när de minns denna livsfarligt oskyldiga tid.

En gång till: skambelägg nu! Semesterselfies från Krabi eller Harrods ska smygas med och inte flashas på facebook som om det var nån slags bedrift fotografen lyckats med och inte ett miljöbrott.
För så ÄR det: när vi flyger pissar vi i skallen på våra egna och varandras barn och barnbarn. Inte coolt alls.
Tanken – medveten eller ej – att om jag bara gör det där lilla (källsorterar, tar tillbaks burkarna, använder plastpåsen flera gånger, betalar ett par spänn extra för eko) så är det rimligen upp till de andra att komma ikapp sen innan jag behöver ta nästa steg. Men så är det alltså inte. ALLA kommer aldrig fatta; frågan är om DU vill vara en del av problemet eller en del av lösningen?

Som unga eller medelålders eller smått härjade svenskar har vi såklart alla fullständigt obotbara CO2-avtryck – inget jag gör härifrån och nu kommer nånsin att kompensera för mina tidigare utsläpp, trots att jag var utan bil under många år (ett par decennier faktiskt) och över huvud taget aldrig varit nån stor materialist. Så ohållbar är ju den västerländska livsstilen att även de minst bortskämda och mest medvetna av oss ligger planeten kraftigt till last (en och annan extrem torpare undantagen, kanske).
Men desto större anledning att göra vad jag kan för att minska min privata skadeverkning, och eftersom extremt få flygresor kan kallas nödvändiga så är flygstopp både det effektivaste och enklaste jag kan ta till.

Aldrig ens svart

Du kan söka dig ett stup att svindla vid eller en fallgrop att sitta vid kanten av, sparkande med fötterna åt det fuktigt glittrande mörkret. Du kan klamra för livet vid en kastanjekärna du fick av ditt barn den sommaren strax innan alla löften krackelerade och föll isär eller långsamt smeka hål på fingertopparna mot den vittrade putsen på hus du anar att du kanske upplevt något i. Ja du kan kikna dig blodig på lata matinéer med Helan & Halvan och slumra så många dammiga drömmar under hyllan med tagalogsk litteratur på Internationella Biblioteket på Odengatan – men ingenting du gör kommer nånsin att förklara varför du gjorde det.

 

Du kan ställa dig på huvudet och känna hur fötterna svalnar och hur tankarna tränger ut i rum du inte visste att du ägde. Du kan tappa det där du kallar för koncentration och se den snabbt rinna undan i en plötslig regnskur. Dina förhoppningar kanske konfronterar dig en dag med bleknade bilder och torra gelehallon eller så blir de i sina avlövade hyddor med knäna fuktiga av björnmossa och snor. Du kan tro att du är på väg eller att du stannat men det kommer alltid att fattas en rytm, ett ord eller en suck.

 

Någon har rivit ur sista sidorna för att tända på töret. Den du var en gång kommer tillbaks och stirrar dig stum. Och det blir aldrig ens svart.