Allt som var

Live på Millemåla, Ljuder socken, Värends härad, 14/5 2020

Jag steg iland en majnatt
Med ben av mod&lust
Och lät båten driva ut igen
Och blev kvar vid denna kust

Nu har många år förflutit
Eller om det är så att de ska
Mina drömmar är desamma
Och även modet har jag kvar

Kanske kan jag nån gång önska
Att jag dragit båten uppå land
Och kanske kan jag tänka då
Att jag hade allting i min hand

Men en önskar och tänker så mycket
Och knappt nånting stannar kvar
Att tänka och önska är allt som är
Ja det är faktiskt allt som var

Stockholm i mitt hjärta, i min lever och i mina njurar etc – 66: Söder Noir

Bajens stamhak Kvarnen på Tjärhofsgatan hette faktiskt Grå Kvarn från invigningen 1908 och fram till 1960. Förebilden ifråga låg ungefär där Hotell Malmen ligger nu, dvs alldeles just intill. Har inte så mycket annat på hjärtat om Kvarnen egentligen eftersom jag helt enkelt inte varit där särskilt mycket (varken när Kennedy bars in eller Persbrant bars ut; var mer en Pelikankille, eller om jag hängde på Söders hjärta och ställena runt Mariatorget, eller på KB om vi går riktigt långt tillbaks), men på etablissemangets Wiki-sida står att Gellert Tamas fick idén till Lasermannen – En berättelse om Sverige när han satt där och ölade och det är ju kanske lite småtungt, några kilo iaf… (Själv fick jag faktiskt idén till Lasermannen – En berättelse om Sverige ett par år före Gellert, i ett kollektiv i Santiago i Chile, men jag skrev den ju aldrig så det kan vi lämna därhän.)

På Kvarnens Wiki-sida står också att inrättningen figurerar i flera Stockholmsskildringar men jag har inte lyckats utröna vilka. Den enda jag minns mig ha läst är Jens Lapidus sexhundratusenexdebut Snabba Cash, där en av dörrvakterna blir halvt ihjälslagen nere på herrmuggen av ett gäng som vill ta över garderoben, men den minns jag desto bättre; kan fortfarande inte pissa vid rännan där utan att se de utslagna tänderna intill den lilla doftkuben och ränderna av blodspray över väggkaklet. Ölhallen är fin och välbevarad och sorlet under det höga taket alldeles tidlöst och omfamnande så det är väl också fan att det är det åtskilliga gånger renoverade avträdet som dröjer sig kvar.

20200317_222024

65: Spelman på taket

http://aurgrunn.bloggo.nu härmed pensionerad efs de börjat ta betalt där; Sveriges långsammaste blogg fortsätter istället här, inuti den näst långsammaste. 65:e dejten med Mälardrottningen således, ett och ett halvt år efter den 64:e. (Mellannummer men åtminstone rör det sig.)

Alla dessa kringbyggda gamla bondgårdar som står och suckar om fornstora dar runtom i landets alla kommuners alla periferier, det fanns en just intill min barndoms gata också: Håjums gård – minns faktiskt de sista kossorna på ängen där de strax smällde upp en plåtlada som jag tror hade nåt med Volvo att göra och som blev nån slags outlet sen många år efter att vi raidade spränggroparna efter stubintråd och tändhattar.

I Tallkrogen heter den där gården Mossen och stammar från andra halvan av artonhundratalet, egendomen köptes upp av den redan då växtvärkande staden redan strax efter sekelskftet och tretti år senare började man snickra på det knappa tusental småhus som identifierar stadsdelen sen dess.

Bosatt sen nåt decennium i Hökarängen (och i ett tidigare skede även Gubbängsbo) har jag gått och cyklat förbi några hundra gånger och många av dessa stannat att fotografera den magnifika eken på tunet, men först nyligen av Klas Gustafson i hans Cornelisbiografi (Ett bluesliv 2006) informerats om att en del av de mer bekanta truddelutterna i den svenska visskatten stammar från övervåningen där inne.
Det var hösten 1969 han flyttade in, då hade gården under många år tjänat som skola men sedan nåt knappt decennium stått öde och förbommat och staden erbjöd sin trubadur – känd för sin hemlöshet; tillochmed husbåten han flydde till under den utdragna separationen från första hustrun Ingalill hade ju sjunkit, kanske av karman i Beach Boys-covern ”Jag hade en gång en båt” året dessförinnan – 160 kvadratmeter där i förskingringen ett par kilometer från familjen på Saltvägen i Hökis.

Det blev ingen lång sejour där heller, men intensiv nog. Klas Gustafson: ”Snart tassar langarna krng knuten. Vänner som inte tidgare känt till hans amfetaminmissbruk kan inte längre undgå att notera vad som pågår. De som kommer hem till Cornelis för att förhöra sig om orsaken till att han inte dykt upp till avtalade engagemang beskriver hans hem som en kvart, de får ömsom ruska liv i honom, ömsom tala lugnande när han står pistolbeväpnad på taket, i kamp mot attackerande utomjordingar.”

Svårt att inte se det när jag går förbi nu, tjackbarden med revolvern på taket – viftande efter rymdmän. Samtidigt verkar han väl ha fått nånting vettigt gjort även i Tallkrogen, både diktsamlingen ”En handfull gräs” och det fantastiska dubbelalbumet ”Poem, ballader och lite blues” utkommer ju i den vevan, och året därpå är han både omgift och avgiftad och flyttar till Skåne.

Inget är väl nånsin särskilt enkelt och svartvitt, varken med Cornelis eller nån av oss andra. Skivproducenten Anders Burman som såg en gosse med gediget borgliga värderingar bakom Cornelis yviga livsstil och knallröda framtoning sa: ”Han är ju en enda stor protest mot sig själv”. Men sickna grejer som emellanåt skavdes fram ur detta.

Hitta: Grön linje 18 till Tallkrogen så ligger kåken där på Tallkrogsvägen strax intill perrongen.

Tulo med mera

Försöker samla ihop alla gamla (och nyare för den delen) utspridda låttexter i ett dokument, blev raskt nåt hundratal och då är jag knappast ens halvvägs. En och annan får nog iochförsig inte va med, det har blitt en del konstigheter genom åren. Den här minns jag inte ens melodin till. Mitten av åttitalet.

 

Ett gammalt sjötroll

 

På en ö i Vänern bor ett ludet troll

Om sommaren spelar han boll efter boll

och drejar sig krukor av vänerlera

och tuggar på sjögräs och Tulo med mera

och dansar en ensam jigg sen om natten

och rider en tur på den halta katten

och väntar på våren när sommaren grönskar

och fryser i solen och nyser och önskar

att värmen kom till Vänern nån gång

och gnolar sen stilla sin egen sång

om möss och om mossa och bortglömda kläder

och kåda och läder och lingon och fläder

och sånt som en undrar och aldrig vet

och sånt som går sönder i evighet

 

För vad kan ett troll göra som inte kan höra

hur vågorna smeker med snällhet hans öra

och hur vinden i skogen förklarar sig trogen

och söker hans inre beröra

 

På en ö i Vänern finns ett ludet troll

Hans skor är såriga och hans hydda ett såll

och han sitter där på en stubbe han gjort

och ältar sånt han aldrig bort

men orden som kommer är svåra att höra

– de kleggar ihop som dy i hans öra

som han pillar ut och stoppar förstulet i munnen

och så är ännu en dag försvunnen

Stjärnorna jagar eller faller i ljungen

och han tänker en sång till som aldrig blir sjungen

om den blåa kråkan han såg som barn

som hade fastnat i en fiskares garn

Den kråkans låt håller honom ofta vaken

Ja det är väl haken med den saken

 

Och vart ska ett troll gå som inte förstår

hur öar funkar och av vad de består

eller hur en ska komma till rätta med tiden

innan den är alldeles svunnen och liden

Bronco Billy Goes Kivik

Gammel outtake från inspelningarna av popduos Inte En Jannes enda gamla EP. 1995-6-7 nånting.
Dvs mastrarna är försvunna sen decennier och den här låten kom alltså inte med på plattan men desto roligare att djupt i hårddiskdunklet hitta den här autentiskt burkiga upptagningen medels kassettbandspelarmikrofon…

Vet inte vad jag ska säga om texten men vi kan väl låtsas att den vill kommentera den havererade Palmeutredningen.