Slump & fägring stor

Snirklande tätt under självklarheterna, under tiden, under alltings kittlande och distraherande sus och brus. Det är svalt och dunkelt här men inte helt mörkt och plötsligt bryter aningar in genom sprickor i vanan och vi uppfattar att vi inte är ensamma.

 

Det sjöng till i en massa tonarter och tystnade igen och här står vi med allt vi varit och älskat och drömt och glömt, åldrade men igenkännbara och inte ens särskilt långt ifrån varann. Blinkar och petar och rör vid varandra, en gång till och på riktigt.

 

Vad var det för nånting, allt det där som hände och kände oss, hela den där myriaden av pussel och meander vi flöt och ålade igenom i så många år, i det där obegripligt utdragna ögonblicket?

 

Snuddanden, tvärsäkerheter. Känner att jag evigt backat mig fram, och allt jag gripit efter har studsat mot handryggen. Men nu vänder jag mig om och lyfter med uppvinden. Det visslar i bihålorna, tiden dunstar undan med de sista ambitionerna och jag med dem.

 

Uppgår i slump och hägring, i lust och fägring. Så ere serru.

Annonser

Vägen ut

Kollar den brutala Avicii-dokun och tänker på det där folk brukar reflexa som en självklarhet när man säger att pengar inte kan köpa lycka, att de hellre gråter i en Jagga. Minns också åren med panikångest under andra halvan av åttitalet och vet att det som räddade mig då var rutiner och långsamhet, fick ett nervöst sammanbrott under en tågluff och tog ett jobb i ngt som mest liknade en skyddad verkstad vid sidan av det löpande bandet på SAAB i Trollhättan sen och dvaldes där i uppåt ett år innan jag dristade mig att lyfta blicken och knäppa på livet igen. På den tiden var ju ingen utbränd, begreppet fanns inte vad jag minns men i backspegeln är sambanden hur tydliga som helst och fast svält och otrygghet hade sin del i att jag blev sjuk så hade obegränsat med pengar inte hjälpt nånstans men förmodligen snarare tagit livet av mig.

 

Begriper precis noll av housemusik och grejen med att titta på folk som spelar skivor men scenerna mellan giggen känner jag desto akutare. Stackars fan, en levande bultande undrande liten nybörjare till människa instängd med bara rovdjur och lismare i en rusande godsfinka utan fönster eller avträde.

 

Går inte att leva med panikångest särskilt länge, den måste stängas av på ett eller annat sätt, tillåter liksom inga rationella tankar, låter sig inte pratas undan, bara mal och dundrar tills allt är tomt och skräck. Vägen ut är individuell vad jag förstår men att helt pausa tanken är nog ganska ofta nyckeln, om man sen gör det medels flaska, Bibel eller strikt inordnande i nåt slags led vilket som helst, vi ser så många exempel i och omkring oss. Att få tyst på sorlet i skallen, att överlämna sig och slippa. Myrsteg.
Kan fortfarande ibland tänka på det där skjulet på SAAB och på oss som stod där varsitt anspråkslöst beting vid varsin buslätt manövrerad maskin (jag pressade bussningar i stötdämpare punkt slut) och låg i varsin låda med skumgummi högt under det korrugerade taket sen, vilande i det dämpade oväsendet utanför öronkåporna tills fabriksvisslan ljöd, samlande mod att låta saven stiga (var tillochmed noga med vad och hur mycket jag läste och skrev för att inte riskera att övermannas av feltänk och svarta skyar, mkt Orwell blev det, Slas och Singer och Maigret och kollegieblocket fylldes av mest telefonklotter och svartvita haikusar på chans). Minns den uppriktiga förvåningen och förvirringen hos de andra när jag frampå vårkanten repat mig och presenterade mina planer att åka på kibbutz och flytta till Stockholm sen. Ser dem ännu och var gång uppsagda och panikslagna människor intervjuas på tv eller i radio och undrar vad de gör idag, trettio dryga år senare när hela bilköpingen där på Stallbacka står stilla och utrymd.

 

Men ”Avicii” alltså, på en blekskäggig och skrajsen selfie från toppen av Taffelberget i Kapstaden, min hemmakulle några få år efter de med panikångest, vilket också gör något när jag tittar på honom för han hade bara just lärt sig gå på den tiden ju. Känner hur livet kokar ihop i känslan av det vi kommer ur och måste bygga av, eller om det är fadersinstinkter som kickar in – han ser verkligen så skör och sann ut.

 

Skrika det ur sig eller låta det pysa i dikt och kladdig självbiografi. Handlar något av konsten egentligen om så mycket annat än utarbetande och förfinande av strategierna, uppträning av balansen, finnandet av stigar runt slukhålen.

 

Viskningar & vrål

Människorna man möter eller anar, som man avvärjer eller tilltalar. Blickarna och orden, alla miljoner av dem i ett liv, rappen och kyssarna, de kalla stråken och de varma, och allt det medelljumma också.

Så många gåvor att tacka för, att glömma och påminna sig lite senare – när man blivit äldre, när man förment mognat och sett hur det mesta av både svinhugg och omtänksamheter går igen.

Alla ni som ville ha mig i den ena eller andra funktionen, men även ni som inte kunde brytt er mindre – vad häftigt det var att vi delade alltihopa ändå. Tiden, platserna, slumparna.

Att våra viskningar stötte mot varandra, att vi vrålade så fantastiskt simultant här i vår millibråkdel av evigheten.

(Ur miniroman under snabbutkastning)

Jokerman

Ramlar runt som i en dröm, ryckig och självklar
Kliar om irisarna, mumlar maniskt men melodiskt i hågen
Upptäcker att vi sitter ihop, att vi spänner som nötta nervnät över kontinenterna
När du slagit ner mig passar jag på att nagga av gräset vid sidan av asfalten, sniffa på den fuktiga jorden där, suga mig några bortslängda vokabler
Vi är samma, vad ska du göra åt det?
Kravlar vidare jag, skaru me?