Galileo

Nyckeln till den suveränt jättekonstiga ”Bohemian Rhapsody” (låten alltså) är väl kanske raden ”Carry on as if nothing really matters” som ihop med titeln blir en fantastiskt befriande brasklapp för låtmakaren. Har sett alla möjliga mer eller mindre krystade försök att förklara texten (vanligast är den en brottning med Mercurys sexualitet) men har svårt att köpa nån av dem rakt av (även om mest alltihop faktiskt blir glasklart om man antar att mannen som dödas i andra versen är Freddies heteropersona och att alltihop riktas till Mary Austin, kvinnan han lämnade, och till de fans han kanske var rädd skulle vända honom ryggen om han ”kom ut” och s a s bejakade den där bohemiske overthetopochlargerthanlifeoperafiguren han ”såg silhuetten av”). Tror faktiskt inte texten betydde så mycket utöver sina enskilda beståndsdelar, inte i tillkomstögonblicket, eller möjligen att den pusslade ihop sig själv på känn utan plan, dvs den helhet som blev är mkt just en rapsodi ämnad att illustrera alltings galna obegriplighet…
(Fotnot från morgongooglingarna: innebörden i ordet ”bohemisk” syftade ursprungligen på livsstilen hos de kringdrivande romer man i Frankrike antog kom ifrån Böhmen i västra Tjeckien. Intressant idag efs det ju är eller blivit ett mestadels positivt laddat ord, åtminstone i min värld.)
Det där ljuvliga vemodet i inledningen hade såklart snart övergått i outhärdlig patetik om det fortsatt på samma vis så in då plötsligt med rockhistoriens allra skönast fåntrattiga rader (”Scaramouche Scaramouche, will you do the fandango?”), och så får musiken balla ur i katharsis en stund också… Det är livet här: går aldrig att greppa eller ens se nån röd tråd i det men våga, håll i och åk med. Och ska du skriva om det som en helhet på ett trovärdigt sätt får du faktiskt kasta precis alla yttre krav och normer eller åtminstone analysen överbord och mest bara flippa.
Faktum är att du lika gärna kan behålla den där första kokobängtexten som en ibland kastar ur sig helt utan (medveten) tanke bara för att ha rytmen och fraseringen på papper innan man börjar jobba med den ”riktiga” texten. Gissar att det kanske faktiskt är vad som hände där i mitten…
Guld hursomhelst.

Annonser

Jobbet

Bara av Lundell man kan suga i sig hundra snabba sidor i en sittning utan att ens kaffa eller strecha. Snus bara, och avbrott för en del liksom spänstigt sorgsna tankar eller aningar om sånt som vad man skulle skriva eller måla om man orkade, om man hade tid och fokus och inte måste lägga så mkt av sitt enda liv på överlevande. På Fortum och Lingongrova.

 

Sen höst eller tidig vinter, det är iaf kallt nu äntligen, så man kan få längta.

Månspretiga nätter, rastlösa utvak, tomma parkbänkar under glappande lyktor. Tankar eller minnen så utnötta att man börjat laga, staga, klippa bort fransarna och tejpa nya collage att överraskas av.

Ja, som om en inte längtat hela tiden.

Fortum lingongrova och en enda ledig tvättid mitt i natten, det påvra snillet snart alldeles igengrott av förmenta nödvändigheter. Isskrapa rattmuff bankID.

 

När jag var arton, och tjufem och tretti för den delen, fanns inget sånt. Tangentbordet bara, eller kollegieblocksklottret och gitarren nån kanske var vänlig att stämma när de tittade förbi (el om de fått stämningsansökan). Samtidigt håller inte jämförelsen för jag hade inga barn och var knappt ens riktigt dödlig då. Saker händer, det är det de går ut på.

 

Du måste gå till jobbet, det sa Andy Warhol iaf. Du måste titta under zinken fingra på mossorna, och sträcka lakanet innan du lägger dig.

Jo jag var dödlig, det blev jag redan i sena tonåren men det var en slags mustig och inspirerad dödlighet. Dög till hymner och elegier såväl som trasmattor och pärlplattor.

 

Uffe skriver om första äktenskapet och omöjligheten att umgås ens tretti år efteråt, trots tre avkommor och gemensamma barnbarn. Om sinnessjukdomen, självmordet.

Min första hustru ringde mig efter ett kvarts sekel i början av sommaren, jag kände inte igen rösten eller om det var för att hon pratade svenska. Knarrig tant med underliga propåer som blev otrevlig efter ett tag när jag inte visade tillräcklig entusiasm för att följa med till Portugal och skriva en bok om vårt äktenskap, och då kände jag igen henne.

Klibba fast sådär, det har jag ändå inte gjort. Tror jag.

Fick ett mail sen också, då hade hon en fästman, högt uppsatt inom den hemligare delen av militärväsendet. Han hade bedömt mig som säkerhetsrisk, varför vi tyvärr inte kunde ses.

 

Frost på kattbrädan, natt här på baksidan av allting. Så många försök kvar att spilla, slumpmål att släppa in, en sån ljuvlig massa ogjorda misstag!

Ja jag måste gå till jobbet, det är faktiskt nödvändigt. Stå i nån snårig del av det och djupandas med kinden tryckt mot berg eller bark. Rimma nåt vackert, sova nåt djupt. Dags nu.

Du

Ny låt med Karl (Ove Blomqvist). Brukar gå till så att det dimper ner en färdig låt med lattjolajbanstext som ska bytas mot nåt riktigare och sprattlar en ur sig nåt då så kan det låta så här en stund senare.
Den hypnotiska lunken och strawberryfieldsflöjten och de nerslitande refrängsluten –  texten liksom lättade och svävade ut av sig själv på en kvart.

Nygammal vals

Bemanningsföretag, har länge varit av åsikten att de egentligen borde förbjudas – är alltså verksamheter designade att kringgå all anständig arbetsrätt, samtidigt som deras inkomster i princip förutsätter att dina ligger på en riktigt låg nivå – men skrev in mig på Vikarie Direkt för ett par månader sen efs jag samtidigt lever enligt Strindbergs maxim att intet mänskligt får vara mig främmande (inom vissa gränser då föffan…) och tycker att det mesta kan va intressant under en period och det är ju dessutom alltid lättare att opinera utifrån egen erfarenhet.

Dessutom passade upplägget just mig ganska bra: har ju ett annat jobb, en grundinkomst, och VD:s app där jag kunde logga in och lägga upp min tillgänglighet helt efter eget skön var befriande smidig och faktisk; behövde inte prata med nån (efter den inledande skypeintervjun) utan bara sno åt mig just de timmarnas extrapeng jag var intresserad av. Ytterligare en fördel för en sån som mig var ju att jag fick se mig omkring, varje dag en liten överraskning, visste när jag vaknade aldrig vart jag skulle och fick se nya delar av staden, träffa idel nytt folk, tampas med var dag nya ungar och behövde inte riskera att dräneras av nåt överdrivet ansvar heller… Har ju som sagt mitt egentliga fokus nån helt annan stans. Och åh, den där glada inspelade tjejen som ringde i ottorna (”Gomorron!”) och meddelade att jag hade ett nytt uppdrag som jag behövde gå in på mailen och godkänna.

Ändå det som förvånat mig mest när jag nu gör slut: att de på allvar verkar ha känt att jag skulle vara tacksam för insatsen, och trott att jag inte skulle ha sett igenom den där skolade trevligheten. Det sas tillochmed ganska rakt ut den morgonen i början när jag pga bristande (felaktig, egentligen: ”Du kan alltid tacka nej!”) info inte godkände det erbjudna knäcket. Käckheten krackelerade direkt och jag togs under upptuktelse: de jobbade hårt för min skull, för att matcha och förmedla!

Har iofs inte full koll på vad de tjänat på mitt arbete men skulle inte bli förvånad om det är mer än vad jag fått. Jag har torkat snor och kladdiga matsalsbord och tröstat och plockat lego och plåstrat och uppfostrat och fäktat med galonisar dagen lång; de har suttit på sina arschlen på ett kontor och tagit emot beställningar, skickat dem vidare. Bemanningsföretag jobbar INTE hårt för din skull men profiterar tvärtom stort på ditt slit, samtidigt som de alltså faktiskt underminerar själva demokratin. Ska kort sagt veta hut och att de inte gör det säger en del om om den nygamla godsägarmentaliteten, om den nyliberala människosynen, om kryphålen de där jävlarna alltid hittar hur vi än lagstiftar och upplyser.

Lägger erfarenheten till de andra och öppnar InDesign. Tänker på alla tusentals ambulerande underbetalda slitvargar utan ätbara alternativ som ställde klockan igår kväll och gick upp i morse utan att veta vart eller om de öht skulle. Tänker på statarna, på vilken tid och vilka uppoffringar som en gång krävdes för att lämna det där systemet…

Gäst hos overkligheten (2016)

”Man säger att störst av allt är kärleken. Snarare tror jag att man borde säga att störst av allt är rädslan för att inte bli älskad.” – Barbro Hörberg

Det är ett utstuderat och omsorgsfullt modellerat landskap med gräsbevuxna branta kullar med små dungar på och näckrosiga dammar emellan men det har jag inte tänkt så mycket på tidigare. Å andra sidan har jag ju knappt varit här sedan vi gick in i sjuttitalet, senast var väl när jag hämtade min mormors aska 1987.

Som puttefnask däremot: vi brukade släpa kälkarna över Håjums gärden och under de stora kastanjerna vid järnvägen där de byggde AMI-centrum senare, vidare över spåren vid viadukten och den på den tiden ganska glest trafikerade Gärdhemsvägen till den större av krematoriekullarna. Det var mina första kittlingar i solar plexus och länge mina längsta utflykter på någorlunda egen hand.

Det var då aromerna steg som fetast över Haight-Ashbury och man trollade på Abbey Road men vad visste jag. Min värld var luckorna i det ljust grå molntäcket, det framväxande radhusområdet och silhuetten av den ogenomträngliga granskogen i öster. Stenarna och träden där du växer upp, du ska aldrig känna någonting bättre. Fyrti år senare plockar jag fortfarande stickor ur handflatorna och känner doften av blöt granit när solen tittar fram och regnet dunstar ur skrevorna vid Glasberget, trots att det varit bortsprängt i sin helhet i större delen av mitt liv.

Klättrar upp på minnet av den gamla gistna grinden och låter den svänga ner mig från banvallen, ut över all den där förlorade närvaron. Tänker så på kälken för första gången på alla dessa år, är det möjligt att den finns kvar nånstans i det där garaget jag inte längre har tillgång till? ”Rosebud”, tänker jag sen lite konfyst, och är tillbaks vid krematoriet.

Viker runt dammen och ut på begravningsplatsen, väjer för en man i nån slags golfbil med krattor och spadar på flaket. Rör mig längs de ändlösa raderna av stenar med aska och kvarlevor under, men vet egentligen inte ens varför. Min mormor ligger ju inte ens här, och de där två killarna som begravdes i höstas kände jag inte.

Följa sin förvirring i spåren, vad är det för uppdrag? Att låta vilsenheten ta täten, vad är det för strategi?

I

Hon vill inte längre, säger hon. Hon saknar något hon inte kan sätta fingret på, vet inte var hon är och känner att hon behöver ensamhet för att komma underfund med det.

Jag förstår, det är inte ens svårt och jag förundras över vilken tid det ändå tog att komma hit.

Sjutton dödsdömda år. Hon var 24, jag 37. Hon hade vuxit upp utan föräldrar på en kulle i en skog ett par mil utanför en liten håla i södra Chile men tagit sig till Santiago, skaffat sig utbildning och arbete; jag hade grott i en medelstor västsvensk industristad, hoppat av gymnasiet och flyttat till Stockholm med författardrömmar femton år tidigare. Vi hade bara knappt ett gemensamt språk men desto mer att berätta.

Vi satsade.

Varsin spillra som drev ihop på en fest i Santiagos utkanter och tog det därifrån.

Ensamma, lösgjorda, utan familjeband, fulla av undertryckt sorg och nån sorts sårigt jävlaranamma.

Gjorde det rätt bra ändå. Sjutton år. Barnen som berättigar varenda sekund. Resorna, byggandet och raserandet, ombörjandet, skratten och missförstånden, allt detta varma liv med sina plötsliga iskalla stråk.

Men hon vill inte längre och då vill såklart inte jag heller och efter nåt halvårs diskuterande talar vi med barnen som redan anat. Positiva, åter och igen: det ska bara bli bättre. Vi ska ha varsitt ställe, det är hela saken, men nära varandra. De kommer att kunna gå som de vill fram och tillbaks. Alla ska må bättre och hitta sina riktningar och sen får vi se. Nästan alla deras kompisar har skilda föräldrar, det finns ingen dramatik men vett och mod och framtid.

Det är väl jag som sörjer, och jag vet inte ens varför.

Misslyckandet, saknaden. Planerna, allt vi skulle men inte hann eller nånsin fick råd med.

Hon har drivit mig till vanvett så många gånger, men aldrig mer?

Hade ju nästan vant mig.

 

Tiden går sen. Det är inte lätt att hitta lägenheter i Stockholm överhuvudtaget, än mindre två av lämplig storlek i närheten av varandra.

Vi kan ju lika gärna skratta så vi gör det, ibland i alla fall. Lägger händer på varandras axlar, låter förvirringen jäsa. Bättre så, ändå: vi har barn och kan inte gå och surmula på obestämd tid.

Ger varandra rum, men inte på något demonstrativt sätt. Tar barnen till Tyresta och Dalarö, seglar iväg åt olika håll sen när vi kommer hem.

För min del blir jag allt oftare vid skrivbordet från det jag vaknar i ottan tills en stund efter att det tystnat i lägenheten frampå nattkröken. Bävar och skriver, skälver och stryker.

Sen får jag ett gruppmail från Trollhättan, de kommer ibland. Det är alltid L som skickar och vi andra som svarar eller tiger.

Vinylafton mot mitten av maj?

Jag har aldrig kunnat åka, har faktiskt inte träffat en del av dem på tretti år eller mer, vet inte vilka de är längre. Tar tag i det.

 

Smyger upp längs ”Andra gatan” i natten, det är mörkt i alla fönster, människor och hundar sover, kanske att det simmas lite i nåt svagt upplyst akvarium på nån övervåning dit jag inte ser.

   Går ut på Allmänningen vid lekparken där man till och med bytt vinkel på gungställningen nu – det ser så väldigt konstigt ut, man har sina konstanter och jag inser att den där gungställningen varit en av mina, trots att jag bara sett den nån gång vart femte år. Nu är den borta och det är som ett litet skalv, jag tittar åt ett annat håll medan jag känner den kedjeknakiga halvsekunden av tyngdlöshet högst upp mot himlen innan det vänder och allting faller. Då, på den tiden man inte blev illamående av blotta tanken på att gunga men tvärtom sprang till friheten i de där gamla gummidäcken närhelst det gavs fem minuter, eller ett par timmar.

   Allmänningen är sig inte heller lik, man har tagit bort de gamla häckplanteringarna i form av S och C (för Skånska Cement) och liksom plöjt ner mysigheten i bara gräs och tom vidd.

   Ställer mig ett par meter utanför tomten, som jag gjort några gånger under åren, ser upp mot mina föräldrars sovrum på andra våningen, tänker att hon är ensam där nu och redan på sjunde året.

   Jag stod här som artonåring efter att vi brutit och jag flyttat ner till en rivningslägenhet i stan, och några månader senare till Centrumhuset vid Kronogårdstorget. Vet fortfarande inte vad jag ville med det men tänker nu att de var i samma ålder då som jag är nu, tillochmed lite yngre. Tänker att min dotter är nästan lika gammal som jag var, och det är en helt bisarr insikt. Hur kunde det gå så fel, hur kan man låta barnen driva iväg på det viset utan att anstränga sig mer?

   Vänder mig om, kontrollerar att jag fortfarande minns namnen på husen på andra sidan, Lindbloms, Freivalds, Börjessons… Skakar på huvudet när jag betänker att detta en gång var hela världen, att det var härifrån vi utgick. Vet att jag i många år envist hävdade att jag haft en lycklig barndom men ser den inte längre, den börjar tunnas ut och ramla sönder i bara ganska ointressanta bitar av bilder. Jag var nyfiken, som barn är, men det var väl också allt. Barkis i burken, messmör i byttan. Det stilla rasslandet i plommonträdet när man ryckte tag i natten, fyllde tröjan och hukade undan med bytet. Sånt, men kvinnan där uppe bakom de stängda persiennerna kom jag aldrig åt, och ska jag aldrig komma åt.

   Tänker på rädslorna och tomheten som grodde här på den tiden, och undrar hur jag styrde undan, eller om det var det jag inte gjorde.

   Varför står jag här?

   Ja det är verkligen frågan, det fanns tider då jag styrde hit av nån slags omöjlig nödvändighet jag inte begrep mig på, nu är det bara ett försök att komma åt att snudda vid nånting länge förlorat och jag känner redan efter en halv minut att det är alldeles lönlöst. Barndomen är äntligen verkligen över och jag hoppas att hon sover gott.

 

Går bort mot vändplatsen, tittar in på gården hos R där det bor nån helt annan familj nu sen han sålde huset efter att hans mamma dog för några år sen. Tankarna flyger och strax är de tillbaks i det där rummet på långvården på Hjortmossen.

   Min mormor ligger i fosterställning på vänster sida och är så tunn under lakanet att jag är rädd att knäcka nånting när jag lutar mig över henne och med rämnande hjärta kysser henne i tinningen för sista gången.

   Den blekt ådriga tinningen, de tunna vita hårslingorna. Frisyren hon aldrig mer ska bry sig om.

   Hon är trött, får ingen näring längre och knappt ens vätska, som vi ska förstå senare. Man har avbrutit alla livsuppehållande åtgärder och ger bara smärtstillande, det handlar om att hon ska få en ”värdig död”, om att hon inte ska tvingas leva längre än kroppen vill. Och det var i och för sig länge sen hon kände igen någon av oss men vilken kropp klarar sig utan näring, oavsett vad den vill?

   Det tar alldeles för lång tid, det går inte att uthärda och jag måste tillbaks till Stockholm och jobbet med andra åldringar på Rosenlund. Min mor åker för sin del tillbaks till familjen på Fårö dagen efter och min mormor torkar långsamt ihjäl, dör en vecka senare i ensamhet på en sjuksal i en stad där hon aldrig bott.

   Nu är hennes dotter själv över åtti och sen är det min tur. Och jag stapplar lite som en gast redan nu in mot Stavre och bort till K. Låser in mig, klättrar upp till gästbingen, ligger i bisternatten och hör hur rullgardinen knackar i det gläntande fönstret tills jag domnar bort.

II

Trollhättan är fina grejer ändå, älven och höjdskillnaderna, serpentinerna och fallfåran, de gamla ruttnande slussportarna och utkikarna högt där uppe på Strömslundssidan. Platåbergen på slätten i öster, och de svart blickande ögonen i storskogarna i väster. Det är en trakt som gjord för tonårsfester, fylleslag vid småsjöarna. Där finns 1715 skymda parkbänkar i otillgängliga bersåer, att tanka eller hångla på. Men det finns eller fanns åtminstone under 70-talet och början av 80-talet, dvs så länge jag var kvar, också en predominant rå atmosfär – man lärde sig tidigt att undvika ögonkontakt men det var knappast nån garanti för att också slippa den plötsliga oprovocerade pärten, dvs raka högern på näsan eller rallarsvingen i tinningen.

Man försökte att inte se tyken ut, för att sen efter ett par öl ta igen allt smygande och håna på sig den ena eller andra hopen. Det var aldrig nån stor brist på hopar, på hotfullt sjudande gäng vid kioskerna eller utanför pizzeriorna (några krogar eller barer fanns faktiskt inte på min tid, med nåt pseudosnofsigt klädkodat undantag).

Det är så länge sen nu att både känslor och anledningar lindats in i förment förklarat nostalgiskt skimmer, men det tog verkligen ett tag innan det blev så…

 

Till en början försöker jag köra ifrån sjudandet i magen, det går undan mellan Södertälje och Kumla men sen lugnar jag ner mig, stänger av radion och mitt eget maniska galande i kör med Ian Gillan och Gunnar Wiklund och fokuserar på andningen ner förbi Laxå och Mariestad och vidare in över Lidköping mot Grästorp.

Tankarna som tumlar, torra tårar som tränger för att skakas loss i ett plötsligt frustande av förvirrad sorg och tillförsikt. Nacken som svänger mellan utsikterna och rastlöshetens trummande i ratten.

Vad är denna plötsliga längtan tillbaks, denna lust till förankring och rotsystem som jag aldrig brytt mig om och hursomhelst haft jättesvårt att placera i Trollhättan där jag ju sällan upplevt annat än lösgjord längtan bort och vidare – där finns väl varken trygghet eller mycket till förklaring? Är det den förestående separationen som grumlar och förvirrar, är det den efter så många år hotande ensamheten som jävlas?

Har glömt att det är så nära, trots att jag kört och åkt med så många gånger under ett halvt sekel. Redan efter tre eller fyra timmar så kan man – förutsatt att man tagit omvägen via Lilleskog in mellan Halle- och Hunneberg – svänga upp på det senare via ganska charmiga kringelikrokar förbi ödetorp och vattenfall, parkera vid utsiktsplatsen ett stycke in på grusvägen mot Västra Tunhem och lunka ner att kika ut över sitt förflutna.

Jag gör det. Står i en utsikt jag känner bättre än någon annan och försöker begripa var jag är. Det är en jättekonstig känsla, är ju så länge sen.

Är detta mitt landskap?

Var det här grundstommen i mig sattes ihop?

Floden som ringlar över slätten från Vänern ner via Vargön och Stallbacka; lövdungarna längs den ödsliga landsväg som ringlar med strax intill. Fornlämningarna, och alla de okända holmarna ute i det envisa svarta drag som sörplade förbi mig under ett par påstått formande decennier.

Det brukade ligga som ett lokalt oväder av utsläpp över industrierna på platten just norr om den lilla staden och jag kommer på mig med att sakna det. Så idiotiskt.

Vi hade lektioner i ”Hembygdskunskap” när jag gick på lågstadiet där borta en gång i tidernas begynnelse, och gjorde utflykter till Forngården och slättbergen vid Lunnen sen hela knattekullen. Och sprang runt över nejden tills horisonterna flyttade närmare och alltihop en dag plötsligt var försvunnet och upplöst i det här bleka diset av förflutenhet.

Tiden som inte ska va nånting – hur den ändå vrider till och förvandlar just allt.

 

Kör några kilometer till och parkerar vid den bommade vägen in mot Igelsjön. Trampar in genom skogen för första gången sen mina sena tonår, står på hällarna i vattenbrynet och konstaterar att iglarna fortfarande frodas strax under ytan. Låter blicken irra bort sig i skogen på andra sidan. Var vi reste tälten den gången har jag svårt att avgöra eftersom myllan verkar för grund för tältpinnar, men känslan av impotens när det rytmiska stötandet från granntältet accelererade kommer tillbaks med förvånansvärd klarhet. Om den än mest får mig att le förvirrat idag, trettisex eller trettisju snabba år senare.

En ung sportfiskare nere i vattenbrynet ger mig en nervös blick och jag vänder, eftersom jag är en sån hygglig typ.

De branta krökarna ner mot Västra Tunhem är fixade, jag minns att det alltid var gropigt och spårigt här och att kedjan på cykeln hoppade nån gång så att jag fick krascha ner i diket hellre än att riskera kollision i korsningen vid foten av berget.

Tar höger där nu och kör bort några kurvor till grottorna och ner till kyrkan sen. Vänder på grusplanen och kör upp längs stenmuren igen, tänker att min magister i mellanstadiet gifte sig här och vi var med hela klassen, men att det bara är detta bleka faktum jag minns.

Inte heller kan jag återkalla annat av den där berusade julottan vid mitten av åttitalet än prästens gnäll i predikstolen om att man även gärna fick besöka Faderns hus nån gång mellan Sonens födelsedagar.

Det är här i trakten vår statschef brukar jaga älg (även om historierna är legio om hur han mest skadskjutit, om han överhuvudtaget träffat) och det var här han ”vände blad” för några år sen. Om det bara gick så enkelt.

Stannar igen ungefär mitt i den långa allén ner mot gården utanför Nol där jag glöggade väck en eller annan trevlig möjlighet en luciavaka i slutet av gymnasiet, spatserar fram och tillbaks efter vinklar, fotograferande den döda ekens spretande mot himmelsblå rymd. Sprider tankarna.

Förbi Violas plantskola i Halvorstorp. Svänger av för att stå – en idiot på tomgång – i några sekunder utanför huset på Pilvägen där den lilla mellanstadietjej som en gång slet de första remsorna från mitt intet ont anande hjärta bodde. Kryssar vidare via Lunnen och silhuetterna av Lyrfågelskolan in genom Stavre och Sandhem.

 

Det är bara ett drygt halvår sedan en kille – född i dessa mina stillsamt avvaktande eller liknöjda kvarter ett antal år efter att jag lämnat dem – steg in i en skola på Kronogården just där bortom Bilbesiktningen och järnvägen och att utan att fråga efter ålder eller namn eller personlig historia högg med svärd efter mörkhåriga och brunögda barn.

Jag hörde på radio att min stad inte fanns längre och kanske faktiskt aldrig funnits, såg bilder i tidningarna och på teve som inte sa mig annat än att jag helt och alldeles saknar härkomst.

Är det detta jag kommit för att revidera? Är jag här för att vrida tillbaks visarna, för att se om det är jag eller tiden som förvandlats och förskingrats?

En sån banal nödvändighet men ja, kanske.

III

 

(Framgår korrelationen mellan trådarna, syns kopplingen?)

 

Är tidig men det är också planen, cirklar runt stan, rör mig på känn in i den. Blickar över allt detta välbekanta som jag inte känner och inte förstår. Det är en känsla av att återbesöka en dröm, eller av att för första gången gå genom gamla scenerier och snedblåsta kulisser från inspelningen av en film jag sett tusen gånger.

Matt och fjärran, där är bergsknallarna och klätterställningarna där vi satt så många solnedgångar kontemplerande våra enorma framtidar; nu är det bara förgånget och slipprigt alltihop.

Kör upp på Tessingatan alldeles utan rädsla, kryper genom allén där alla träden är borta, stannar till ett ögonblick utanför min mors hus, mitt barndomshem, men även det är mest en illustration ur någon annans berättelse om oss.

Dofterna är borta. All sorg och längtan likaså, trots att hon fortfarande rör sig där inne i dunklet.

Vad är det som hänt. Trixar runt bilen på vändplanen och kryper tillbaks.

 

Det är kanske det äktenskapliga haveriet, mitt andra: det är svårt att känna särskilt mycket vid sidan av något sånt. Jag försöker undvika att tänka på det men det har sin egen agenda och smyger efter vart jag rör mig, kapslar liksom in mig i sitt envisa tassande.

Jag rabblar de värdelösa förutsättningarna vi en gång gick in med för mig själv som en besvärjelse: inget gemensamt språk (utöver händernas och blickarnas), och knappt en enda erfarenhet att dela; det var närmare fjorton år mellan oss, vi kom från olika kulturer och kontinenter. Barnen kom nästan omgående men varken mor- eller farföräldrar fanns att tillgå, och inga andra barnvakter heller – under sjutton år var vi inte ifrån varandra mer än nån handfull strönätter.

Och vänder på så vis misslyckandet till en trots allt ganska anmärkningsvärd framgång.

Helt slut är det ju inte heller, vi har varit illa ute förr men plötsligt stått där med armarna om varandras krackelerade tågor igen.

 

Inga kor river längre i ängarna runt Håjums gård, där är bara små dystra industrier och outlets och bilbesiktningen de smällde upp ett av våra första år här, då när vi var stigfinnare och nybyggare och allting återstod. Jag tänker att jag borde boka en tid och besiktiga min bil här, det skulle verkligen mörda platsen.

Rör mig så långsamt förbi resterna av Trollhattens järnaffär – där jag arbetade som varuhusdetektiv när det begav sig, mot en Piggelin om dan – att bilisten bakom mig signalerar med helljuset och kastar sig förbi sen i ett sånt där roadrage jag själv inte sällan excellererat i. Jag försöker skratta men det kommer bara vilsen sorg.

 

Lantmannavägen 109, jag parkerar nedanför det som var Discoteque Young Generation, nu frisersalong, och ställer mig mitt på torget nedanför lägenheten där jag huserade ett år i början av åttitalet. Roterar långsamt.

Huset ter sig seriöst bedagat men det gjorde det iochförsig redan då, det gjorde hela området. Minns att jag som knatte upplevde Kronogården lite som en alternativ värld, bara några hundra meter bort på andra sidan järnvägen från radhusidyllen där jag var satt på tillväxt men ändå ett helt annat och mer förött land. Skuggorna var längre och mörkare, jeansen fransigare – vill minnas bättre än så men det går inte.

När jag hade vuxit ett stycke förstod jag såklart bättre och nya samband tog sig in och fram. Lärde mig om miljonprogrammet, och om Arbetsförmedlingens rekryteringskontor i Belgrad och Helsingfors. Och som artonåring bodde jag alltså själv här under en period.

Det var väl då jag först växte in i livet och världen, sög i mig av dofterna och odörerna, lät hela underligheten syra under tungan tills jag tagit upp och blivit ett med den.

Det dagliga skrålandet bakom dörrarna i den sexti meter långa korridoren. Röken som ständigt slingrade ur det glappande sopnedkastet. All lust och sömnlöshet i de skitiga lakanen på madrassen på golvet i den lilla alkoven.

När jag nu går fram och tittar vid ingången ser jag att det är nåt slags servicehus.

 

I reportagen från Trollhättan efter morden i höstas (bland annat gjorde Zoran Ismail ett i sin serie om vardagsrasismen) hörde jag någon utifrån omnämna området som ”Lilla Mogadishu”, och försökte föreställa mig förvandlingen. På min tid var det ju snarare ”Lilla Åbo” och över huvud taget lät epitetet nedlåtande och rasistiskt men just när jag rör mig över torget och vidare söderut mot Kronogårdsskolan är det faktiskt ganska träffande. Det står en större grupp somaliska män och samtalar utanför min gamla snusbutik på hörnet, och längs Lantmannavägen rör sig idel långa och färggrant beslöjade kvinnor.

Ja, en slags intuitiv förståelse för de som känner att deras kvarter tagits över av främlingar slår mig plötsligt som en knytnäve i solar plexus och jag måste koncentrera mig på att tänka och känna bortom (eller hitom) ryggmärgsreflexerna.

I Rinkeby där vi bodde ett halvår och i likaledes invandrartäta Jordbro där jag för min del trivdes gott i ett halvt decennium var det förstås annorlunda eftersom jag inte kände de platserna tidigare, jag hade inget att jämföra med, ingenting att förment sakna eller sörja och både min hustru och det allra mesta av vårt umgänge var för den delen immigrerade.

Jordbro hade sina inte oansenliga problem, huvudsakligen ekonomiskt betingade, men var samtidigt så mycket enveten möjlighet – visst fanns där både språkliga och kulturella avstånd och rädslor och förakt men minst lika mycket god vilja och i slutänden ett outtömligt myller av erfarenhet och utsikt, både god och mer bister, naturligtvis. De gastande poeterna i tvättstugan, heltidsglömmarna på Emilias uteservering, gummibrännarna på parkeringen bakom Vivo, dimmorna av mystiska aromer runt grillarna på Höglundafältet, kubanska exiltrubadurer och deserterade ecuadorianska konstaplar, exploderande bilar och kiknande ungar, skottlossning i industriområdet och så Sveriges största dansförening. Jag har aldrig gjort fler vänner under kortare tid, om många sen också försvunnit av allehanda anledning. Utvisade, gångna under jorden.

Men Stockholm är storstaden, smältdegeln, det finns en annan historia och inställning där. Måste jag inte också förstå förvirringen hos de som aldrig kände något behov av att lämna sin hembygd, när världen plötsligt flyttade hem till dem istället?

 

Kronogårdsskolan finns inte längre, jag går över den enorma asfaltplanen i altererad svindel, ingenting står att känna igen. Jo, siluetten av Sädesbingen på andra sidan Slåttervägen, och skogspartiet i öster.

Tar mig igenom skogspartiet, passerar bostadsområdet på andra sidan där min kompis J:s första någorlunda seriösa flickvän bodde. Minns: henne och den trångt välkomnande tvåa hon växte upp i, det skygga dubbelvänslandet med henne och hennes kompis, den röda grammofonen med högtalare i locket, ”Crocodile Rock” om och om och om igen alltmedan åtminstone blickarna avancerade.

På väg tillbaks mot bilen, när jag redan accepterat att skolan inte existerar, så ligger den där. Jag känner igen ingången och vändplanen där statsministerns bil körde upp efter dåden, anar loftgången där inne bakom de tonade rutorna men stannar inte. Det sitter två killar och spelar magnetschack på en bänk utanför och jag vill verkligen inte va nyfiken pöbel.

 

*

 

Enligt SCB är Trollhättan landets femte mest segregerade stad men jag är inte säker på vad det betyder, på hur man mäter sånt. Och framför allt måste jag inse att jag lika gärna kunde skriva om Kiruna eller Ronneby eller nån annan stad jag aldrig varit i för det finns så många Trollhättor och jag har bara högst grundläggande kunskaper om ett par av dem som föreligger idag, resten upphörde och försvann strax efter att jag gjorde det.

Tror inte ens att moskén som brändes ner 1993 var byggd när jag flyttade 1986 (fast jo, den byggdes 1985 googlade jag fram nu) för jag har inga minnen av den och kan inte ens placera den (Lextorp, tack Wikipedia) men minns de där åren av bärsärkande skinnskallar och isolationistiska lattjolajbanpolitiker med drag under galoscherna. Såklart, hur skulle jag kunna glömma, levde med en ”färgad” sydafrikanska i Stockholm när Lasertönten härjade och hälften av hennes kompisar på SFI blekte håret och vi tog omvägar runt målbrottande mobbar i gränderna i Gamla Stan fler än några gånger och blev bespottade mitt på dagen mitt i stan, ja faktiskt. Folk jag aldrig sett förr kallade mig ”rasförrädare” på gatan och sent om en del kallsvettiga nätter i förorten låg vi innanför fällda persienner och hörde hur granntjejens extremt korthåriga killkompisar fylleheilade ett par meter utanför sovrumsväggen.

Ändå förvånade det mig att just Trollhättans blev den första moskén att tuttas på, det var aldrig min bild av staden och först senare läste jag att det var tre tonåriga sverigedemokrater med dåligt ölsinne som inspirerade av attentat mot tyska flyktingförläggningar fått för sig att meka molotovcocktail.

Trollhättan var alltid en invandrarstad, det var ju dess identitet och stolthet så jag förstod ingenting när Nationalsocialistisk Front marscherade till minne av Rudolf Hess (Hitlers lille förvirrade marionett) och riksmedia upplyste folket om att Trollhättan var epicentrum för de rasistiska skalv som skakade landet.

 

De tynande industrierna och recessionen, massuppsägningarna, samhället som krängde och svängde och bytte ut sig, flyktingströmmarna från Uganda och Mellanöstern och Balkan, och trånande minnen av rekordår och nationell samling i Hylands Hörna – vad kunde man göra med alltihop, mer än att famla efter första bästa syndabock?

Första bästa syndabock är ju alltid densamme, ingen gör jobbet bättre än den som knappt ens behärskar språket nog att försvara sig.

 

*

 

Nere i Skoftebyn lokaliserar jag min brors första egna bostad, ett rum med egen ingång på baksidan av en villa på Modhs Väg. Vad ska jag här att göra? Känner mig som Albert Carlsson i Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”, en vilsevandrad amerikafarare återbördad till fosterjorden, famlande lönlöst efter samband och bäring.

Det var ju lite stort då att ha en bror med egen lya, därtill en med stilriktigt intorkade spyor i kastrullerna, en hel kortlek av oöppnad fogdepost och åtminstone en styck smärre driva porrtidningar att förlora sig i. Jag var kanske fjorton, han var arton och hade kontakter som kunde köpa ut. Jag och min bästa kompis lånade rummet vid ett par tillfällen, knäckte oss med Kir och de där tidningarna, vinglade ner över slussportarna sen att sova rusen av oss i Gamle Dal.

Fyrti år senare ser vi nästan lite vackra ut där vi ligger, ja jag har väl alltid haft nåt vajsing med självbilden.

 

Kör upp vid Nysätra idrottsplats för att minnas ett par snytingar jag fick där en gång, och upptäcker förbryllad att man kan köra ut på andra sidan planen och parkera strax nedanför klockstapeln.

Man har anlagt en uppställningsplats för husbilar där också och det står ett skapligt exemplar på plats. Ett äldre par sitter på campingstolar utanför på asfalten, med en skvätt rött i varsin plaststrut och ryggarna mot den vidunderliga utsikten över Åkers sjö och hela slusseriet. Men de har kanske tittat sig mätta.

 

I kassan på Slusscaféet blir jag först lite upplivad av den unga kvinnan på andra sidan disken som ler och söker min blick med rodnande kinder, tills jag minns att jag är bliven medelålders plus och inser att hon mest bara trivs på jobbet. Då tar jag min räkmacka och min Mariestad med mig ut till ett bord i skuggan, och låter mig för en stund upplivas av min egen idioti istället.

Vid ett bord ett stycke bort sitter några tanter och hackar i eftermiddagen med sönderrökta röster och jag tänker att vi gick väl säkert i parallellklass, eller om vi kanske rentav varit ihop nån gång i tidigare verkligheter. Min kropp skrattar till åt mig utan att be om lov, och en av tanterna slänger en trött blick.

Så snabbt det gick. Var ju alldeles nyss jag satt med mina föräldrar på den där krogen på Kap och försökte förklara för min far att servitrisen han var så charmad av såklart bara sökte maximera dricksen och han svarade att det må så vara men då ska hon ha betalt för sin skicklighet i detta.

När jag ätit färdigt klättrar jag ett stycke längs den gamla Polhemsslussen, låter utsikterna blanda sig med halvstöpta tankar kring den lika befriande som fasansfulla vardaglighet jag upplevt på trottoaren utanför Kronan.

De där två killarna och deras schackparti. De läsande nackarna bakom de tonade rutorna i biblioteket strax intill ingången, och vårfåglarna och de yrande allergenerna i skogspartiet intill.

Vet inte vad jag ska göra av det.

 

IV

 

Har till slut cirklat mig in till stadens centrum och kör upp och parkerar ovanpå Odengallerian. Noterar i samma känslostämning som tidigare att asfalten där uppe är som ett sårigt lapptäcke av lagningar och taskiga fyllningar, det vill säga den ser verkligen uråldrig ut och jag räknar snabbt ut att det hux flux är runt fyra decennier sedan Kungsgatan stängdes av för biltrafik och den gamla Odenskolan slogs omkull till förmån för detta hypermoderna köpcentrum där vi smög omkring i katakomberna de första veckorna efter invigningen, snattade oss alldeles trinda och åkte rulltrappa – upp och ner, upp och ner igen.

Det är alldeles dött och slött där inne nu och det har det ju varit ett bra tag sen shoppingstaden Överby anlades på åkrarna just där Stallbackabron tar mark väster om älven, och butikerna har som alltid flyttat omkring eller helt lagt ner och bytt ut sig men bokhandeln ligger i alla fall kvar på sin vanliga plats och jag slår en lov för att inspektera beståndet av trollhättiana.

Trollhätte-gillets vackert inbundna men alldeles för dyra praktverk.

En tredje bok i Allan Johanssons serie med historiska romaner om livet i sågverksstaden.

Släntrar ut igen, går bort till torget, köper en mjukglass mest för att. Står där slickandes och drömmandes en stund med blicken flackande över raderna av busshållplatser men kommer inte heller här riktigt åt verkligheten bakom minnena.

Att jag som en fullständig naturlighet mest dagligen tog bussen här för att åka ut till det där radhuset i Sandhem. Eller om jag kom från andra hållet och bytte vid torget för att fara vidare till vänner på Kronogården eller i Karlstorp – möjligen med min bror överläkaren in spe bakom ratten, han hade ju inte börjat plugga än då.

 

Kajornas kraxande i allén längs Kungsgatan, det är ljudet av den här staden mer än något annat. Alla bakfulla morgnar i vindsvåningen på Garvaregatan just runt hörnet, arytmierna och den galna riktningslösa rastlöshet och längtan jag aldrig visste vad jag skulle göra med eller åt.

Nu har man beskurit de 145 parklindarna så drastiskt att de ser ut som knölpåkar och inte en fågel är inom vare sig syn- eller hörhåll men det passar väl bara desto bättre in i den liksom lätt skruvade eller skevande upplevelse jag har av platsen när jag kliver över mot Polhemsgatan. I den lilla parken med den underliga blygrå tjejen med tallrik i handen (”Materia et motus”, Åke Jönsson 1966, som jag som inföding aldrig tittade närmare på men nu förstår ska symbolisera vattenkraften och dess tämjande) har man lagt plattor och öppnat upp, och lite närmare den gamla sotgula tingshusbakelsen kan man tydligen sätta sig att fika nu men jag passar och passerar.

Stryker vidare genom overkligheten bara, gata upp och gata ner, känner efter allt jag var och tappat, allt som byggde och bröt mig. Stannar konsternerad gång efter annan, tänker: det där uråldriga huset, låg det alltså där under hela min uppväxt?

Borta och hemma i denna evigt uppiffade men likväl seriöst sömniga stadskärna tänker jag att man ändå försöker. Stjärnorna man lagt in i stenläggningen på Storgatan för att påminna om vilka internationella storheter som varit och jobbat på bygden sedan Film i Väst drog igång sin verksamhet syrar upp nånting i magen på mig, och i den lilla buskiga och genomblåsta park man anlagt där brandkårens vackra tegelfästning tornade en gång är det likvärdigt rörande att se hur man ansträngt sig att uppmärksamma stadens egna berömdheter.

Boxaren ”Skofteby-Bengtsson”, Laila ”Trôllet” eller ”Yrvädret” Westersund, Frank Andersson såklart.

Peter LeMarc, som väl knappt var mer än tjugo den gången jag såg honom med Peter Fransson Band i aulan på Polhemsgymnasiet, tjutande längs bänkraderna om den där tjejen som bara ville ha ”kul med kuken” tills studierektorn gick in och bröt strömmen.

 

Hemma hos K står dörren olåst och ett fladdrande A4 på densamma meddelar att jag ska gå in och känna mig som hemma så kommer han strax. Jo, det skulle va i Stockholm.

Bär in väskan med ombytet och finölen på den glasade verandan, ställer de senare i kylen sen och lånar med mig en av hans kalla ut till trädgårdsgruppen.

Sprätter, dricker, noterar en skylt om kommande fiberarbeten i kanten av tomten. Tänker på när vi sålde jultidningar i de här kvarteren i början av sjuttitalet, minns inte vem som bodde i just det här huset då men ser den canceropererade gubben med det halva ansiktet framför mig, han som huserade i hörnet på andra sidan Tessingatan där borta. Var det Åsa-Nisse eller 91:an han beställde?

 

Senare berättar jag för K om mina äventyr på bygden och han plirar överseende när jag pekar ut självklarheterna eller förhör mig om saker han inte ens reflekterat över.

Så är det att vara hemma. Hemma är som det är.

Jag berättar att man sätter upp nytt stängsel runt Folkets Park (det gamla var kanske slakplankat efter alla år?) så det var bara att gå in. Säger att jag bara delvis kände igen mig men så var man väl sällan eller kanske aldrig som klarast och uppmärksammast där inne heller, när det begav sig. Jag hade försökt lokalisera parkbänken jag missade den där gången på min allra första drängfylla (en stressad kvarting Explorer på tjugo minuter just innan vi skulle iväg), där polisbilen backade upp för att köra in mig raklång till en första sejour i fyllecellerna på Hjortmossen, men fattade inte ens var den hade stått. Nä, det var jättekonstigt där inne, hela paviljonger verkade försvunna och det var väl mest bara samlingslokalen där Cornelis showade åt sossarna på den där valturnén – var det 79 eller 82? – som stod att känna igen.

K säger att han för sin del inte är säker på att han nånsin varit inne. Var ju på parkeringen man hängde.

Just det, Folkets Parkering, ja den var sig lik i alla fall. Nedfarten mot Kungsporten är förstås igenpluggad av okänd anledning men det har den ju varit i ett par decennier nu.

Nya öl, nya minnen.

Skrotandet genom det förgångna. Inte särskilt inspirerade teorier om den slumrande staden, om det som varit och om det som kanske ska bli.

Sen drar jag den där om kateterablationen i höstas, om hur de gick in via ljumskvenen och provocerade fram hjärtrusningar med elektriska impulser direkt i förmaket, om den varma värken i bröstet när de brände bort den abnorma extra ledningsbanan och om det magiska pillret som gjorde en sån glad och nyfiken upplevelse av alltihop.

Sen lyssnar vi en stund på sonens hamrande och yxande vid trumsetet i källaren.

”Vad uthärdar man inte för sina barn”, ler han.

”Låter ju bra ju”, säger jag, utan att ens hyckla.

 

Fattar så långsamt, är ännu i femtiåren aldrig helt beredd. Strosande mot ingången på Ica Jätten en stund senare hör jag K säga något om de nya kopphållarna och jag ser mig förvirrat omkring efter nån slags avlastande anordningar tills jag av sammanhanget förstår att han talar om tiggarna som sitter på varsin sida om skjutdörrarna.

Vet inte vad som bekommer mig värst: det förminskande och hånfulla ordet kopphållare eller insikten att jag inte ens sett dem, att även jag efter ett par år nu är så avtrubbad att jag går rakt förbi utan mycket till tanke.

Men jag vet också att den inte sällan är en sorts självförsvar, den där fulhumorn med den vassa eggen. Det var alltid en brutal jargong där i skuggan av industrierna och om jag efter några decennier i förskingringen har svårt att ta den till mig så är jag ju heller inte alltings och allas mönster och likare.

Söker efter skillnaderna mellan oss, vi som växte upp på samma gata i samma folkhem och dessutom gjorde sällskap ut i världen sen under några första rekognoseringar. Och de är verkligen inte bara genetiska: jag flyttade från radhuset rakt ner i slummen, bokstavligen, och blev i visst och somt kvar där under ganska många år. Man kan – som bägge mina fruar – ha allehanda åsikter om valen jag gjort i livet och om skulden till den där tjugoåriga undernäringen, men kan inte förneka att det underlättar för identifikationen med samhällets olycksbarn om man själv rotat i soptunnor efter kladdiga tomburkar att plussa ihop till ett slaget äpple eller en av gårdagens torra frallor.

Ett minne från våra resor är tanterna i den kommunala matsalen på kibbutz Tel Yosef, de som hade nummerserier tatuerade på insidan av handlederna och vanemässigt fyllde fickorna med små staniolinslagna mjukostar vid matvagnen – som om det kunde ta slut, som om inte köket och allt i dess rader av jättelika kylar, frysar och skafferier tillhörde oss alla som bodde och arbetade där. De var 1986 fortfarande märkta av livet i Polens ghetton, och jag kan – fast på en helt annan nivå såklart – känna igen mig i det. Det har inte saknats mig nånting i näringsväg de senaste femton åren (snarare tvärtom, har gått upp tjufem kilo sen vi gifte oss) men jag vet att det bara är en dag utan mat eller pengar till den där yra hungersvindeln, det krävs så lite. ”Parkbänken är aldrig långt borta”, som Håkan sjöng (även om det väl i just hans fall är ett gott stycke numera), trygghetssystemen är stadda i upplösning och den svenska familjen har ju redan länge varit det, åtminstone min.

Jag sa att ja på nåt vis känns det ändå i ovärdigaste laget att bara sitta sådär och vänta på småskrammel.

Han höll med, i de ena eller andra ordalagen.

Jag sa att å andra sidan får de ju inga jobb, vare sig i Rumänien eller Sverige, och inget försörjningsstöd heller.

Han sa men ändå, man får väl försöka göra nånting, erbjuda sig att packa påsar åt folk här inne och bära ut dem till bilarna, vinka in folk i parkeringsrutor, hålla ryggen rak…

Jag sa ja men samtidigt är det ju inte vettigt att den sortens arbete mot allmosor ska tillbaks in i samhället på tjugohundratalet. Sen får man också betänka vad sekler av diskriminering och förföljelser gör med självkänslan – det är inte utanförskap men underskap och vi hade förmodligen också suttit där med den bakgrunden.

Han sa mmm, kanske.

 

På den glasade verandan lite senare frågar jag hur han upplevde händelserna i höstas för vi har inte egentligen hörts sen dess. Han tänker efter rätt länge innan han säger att det nog inte egentligen tagit sig igenom.

”Det var där, liksom. Det är en annan plats.”

”Men det är det väl inte. Är det det?”

”Nä såklart, men det har varit en del strul där borta. Man trubbas av och kopplar loss…”

”Fast nu kom ju gärningmannen – eller gärningspojken – härifrån…”

”Ja, jo, så är det ju. Samtidigt var han knappast frisk så det är svårt att veta vad man ska göra av det.”

”Mm. Så nyheten kunde i princip lika gärna ha handlat om Rosengård som om Kronogården?”

”Lite så faktiskt.”

Han tar med sig glasen in i köket att meka nya mojitos och jag följer efter och envisas ett varv till:

”Fast folk i området som intervjuades under de där dagarna kände inte alls att det var nåt särskilt besvärligt ställe. Alla talade med värme och stolthet om sina kvarter.”

”Ja jag vet ju inte, jag bor ju här men det har varit ett par skottlossningar och så. Påtuttade bilar och så stenkastning mot de som kommer för att släcka sen.”

”Ja det där ja, vad är det? Sabba på hemmaplan istället för att ta protesterna till andra sidan…”

”Eller hur.”

”Men det är väl frustrerad och uttråkad ungdom, lite som när vi skrålade omkring och tuschbombade… Det lurar nåt imbecillt i tonåren…”

”Vet inte.”

”Och då kom vi från villakvarter, eller ja, kedjehuskvarter i alla fall… Våra föräldrar var varken alkade eller granatchockade, om än inte nödvändigtvis jättenärvarande heller, och ingen jävel skrek åt oss på gatan att åka hem till nåt ställe där vi aldrig satt vår fot.”

”Nä.”

”Hur ska man förklara det förresten? Har folk blivit dummare eller har idiotin legat där latent hela tiden?”

”Tror det är informationsfloden, folk håller på att drunkna och famlar efter vadsomhelst att klamra sig fast vid.”

”Ja, det blir ett fokus vid att hålla sig på ytan…”

”Precis. Nämen det är för mycket info och antingen för svåråtkomligt eller för snuttifierat och otydligt, det driver fram en längtan efter begriplighet, enkla svar, lätta lösningar.”

”Ja det är väl egentligen inte svårt att förstå lockelsen.”

”Måste ju faktiskt va lite av extas att kunna ta till sig det där svartvita. Vi mot de – nästan så man blir avundsjuk.”

”Jamen visst, så skönt det måste va när det plötsligt står klart: invandring och mångkultur är per definition av ondo och för övrigt finns det knappt några riktiga flyktingar eftersom de mest utsatta inte har råd eller möjlighet att fly och åtminstone inte till Sverige… Vi är under attack av i princip idel parasiter men ta bara bort allt det svartmuskiga så ska du se att det blir bra. Ah, att få vila i nåt så enkelt.”

 

Han måste lägga sig sen och jag promenerar ut i natten med extranyckel. Skevar genom den lilla Offerhällsparken strax intill där jag minns att vartenda träd gick omkull vid den där stormen 68 eller om det var 69 men de reser sig åter ståtliga och har ju snart haft ett halvsekel på sig. Går förbi Lillegården sen, det är min gamla lekskola och jag får som en ganska kraftig hurring av att titta in i rummet på framsidan där jag gjorde mina pärlplattor en gång: det är samma rum, det är rakt ur gamla drömmar och redan nostalgiserande dikter från tidigt åttital, skulle till och med nästan kunna vara samma möbler.

Stereobänken, med Ola & the Janglers och Djungelboken.

Det är fortfarande dagis här – var den alltså inte mer speciell än så, min barndom? Mitt heliga hårt mytologiserade förflutna, var det bara ett förflutet bland alla andras?

Smyger över alla tre skolgårdarna vid Lyrfågelskolan sen. Drar i mig av mörkret tills jag får hicka, och klättrar upp på taket utanför ingången till niornas huskropp sen; det kunde man inte på min tid men det finns en olåst brandtrappa där nu så jag passar på.

Står där och yrar en kvart i natten, smågalen och hulkande av längtan efter att få släppa det här krampande greppet om det sista av förståndet som jag ändå håller.

 

Ligger inte vaken särskilt länge, det gör jag sällan nu sedan jag blivit morgongubbe, men hinner med en del förvirrade bilder och halva tankar:

Darth Vader marscherande längs loftgången på en skola i utkanten av stan, med nya kängor, glitter i ansiktet och White Zombie i öronsnäckorna för att störa bort eventuell tvekan och svaghet.

Det alltid helt eller halvt imaginära jaget, allas våra livslånga ändå helt meningslösa jakter efter bekräftelse – utifrån, inifrån, under- eller uppifrån…

Darth Vader som inte fick något jobb efter två års praktik; barnen som flyter iland på Lampedusas stränder och den hägrande europeiska skymningen där borta på andra sidan om precis allting.

Tänker att den utdragna slakten på Balkan stod i vägen för all självömkan när min första hustru lämnade mig mot mitten av nittitalet, och nu är det Syrien och Egeiska havet.

Den lille killen som gick till skolan om morgonen och dog strax därpå, ihjälhuggen för sin hy och sitt mörka hår. Allt han aldrig hann förstå, allt han aldrig ska göra: decennierna av trött- och envishet, skratten och tveksamheterna, kramarna och de förflugna förbannelserna, upptäckterna, utvärderingarna, kärleken plötsligt.

Europa som rutschar iväg in i mörkret. Den äktenskapliga härdsmältan innesluten som i ett betongskal av helt andra förbistringar och förskräckelser.

 

Vaknar med magkramper i ottan, knarrar ner och låser in mig på toaletten.

Sticker in huvudet i köket sen, kisar ordning på visarna på väggen: 5.30. Knakar upp till sängen igen, ligger under täcket och skälver tillbaks värmen, undrar över varför hon vill att allt ska ha varit illusion och ömsesidigt självbedrägeri, i sjutton år? Och vad är ens illusion, vem bestämmer det?

Slår upp ögonen mot dunklet i fotänden, tänker lite halvt att kärlek är att vilja väl, att inte stå ut med den andres lidande. Och det har jag känt mest hela vägen – har inte hon det?

Eller är det bara så att vi vill illusionerna verkliga, att vi längtar dem sanna? Tills vi av ena eller andra orsaken slutar med det.

 

V

 

Vaknar av att K duschar på undervåningen och när han gått till jobbet går jag ner och gör detsamma. Vi höll oss ganska lugna och avslutade någorlunda tidigt så krapulan är fullt hanterlig och efter nån halvtimmes frullande med blicken flackande genom äppelträdet på baksidan sätter jag mig rentav i bilen.

Trycker ner alla fyra rutorna och rullar långsamt genom Stavres sovstäder. Alla dessa trädgårdar där jag krupit efter plommon och rabarber i det tidiga sjuttitalets augustinätter. Vi brukade låtsas gå och lägga oss och smög ut via fönstren sen à la Tom Sawyer, mer för äventyret än för frukten såklart. Att det var här, och att det finns kvar, barndomslandet. Knappt ens modifierat, några nya gator på bandyängen undantagna.

Nån sorts datorfirma i den gamla mjölkbutiken, men där har det ju varit pizzeria och lite av varje sen dess. Jag får bilden för mig av brorsan skrikande i låtsad smärta med ketchupsmetig sax och den naturtrogna lillfingerstumpen i gummi från stället med skämtartiklar i den där butiken slängd på köksgolvet, men minns egentligen inte mycket av vår mors reaktion. Mer än att den inte var uppskattande.

Känner mig dristig och storsint och bestämmer mig för att leta reda på honom, min bror, eller åtminstone hitta gatan som jag tror mig känna igen namnet på om jag ser det. Kör ner mot Klaffbron, fortsätter norrut på Vänersborgsvägen men inser snart att det byggts och ändrats om för mycket på bägge sidor och att informationen jag har är för knapp. Kör av misstag in på en cykelväg men tråcklar mig ut igen och irrar omkring en del mellan Stridsbergs gamla industrifastigheter och shoppingmyllret vid Överby. Upptäcker en del intressanta saker men föreställningen jag haft i tio år om det nya småhusområde där min brors familj slog sig ner efter tiden i Värmland visar sig helt felaktig. Det finns ingenting just där, eller mest bara motionsspår, så jag styr söderut istället.

Det svarta vattnet i bassängen vid Håjums kraftverk, och den torrlagda fallfåran långt där nere under Oscarsbron när jag tar sats uppför Landbergslidens serpentiner.

Den öde parkeringen vid Kopparklinten och aningen av en hundrastare inne i skogen, eller om det bara är nån som klivit in för att pissa.

 

Herregud, känslan av de där länge försummade åkrarna och glesa skogarna längs den branta älvfåran. Sunkandet och stillaståendet och de svarta fåglarna och skuggorna av smådjur tvekande i skymundan.

Inte så mycket som en bondlurk inom synhåll och det har det väl knappt nånsin varit här, det är som att arbetet utför sig självt.

Tutar till ett par gånger när jag passerar huset där N växte upp, det har vi väl alla gjort i trettifem år nu fast hon förmodligen inte bott där på tretti eller mer.

Följer kurvorna nästan som med muskelminnet fast jag inte ens vet när jag senast körde här. Och svänger av vid Utby.

 

Hon ringer i kröken ut ur byn, på väg upp i sjöskogen, och jag kör in till vägrenen och stannar.

”Jag är lessen att ta det på telefon, men på ett sätt är det kanske bättre.”

”Ja. Kanske.”

”Gör inget dumt nu.”

”Va?”

Vi trampar runt och tiger och tvekar i en halvtimme, sen avslutar jag och kör med ödsligheten kladdande över ansiktet upp förbi den långa sjön jag aldrig vetat vad den heter fram till Kvarnvattnet där det står en bil på den lilla parkeringen så jag fortsätter förbi.

Man har kalhuggit en del. Jag tänker på inbillningen vi levt i sjutton år – kan man verkligen säga så? Var det nödvändigtvis illusioner bara för att de inte höll tills vi dog?

Den lilla bandygölen vi åkte till ett par gånger i min barndom, kanske mina enda minnen av nåt liknande – en mor som stannade hemma, en far som raskt skottade fram en plan att dribbla på. En man och hans bägge söner, nånting helt och riktigt att inte behöva peta i.

Kan det inte vara så att man hör ihop ett tag – att allting är riktigt och sant så länge man går åt samma håll, men att det också är ganska naturligt att man förr eller senare kommer till en gren i vägen där man känner att man är ämnade åt var sitt håll?

”Gör inget dumt nu”… Var det alltså så dåligt hon till slut kände mig.

 

Ute vid Grånäs står grinden öppen och ett par cyklar lutade mot baksidan av gäststugan, men det är ingen där.

Jag kör in och vänder bilen på den lilla vändplanen och går ner till bryggan sen, försöker förtränga känslan av att inkräkta.

Även här är det som att jag känner varje sten, och ändå är alldeles främmande.

Jag var redan i tonåren när mina föräldrar köpte stället, och hade annat att engagera mig i. Kliver upp till den nybyggda altanen och trycker näsan mot rutan, inser att jag nog aldrig ens tillbringat natten här. Soffbordet av furu som de fick av mig i samband med någon av alla mina flyttar. En ny namnskylt på ytterdörren men ja, det är väl bara naturligt att min bror fått ta över.

 

Är tillbaks hos K halvvägs genom eftermiddagen. Sitter vid pianot, plinkar ”Idas sommarvisa” och ”Öppna landskap”, ”Muss i denn” och Offenbachs barcaroll. Tjuvstartar med ölen, småsnokar lite respektfullt i källaren. Tänker på slutscenerna i ”När lammen tystnar” för det är lite en sån källare med gott om dörrar och gammal ångest och spännande attiraljer: en åldrig Junga-tvättmaskin som mer ser ut som en större köttkvarn, ett högrest kassaskåp för gevären han ärvde efter sin far, en hjälm med morotsröd mohikanfrilla, knallert och fruktmos och hotfullt hummande frysbox.

Går upp igen, öppnar hans dator, googlar min brors adress: det är nåt högrest nybygge till lägenhetskomplex nere vid Åkers sjö som verkar ganska posh så jag var duktigt fel ute. Går förbi facebook utan att ens orka scrolla och nickar till i soffan sen, halvvägs genom andra IPA:n. Vaknar med ett ospecificerat ryck och vacklar upp till gästrummet, drar av mig jeansen och lägger mig under täcket. Petar på ensamheten och allt vad den kan få för sig att associera till och från. Lyfts iväg igen, in i halvdunklet.

Våldet är där men jag känner inte slagen, bara det lågintensiva molandet efteråt. Våldet jag såg – huvudsakligen på Kap men även i Israel, i Australien, i Sydost-Asien och i Chile – riktade sig ju aldrig mot mig, jag var alltid priviligierad och vid sidan av och det var väl bara det som kändes. Maktlösheten och utanförskapet och insikten att jag bara hade att hålla käften, alternativt försöka formulera något åt de som inte själva kunde eller fick. Men jag kunde inte heller fast jag försökte, publicerade ett par artiklar och några notiser men i böckerna slirade jag ständigt tillbaks i mig och mitt eget. Det handlade alltid mer om mina reaktioner än om det jag hade att reagera på.

(Till försvar: såg och ser det oftast, lurar sällan mig själv. Det handlar om att det är så vi fungerar, ingenting når nånsin riktigt fram, skyddsmekanismerna håller oss ifrån varandra. Den första utdragna skilsmässan, rädslan för ensamheten och för tidens flykt som red mig samtidigt som blodet sköljde över Balkan – nä jag kunde inte gnälla då och tänker inte göra det nu, när de småungar som inte sprängts i slamsor i Kobane mejas ner av turkiska gränsvakter eller sjunker ljudlöst med pappersfyllda flytvästar. Samtidigt är det ju inte så att jag säljer av vad jag äger och drar till Samos för att hugga in; mina insatser handlar mest om ord och kostar egentligen ingenting, om det nu är ett mått på deras värde.)

Sen är hon där, en kvinna i pyjamas intill mig, med undflyende anletsdrag men en omisskännlig aning ändå av min hustrus bröst under den halvknäppta jackan. Jag känner hennes andedräkt men kommer inte åt hennes läppar, fångar aldrig hennes blick, och hon är för nära för att jag ska kunna avgöra om hon ler eller grinar.

Sen går jag med mina barn genom koloniträdgårdarna vid Vinterviken. De är små igen och vill ha läsk och biskvier i fiket men jag har inga pengar och de tittar förvirrade på mig.

Sen ser jag min mor och min svägerska, i motljus i en öppning som kan vara Kärleksporten i Visby ringmur? De ler försmädligt och viker undan, försvinner tätt omslingrade och liksom smusslande bort längs strandpromenaden.

 

Vaknar till när sonen i huset kommer förbi. Han har en tjej med sig men de är visst bara klasskamrater, hämtar nåt, byter några ord med yrgubben och är borta igen med ett stillsamt muller förklingande i stiltjen.

 

*

 

Började med en uppdatering på facebook några dagar efter dådet:

   Barndomen är aldrig långt borta och ungdomen ännu närmre men det är ändå väldigt många år nu sen jag bodde i Trollhättan, ett trettital faktiskt. Det är ju också så att ingenting förblir, men upprepar sig möjligen – jag känner inte den där staden längre men vill försöka.

   Ser på bilderna från ”Kronan” som hette Kronogårdsskolan på min tid men känner inte igen mig, det är ansenligt uppiffat. Minns en enorm steril asfaltplan med fula slitna baracker omkring men tror inte att jag nånsin var inne, genade mest över skolgården på den tiden jag bodde i Centrumhuset strax intill.

   Överhuvudtaget är det en så mycket mer nergången stad jag minns, det surade och frätte av nedfallen från Stallbacka och de gamla arbetarlängorna hade ännu att slås omkull eller renoveras; det luktade mögel och röta mest vart man kom där på ”fel sida älven” och virket skevade och utsikterna med det.

   För oss medelmedelklassglin från radhusens Sandhem på andra sidan järnvägen några hundra meter norrut var Kronogårdsskolan f ö lite ökänd redan på sjuttitalet, de som gick där var inte att kaxa mot, trodde vi. Men segregationen på den tiden var mest klassreglerad, trots att det redan då var en av landets invandrartätaste kommuner (har för mig att vi var tvåa efter Södertälje). Det pratades mer svenska och finska och serbokroatiska på Kronogården än somali eller swahili eller arabiska men brann lite oftare i soprummen, skrålades lite högre på torget, söps och slogs lite näsblodigare i de nergångna kvartarna längs Lantmannavägen, luktade mer av lim och thinner i cykelrummen (fördomar som verifierades när jag alltså senare flyttade dit ett par steg iväg på den där besynnerliga omvända klassresan).

   Nu står Rossana Dinamarca där och håller bara knappt tillbaks tårarna när hon minns mörkret i samma kvarter under det tidiga nittitalet när hon var liten, då när sverigedemokraterna fortfarande marscherade omkring med blänkande skallar och stålskodda pjuck och jag minns också fast jag så dags var långt därifrån (de heilande imbecillerna fanns ju överallt under några år). Nu ska vi gå omkring och vara rädda igen, säger hon, vi som har mörkt hår och bruna ögon och man tänker att det är verkligen inte vettigt detta – vi var ju förbi det där, hade ju vuxit vidare hela samhället, Ausonius åkte dit och är väl ff vederbörligt inlåst och t o m skinnskallarna såg så att säga till att kamma sig. Trodde man. Men nä, de sitter i riksdagen nu, sitter rentav i talarstolen emellanåt och intar kanske alldeles snart Rosenbad medan det smygs i buskagen runt flyktingförläggningarna med stenar och molotovs och korsen brinner av all den bedövande fantasi- och empatilösheten.

   Trollhättan, det är redan ett par år sen jag hade vägarna förbi senast men ett och annat ser man kanske ändå bäst på avstånd. Det slog mig egentligen aldrig där och då hur uppdelad staden var, ändå är det så tydligt härifrån och det har kanske också blivit värre. Det är ingen stor stad; det var inte samma typ av gränser som i storstäderna (utbytet av erfarenheter mellan säg Hallunda och Djursholm eller Ribersborg och Rosengård är inte ansenligt) men för en och annan verkar de ändå ha skymt mest allting.

   I den mån jag alls har några rötter så sitter de i samma sura lera som hans, den där bleksiktige kraken som i förra veckan helt släppte greppet om allt av värde och lät sig sjunka ner till botten för att försvinna i slammet. Norr om järnvägen, öster om 45:an – men det är givetvis inte platsen det kommer an på, det är de i någon mån verkliga men ändå allra mest inbillade murar som skiljer den från andra.

   (Bara svamlar och försöker fatta, men det går väl inte antar jag.)

 

VI

 

Minns att L brukade säga att han aldrig skulle kunna tänka sig att flytta väster om älven eller ens söder om järnvägen. Vi var i tonåren då och jag trodde han skämtade – kunde ju själv knappt bärga mig inför prospektet att få lämna själva stan, eller landet för den delen – men sen köpte han ganska tidigt en av de gamla egnahemsfastigheterna intill Stavreskolan, ungefär hundra meter ifrån huset där han vuxit upp, och är kvar där än en kvarts eon senare. Men, tänker jag under den korta promenaden, åtminstone verkar det på en del av gruppmailen som att han rest en hel del.

Hur jag än bär mig åt är jag alltid först, alltid för tidig om jag så kommer en timme efter utsatt tid. Han ser nästan lite störd ut när jag kommer klirrande genom grinden men som tur är har Y – som bor i Bayern sen ett decennium eller så – övernattat i källaren och sitter installerad vid köksbordet så jag kan gömma mig lite i hans svada medan jag känner efter var vi är.

”De mest långväga kommer först”, flinar L och stökar med nåt vid diskbänken.

”Och i ordning också”, säger jag.

”Vem ska komma härnäst då?” undrar Y.

”Borde bli G”, säger L, ”han bor ju i Upphärad nu. Och så U sen, från Båberg, resten är ju ganska centrala trollhättingar.”

Jag har faktiskt missbedömt tidsplanen så grovt att jag måste hänga med och handla grillbarheter sen, men det är ju åtminstone inte långt.

 

Grånade kalufser och ett par månar, lite blötare ögon, kråkigare vrår och rundare former. Ett par av ansiktena minns jag faktiskt inte alls trots att de var så centrala i mitt liv en gång.

Det gamla gänget: jag träffade de flesta av dessa grabbar varje dag under flera av de mest formande åren men sen gick en stor del av livet och trots att jag tillbringat så mycket av det med att relatera och utvärdera mitt förflutna så är det väl tveksamt om jag ens skulle känna igen mig själv om jag klev in genom dörren.

Några har jag sett som hastigast nån gång under åren, andra har varit borta ur både blickfång och medvetande i över tretti år, ja trettifem faktiskt.

Och jag som känner mig så ung, som fortfarande värmer upp, vad hände, vad är det som händer?

Rainbow, som en gammal Prippskladdig småtimskram. ”Something’s called me back. There’s a light in the black. Am I ready to go? I’m coming home…”

Ja vad hände, det är den återkommande fråga som ständigt möts av samma lika tomma som talande svar: höjda axlar och ögonbryn, små alldeles hopplösa garv, huvuden som skakar stillsamt och händer som slår ifrån sig och börjar pilla på nånting, på vad som helst inom räckhåll. Hände? Allt hände: familjer, resor och karriärer. Barn föddes och växte upp, flyttade hemifrån och fick egna små. Världar brast och samlade ihop sig igen, inget är sig likt och ändå har jag knappt hunnit ta in att det börjat och framför allt inte begripit vad vi ska göra med det eller hur jag bäst kan bidra.

Har sällan erfarit en varmare förvirring än i detta allt öligare samkväm över potatissallad och vitlöksbröd. En hög reminiscerande femtiplussare som lirar skivor från sin ungdom, och så jag då som bara just hittat ut ur barndomen.

 

Patti Smith, ja faktiskt. ”I feel it swirling around me… I’m waiting above for you baby, I know that I’ll see you up there…”

De är för många, jag får inte tag, det blir ett slags stillasittande mingel av det: mest vag- och lösheter. Historier om Klorex och socker och andra såna näradödenellerlivetupplevelser ur vårt gemensamma minne. De försöker nog också men vi är ju alldeles slippriga av tid och undanflykt allihop. Ska man sätta sig att formulera sin rädsla och längtan här mitt i vinylknastret, nä det var nog inte tanken och skulle såklart aldrig gå.

Man får sprätta en kapsyl till och ta mod till sig, scanna de allt simmigare blickarna runt bordet efter igenkännanden. Det ska ju finnas där, det finns där!

 

G som sitter intill mig konstaterar att vi känt varandra sen lekskolan och att sånt betyder och känns, även om det verkar som att vi tänkt iväg åt lite olika håll sen dess. Och det är ju bara att instämma, han är nån slags skum libertarian av Heinlein och ohejdad vana men det kan jag gott överse med om han nu är storsint nog att låta mig blossa ute på min vänsterkant.

Överhuvudtaget är det länge en överseendets och förlåtandets afton.

”Jag skulle gott kunna rösta på Miljöpartiet – om de satte en pistol mot tinningen på mig.” Häpp.

”Det blir inte samma grej om man har tjejer med på såna här träffar.” Åkej…

Men sen är ”negerbollen” och jag känner hur kvällen är över, och inte bara den. Vet att det inte nödvändigtvis handlar om överlägsenhet, det kan lika gärna kallas slött obstinat obstruktion, men orkar inte.

Det kommer till mig ett sånt där halvminne som legat dolt i decennier, en förflugen replik bara som jag verkligen inte tänkt på sen den yttrades nångång i det begynnande sjuttitalet och jag vet inte ens vems den var, känner inte igen rösten.

”Hon bor där borta i Pakistan”. Ett finger som pekar ut över gärdet bortanför grusplanerna vid Lyrfågelskolan, mot bostadsområdet Viggen där det ”bara” bodde jugoslaver och finnar.

Det jag minns är det kalla tunnbandet runt huvudet när jag efter ett tag förstod. Pack i stan. Har känt samma sak många gånger sen dess, när betrodda vänner vädrat sitt mök. Tröttheten, knäsvagheten, den plötsliga vissheten om att det vi hade alldeles nyss aldrig kan komma tillbaka.

”Hon” var vår gemensamma klasskompis F. Jag gillade henne och minns att hon skrattade mycket under lågstadiet men successivt gled undan i skuggor sen. Hon hade nåt i blicken, en genomskådande värme liksom, och ändå vet jag inte om vi egentligen talade med varandra under nio grundskoleår. Vet inte ens om hon var född i Jugoslavien eller i Sverige, bara att det alltid var mig fullständigt egalt.

Tänker att nånting smått måste mina föräldrar ändå ha gjort rätt.

 

Blue Öyster Cult, det var ju bara en tidsfråga. ”I’m leaving soon, the others are already there. You wouldn’t be interested in coming along, instead of staying here? They say the west is nice this time of year, that’s what they say.”

L berättar att han har instruktionerna klara i Vita arkivet, man vet ju aldrig. Särskilt musiken vill han va säker på att den blir rätt. Jag frågar inte om han har klart för sig att låten handlar om en kapitalt uppfuckad knarkdeal, undrar istället om det är jag som missat nåt.

 

*

 

Lusten att skriva, men jag orkar inte. Sitter en småtimme i mörkret i en av de två vinklade skinnsofforna hos K bara och låter den där lusten trampa runt och hitta en plats att gona in och stilla sig på. Det tar en stund.

Ett slags avsked till illusionerna, ja kanske men vilka?

Illusionen om en tajt krets av barndomsvänner med ett alldeles enhetligt och begripligt förflutet, eller illusionen att det går att se igenom minnena och allt man byggde av och på dem?

Illusionen om det lyckliga samliv där man blir till i varandras uppmärksamhet, eller illusionen om att det finns en sann och verklig identitet att rota fram ur ensamheten efter att man värkt sig ut ur de sociala bojorna? Det sägs att man ingen är utan andra människor att spegla sig i men nog känns det ofta tvärtom – som att man mest bara plockas isär och sätts ihop felaktigt av de man möter och anförtror sig åt.

Illusionen om det humana och empatiska landet i norr, eller vanföreställningen att det finns ett mörkt och självupptaget stråk just under ytan som tar över vid minsta retning av rädslorna?

Tänker på de gamla högerteorierna om den själviska genen, om att vi inte är skapta för att ta hand om varandra – och alla övertygande argument för att det i själva verket förhåller sig på rakt motsatt vis, att det är murarna och bristen på utsikt som får oss att må och tänka så illa. Visst har det varit en rejäl backlash för solidariteten i det begynnande tredje millenniet men möjligen har det mindre med människans natur att göra än med evolutionens – den där småtrista tendensen att nödvändigt ta ett steg bakåt efter att ha tagit två framåt.

Går över till pianot, sätter mig att stansa försiktigt i tystnaden medan de halva tankarna tumlar.

Kärlek som är så mysigt, hur ska man förstå att det är så svårt?

Hundra steg fram (hela det långa omständiga folkhemsbygget under halva nittonhundratalet) och femti snabba bakåt sen (den röda förpampningen först och så nyliberalismens glada styckarskiva under ett par mandatperioder). Allt som kan verka vara på väg rakt åt helvete men som i ett historiskt perspektiv kanske bara är som när man backar för att ta sats?

Vänder mig om och ser ut genom det belamrade fönstret mot gatan, tar in det där mjukgula utkantsljuset som jag växte upp och blev till i och tänker plötsligt att både staden och jag och alla andra kanske överlevt oss själva. Vi minns vilka vi trodde att vi var, men har underbart nog inte mer än vaga aningar om vilka vi blivit – och varför skrämmas av det?

Blir analogierna för många eller kan de samsas inom samma pärmar? Kan de hålla fram varandra eller blir det bara brottning och ledvärk?

En liten tunn och trevande bok som en slags mild och halvt (men bara halvt) resignerad förvirring? En behöver inte skriva om politik, behöver inte nämna vare sig parti eller person men känna och tveka bara – gå ett stycke utan riktning, peta och undra.

Låta parallellerna uppstå och verka utan att lägga sig i mer än absolut nödvändigt, ja jag har nog åtminstone aldrig riktigt gjort det på det viset förr.

 

*

 

En av mina första tiggare (utöver mig själv) är en påstridig kvinna på en gågata i Nice 1985, jag har satt mig på en uteservering med en sallad och kommer inte undan. Hon får en del av mina sista slantar och jag noterar i dagboken att det rent bokstavligen är svenskt socialbidrag på export – har samlat på mig försörjningsstöd under några veckor och givit mig iväg att tågluffa.

   Februari var alltid bästa interrailmånaden, man hade både kontinenten och kupéerna för sig själv, kunde traska runt campanilerna och piazzorna i ostört lugn eller svettas i parken utanför casinot i Monte Carlo i sin malplacerade täckjacka alldeles vilsen och skön utan några backpackers sölande och kladdande över overkligheten med sina feta puberteter. Europa var Europa, ogripbart, obesudlat av bandanas och Lonely Planet.

 När restaurangägaren skriker undan den tiggande kvinnan ger hon honom det vackraste långfingret, kraxande sina mest förtjusande invektiv.

 

VII

 

Vaknar i gryningen igen och som alltid men är ensam ändå eftersom K av flickvänsskäl (hon fyllde år) tvingats kvar i Göteborg över natten.

Kopp te i köket, försöker sortera planerna. Vad har jag kvar, vad är det jag vill och varför vill jag det?

Får inga svar, laddar rosten. Kan inte se mig göra nånting särskilt över huvud taget.

Den där lusten att vandra genom stan utan familjen, ensam med bilder och hugskott, långsamt och planlöst och vilt associerande – jag hade den häromdan men den verkar redan mättad.

Det är en annan stad, även jag har bytt ut mig så många gånger och nu gör jag det igen.

Snacka med K lite till, är väl det jag vill eller borde vilja men orkar jag? När kommer han ens?

Böjer plötsligt pannan ner mot löparen på bordet och gnyr och skakar.

 

I ett slag en sån värk efter mina barn, att vara nära dem, att höra dem muttra eller skratta ute i teverummet, eller knattrande på det ena eller andra tangentbordet.

Min yngsta dotters envishet vid pianot där nere; hennes syster som mekar nudlar eller prasslar med Patricia Highsmith – innan jag ens bestämt mig för det har jag messat K att han kan det det lugnt eftersom jag känner att jag måste hem. Och jag viker ihop sängkläderna, diskar och packar och bär ut grejerna till bilen, lägger nyckeln bakom stapeln med krukor på altanen sen och rattar skälvande ner genom fördömelsen.

Aspens kiosk, som såklart heter nåt helt annat nu, och förbi BP som egentligen inte ens finns längre. Höger ut på 45:an och så nästan full gas upp bakom Edsborg, ut mot den där rondellen där vi vittjade arbetarbodarna under brobygget en gång, och så vidare ut över prärien.

 

Tvingar mig att ta av mot Husaby nån timme senare. Rullar längs grusvägen in mot kyrkan där jag parkerar och följer skyltningen ner mot källan.

Vet att jag var här med klassen på lågstadiet, och att det gjorde djupt intryckt även om jag väl aldrig riktigt begrep just hur eller varför. Nu känner jag inte igen mig alls men det är vackert så. Promenerar en kvart längs randen av den oändliga veteåkern, kontemplerar den där tusenåriga saknaden, för några ögonblick nästan alldeles lycklig.

 

(Blev ett ganska trött och okoncentrerat utkast detta, som aldrig pockade på att utvecklas. Bikupan i skallen; men det som ville ut just då, vad det nu var, är väl här antar jag. Hösten 2016.)

 

Gläntan

Den vackraste dagen den sommarn var den när du gått

När allt var försvunnet av det vi trodde vi fått

När blickarna slocknat och förvirringen famlat omkring sig

När jag förvandlats till nån som inte ens påminde om mig

Och jag inte förstod vem som sa allt det där som du sa

Och inget höll och inget bar

 

Ett bord på en äng vid ett torp och trasiga tankar

Flisor av dröm och det åldrande hjärtat som bankar

Messar omkring men mobilen är tyst som graven

Bilder av kyssar och skratt som tumlar och skaver

Bommar förrådet och diskar ur ditt glas

Tänker mig matt på det som aldrig sas

 

Vi stod här en gång som om vi kommit i mål

Med varsitt barn i handen och hjärtan av sol

Vägen till gläntan var lång men mödan värd

Backen mot ån och kärret, och en egen härd

Vi tände kaminen och satt här och försökte förstå

Vart vi sen skulle gå

 

Det var en plats för dig och mig och för våra små

Vi byggde tillsammans nånting som jämnt skulle stå

Men glömde att virke åldras och spikar rostar

Och allt vad försummat underhåll kostar

Ruttnade reglar som föll och flagor av färg

Som drog bort med vinden, och försurad märg

 

Du höll mig ibland och ibland höll jag dig

Och lät tiden slingra undan och förlora sig

Men återvände alltid ändå, år efter år

Till den här platsen vi funnit och trodde va vår

Lusten till drömmen men det va nåt med det

Som gjorde det svårt att se

 

Det var förstås en slump att vi mötts och samma slump när det brast

Och allt där emellan – det som lossna och det som satt fast

Orden som tomma och undrande sprack när de föll

Liksom de vi råkade fylla med nåt som höll

Vi gav dem till varandra och glömde dem sen

Och hitta dem och gav dem igen

 

Fjättrade av gamla idéer som knappt ens va våra

Av envishet och vana och rädslan att såra

Kanske är förakt och förvirring inte alltid så illa?

Som en dyrk ut ur meningslös förtröstan och villa

För att komma ut nånstans där en åter kan börja att se

Varann och vem man är

 

Den vackraste dagen den sommarn var den när du gick

När du packade väskan och försvann utan en blick

När allting var slut och inget mer fanns att få

Och du stannat vid eken för att ta ett sista kort eller två

Stod jag ensam här med hålet i bröstet och den

Här underbara svindeln av framtiden

 

(Låttext aug 2018)

 

Hem

Det var en gång en morgon och vi stod i den och höll varandras hand

En ny och rosa morgon med en doft och aning av ett fjärran land

Och vi gick en liten bit och skiljdes sen och sa: ”Vi ses igen!”

Och vi blev äldre, nästan gamla, som man brukar bli och sen

står vi plötsligt här igen

 

Jag minns en dans i dunkel i en gympasal en gång för länge sen

och några gånger när vi stod och undrade och rös i skymningen

och hur vi gick av och ledde cyklarna i backen där vid Åkerström

Men jag minns det som man minns nånting man läst för länge sen

Såsom man minns en gammal dröm

 

Dagar på ditt rum med ”Eulalias mamma” och ”Darkness on the edge of town”

Alla kyssarna där och frågorna medan sommarn försvann

Din arm runt min midja på en moppe som skar ihop längre fram

Allt vi glömde säga och visa men också allt vi hann

– allt vi fann

 

Vi gick vilse som man gör när man är ung och har allting kvar

När allt man vet är vad man måste, mera sällan vad man har

När horisonten kallar en vid namn man undrar var den fått ifrån

När allt är gudagivet, eller om man som ett fån

Bara struntar i att det är till låns

 

Återvändsgränder och gläntor, halta änglar och demoner dansande i ring

Knäckta ben och tilliter men jag ångrar ingenting

 

Vi står i varsitt hörn av samma ändlöshet och ser över till varann

Du sträcker fram ett finger och jag fattar det, inte bara för att jag kan

Du kunde ha fötts i ett annat sekel, jag kunde ha aldrig känt ditt namn

eller hört dig säga: ”Kom, vi går nån annanstans!”

Vi kunde ha aldrig fått en chans

 

I ett hus intill ett berg, inte särskilt långt från barndomen

där bor allt vi aldrig gjorde, eller tänkte utan tanke att: ”Vi gör det sen!”

Nån gång när allting hänt och tillochmed är länge sen

kan en plötslig opåkallad omväg till det huset vara den

som leder hem

 

(Låttext juli 2018)