Efter floden

Det som stod i vägen gick att flytta    D-G

Det som skyddade byn gick att spränga bort    D-Bm-E-A-A7

Och visst kan det va svårt att se vad som är av nytta    D-G

Och tillochmed att skilja på bättre och jättedålig sort    D-Bm-E-A-A7

Nu sitter vi i mörkret i vår håla    D-G

När kölden kryper på flyttar vi oss närmare varann    D-Bm-E-A-A7

Säger kryptiskt att det bästa i livet var sånt vi fick tåla    D-G

Och att det vi förlorade var det vi verkligen vann    D-Bm-E-A-D

Och nu dyker fåglarna i evighetens natt    Bm-A-G-D

Vi ser dem nog aldrig igen    Bm-G-D

Och själva himlen spricker sönder och rämnar    Bm-A-G-D

Och låter rymden svälja oss hela sen    Bm-E-A-A7

Vi brukade sitta i åskan och skälva    D-G

Och krampande fingra varandras hand    D-Bm-E-A-A7

Nu är allt en bedövande tystnad    D-G

När vi blickar ut över aska och sand    D-Bm-E-A-A7

Visst är det märkligt att se det allra sista    D-G

Av tidens mäktiga flod rinna ut    D-Bm-E-A-A7

Men fast vi aldrig egentligen vaknat    D-G

Är alla de underbara drömmarna slut    D-Bm-E-A-D

Kärlek i undergångens tid

Jag står på knä i ett barndomsdike med en tussilago i min hand
Jag känner hur det hettar och när jag tittar upp står hela skogen i brand
Jag spårar efter järv och grizzly och siouxer längs med ån
Som snart ska koka bort med tiden och mitt liv långt härifrån
Och Jorden kränger sönder axeln och vobblar vilse sen
Jag ser tsunamis störta sönder allt vi byggt och drömt och gett varandra men
Jag ser inte hur historien slutar, mörkret är för tätt
Jag tror det måste va det mörkaste mörker nån människa nånsin ska se eller sett

Ganska sent i livet, vid en helt okänd och fjärran kust
En sån galen kärlek till allting där, en sån ostoppbar lust
Livet har varat länge och ska nog vara ganska länge än
Sen ska våra barn och barnbarn ta över och deras barn och barnbarn sen, men
Kontinenterna skaver och gnuggar och tuggar och river
Och ljuset skyms bort och allt jag en gång kände glider och driver
Oss nu snabbt allt längre bort från varann
Vad ska jag tro på när den mest uppenbara av lögner plötsligt är sann?

Jag säger: det är slut nu, vi närmar oss slutet, och du nickar och ler
Och reser dig och frågar om jag är klar med kaffet eller om jag vill ha lite mer
Och jag går ut på hygget och ställer mig med kinden mot en ensam gran
Och står där sen hela kvällen som jag inte gjort sen jag var barn
Och längre bort i ett parti av sly sjunger en fågel för sig själv eller för mig
Innan den ger sig av eller tystnar, och jag lyssnar och tänker: nej!
Men rör mig inte, står där jag står medan det går som det går
Och mörkret faller och det svarta regnet också som sköljer och döljer mina spår

Trubadur i blåsväder

Gammal mystisk sak från tiden på Sorgenfri i Malmö på nittitalet detta. Tror den handlar om inspiration, och om att tro på och våga åka med den. (Var fast en bit över tretti galet fattig i Malmö, i varje fall i en modern svensk mening. Pantade och sålde allt jag ägde vilket iofs inte var mkt, ensam och barnlös och outgiven efter femton års besatt skribblande, så jag behövde väl besvärja lite kan tänka…)

Jag fick en röst av Gud
Jag kände jorden under foten
Jag gick framåt och åt sidan
Nån gav mig ett mål och jag åt det
Fruktköttet saftigt och sött
Jag spotta kärnorna på gatan
Och satte blundande fingret på kartan
Och tänkte på någon jag mött

Jag var min egen hund
Rymden gav mig ledljus dag som natt
Jag gick och stannade en stund
Och lyssnade och jagade ifatt
Jagade ifatt och stod
Med bytet utan tankar och ord
De sa att det krävdes ett stort mod
En del sa: Det är självmord

Men jag fick en röst av Gud
Jag fick tvivel och jag fick lust
Och ställde inga frågor men svarade gärna
Och tog med svaren en dust
Och orden snodde sig till slut
Slingrade och spann runt varann
Orden gick ihop och bröt sig ut
Och storögd såg jag vad de fann

De fann saker jag inte vetat
De fann vägar mellan platser jag glömt
De fann Månen igen och molnen och sånt
Jag lagt undan och gömt
Det vilsna fann ett hem i orden
Och Gud fann mig en egen röst
Och horisonternas musik på Jorden
Och tvivlet var sin egen tröst

Stjärnor

De säger att allt står att läsa i himmelen om natten
att stjärnorna vet varifrån vi kommer och vart vi ska
men de säger så mycket och jag vet verkligen inte katten
nä jag vet inte ens om den tron är nåt att ha

Ändå står jag här igen och blickar ut i ovisshet och låter
mig bländas utav ljus från en annan tid
Och minnen tumlar runt med förhoppning i en röra
av all slump och lust och aning som är mitt liv

Och rymden drar mig till sig, blandar upp mig, späder ut mig
tar mitt namn och mitt pronomen och mitt jag
och vaggar mig sen tröstande ett slag

Det var en gång en regn som föll i en natt som höll och
vi låg i den och viskade varann
Blinda för tid och tvekan och allt annat utanför, det
var ett rum där både historien och framtiden försvann

Varsin flaga virvlad vilse över öknar, hav och berg
Vi la oss där intill varandra för en stund
En stund av ljuv förvirring, utav stillhet där i stormen
en stund av vila fast helt utan en blund

Sen gick det som det går, vi drev undan utan spår
utan minne, utan plan eller kompass
Och diamanterna där ovan: bara strass

A Flash of Tomato

A flash of tomato, I`m hungry again
I`m watching my faith wash away with the rain
There´s a statue of liberty stuck in my door
and a thirsty old hobo is beating my score

On the street there are grandmas waiting to see
if my weathered old labrador`s coming with me
Whistleing winking I turn onto Main
with sweet hesitation heating my brain

It`s so good to be lost, it`s so good to be true
It`s so strange to be one of the chosen few

I walk down the aisle with my candle all broke
patiently smiling through stroke after stroke
The weatherman`s telling me storm`s on its way
and the trees in the park all wriggle and sway

On the heaving market, though my mouth is dry
I don`t wonder why, I just kiss the sky
The salesman he gives me bananas, for free
I`m sure that old bugger is on to me

It`s so good to be lost, it`s so good to be true
It`s so strange to be one of the chosen few

The waves are pumping and gone is the sun
I stumble and fumble trying to run
The minister`s calling, asking for word
and I whisper a few I am sure he`s not heard

Shutting my eyes to the roar of the rain
Feeling the lies slow down in my veins
I climb the old flagpole to look for my friend
A flash of tomato, I`m hungry again!

It`s so good to be lost, it`s so good to be true
It`s so strange to be one of the chosen few

67: Di sma unda jårdi

(Sextisjunde kapitlet i ”Stockholm i mitt hjärta, mina lungor, mina njurar etc – Aurgrunn dejtar Mälardrottningen”…)

Berömmelse är som gårdagens tidning fladdrande i vinden nerför gatan, skaldade Jack Kerouac och det är väl en bra bild. Dvs vissa berömmelser står sig kanske längre än andra men det är svårt att i samtiden att säga vilka. Namn som kan vara på allas läppar under ett par decennier är ofta knappt ens längst bak i huvet hos de mest bevandrade ett par decennier senare, medan skuggfigurer kan växa fram och ta över fullständigt långt efter sina hädanfärder.

    Ta August Blanche till exempel, sin tids mest spelade dramatiker men vem läser eller sätter upp honom idag? När jag var barn gick visserligen Ett resande teatersällskap som allmänt betittad teveserie med Georg Rydeberg i huvudrollen som teaterdirektören, men det är ju faktiskt ett halvsekel sen och sen dess har jag inte hört av honom. Vågar nästan säga att han är mest känd för att ha utmanat Almqvist på duell och spottat honom i synen på Strömparterrsfiket, och för att ha kalasat ihjäl sig på väg till invigningen av Kalledussinstatyn i Kungsan, som i mycket var hans verk. Han dog förresten inne på apotek Ugglan på Drottninggatan, som ff finns och lär va sig likt.

    En del känner honom också genom hans hund, Nero, som var först på Kaknäs Djurkyrkogård, landets äldsta större (12000 m2) begravningsplats för djur. Officiellt nedlagd 1940 är det åter tillåtet att begrava sina ludna eller fjälliga eller befjädrade kompisar här sen 1993, så länge de är kremerade (och stockholmarna tog väl iofs ingen större notis om de femti förbudsåren heller).

    Det är en go och kärleksfullplats inne i skogen strax bakom Djurgårns träningsanläggning, och bland andra kändisar kan nämnas Don Juan, Bibbi Anderssons och Nils Poppes kuse i ”Sjunde inseglet”.

Hemstad

Jag kör ut mellan bergen efter många år   

Söker efter bilder, letar efter spår   

Genom den halvöppna rutan virvlar minnena in   

Jag är hemma igen, den här slätten är min   

Där du lekt och slagits blir det aldrig som det va   

Men fast de ständigt spränger och skingrar är allt som det ska   

Det ligger kvar där under åren som gått   

Under alla snytingar och lagrar du fått   

Röken från fabrikerna har skingrats nu   

Och silhuetten jag kände så väl har de brutit itu  

Med nya torn, nya broar, nya vägar bort   

Och allt vi misslyckats med, och allt vi nått   

Vet inte hur mycket jag egentligen förstod av denna plats   

Men det var här vi gnugga oss i ögonen, det var här vi tog sats   

Ja det mesta jag är kan nog härledas hit   

Det var här jag blev till och gick sönder igen, bit för bit   

Ett halvt sekel senare kan det ticka i tinningen   

Av slagen när nån jävel tappa besinningen   

Men skratten var mina och alla snytingar med   

Och ryggen höll sig ändå rak nog fast näsan blev sned   

Det var här all undran föddes och all längtan med   

Här vi lärde oss blunda och ducka men också att se   

Hur regnvattnet flöt runt hindren ner mot kanalen   

Det var här jag blev kär, det var här jag blev galen   

I Halvorstorp åker jag långsamt förbi Angelikas hus 

Hon som gav mig min första feber, mitt första rus   

Det är svårt att se genom tidens töcken men jag anar ändå   

Vad som fick mig att stanna, och vad som fick mig att gå   

Ja överallt längs gatorna här ligger gammal tvekan och lust   

Gammal aldrig riktigt mättad hunger, och gammal törst   

Hus med snarkande raggsocksfötter och pipor och skal   

Och det vi fick och gav till varann och allting vi stal…   

Här flöt floden av cyklar i gryningen ut mot fabrikerna   

Jag brukade drömma att den floden flöt mot tropikerna   

Och en dag tog jag en kurva som ingen annan tog  

Och kände hur jag föddes och hur jag samtidigt dog   

På mammas gata ligger barndomen kvar som ett dis   

Jag får röra mig långsamt med små steg som om jag gick på is   

Samma grannar påtande i rabatterna som om världen faktiskt var densamma   

Och som ett spöke där i dunklet: samma mamma   

En rörelse i köket bakom en struken gardin   

Sen är jag redan förbi och åker att fylla bensin   

Med samma känsla jag ofta haft av att tiden och livet   

Sköter sig själva som om allt vore skrivet   

Mörkret där i utkanten av stan   

Ett dimmat skumrask där bara den såg som var van   

Vi andra for mest hela tiden ner i diken   

Och träffade väl oftare tummen än spiken   

Klass, sa hon till mig, är inget som egentligen finns   

Visst är det märkligt då hur väl jag ändå minns   

Den där platsen som kladdig av låtsas och hån   

Av klättring och översitteri i rätt ansenlig mån   

Så blev jag misärromantiker utan vett och sans   

Och dök ner i rännsten så fort jag fick en chans   

En sån längtan ut ur det livlösa dämpade   

Ut till det som såg och trodde och kämpade   

På kanalen flöt ständigt aningar av världen förbi   

Skorvar från Riga och Rostock med drömmar och löften i   

Och skitiga matroser på akterdäck som ibland hördes gapa   

Att rötter finns för att du ska ha nåt att kapa   

Min barndoms stad av ruttnande baracker   

Av sura nedfall och stroke och hjärtattacker   

Och varenda fluga från Stockholm och silverfisk och kackerlacker   

Gamla skitiga stad och ändå så vacker   

Missförstådd och dömd och tömd och ringaktad  

Och riven och slaktad och glömd och schaktad   

Återuppstånden igen sen i pastellfärgat tegel   

Ena kåken just lik den andra som oftast och regel   

Jag vet att min hemstad var andras långt innan jag fanns   

Och nu är den andras igen nån helt annanstans   

På en plats jag både känner och inte känner igen   

Där vi alla evigt är på väg hem   

Allt som var

Live på Millemåla, Ljuder socken, Värends härad, 14/5 2020

Jag steg iland en majnatt
Med ben av mod&lust
Och lät båten driva ut igen
Och blev kvar vid denna kust

Nu har många år förflutit
Eller om det är så att de ska
Mina drömmar är desamma
Och även modet har jag kvar

Kanske kan jag nån gång önska
Att jag dragit båten uppå land
Och kanske kan jag tänka då
Att jag hade allting i min hand

Men en önskar och tänker så mycket
Och knappt nånting stannar kvar
Att tänka och önska är allt som är
Ja det är faktiskt allt som var