Tumörsvängningar

Mullrar allt mäktigare i magen i ett och ett halvt år, jag söker till slut och ligger plötsligt på en brits i Handen med kateterkamera uppkörd runt tjocktarmen och för all del, det är väl intressant nog. Har fått fasta och spola rent med laxativ på egen hand och belysningen är god och sikten klar när jag efter dryga femti till slut får se något av min hemliga insida, och inte i svartvitt heller.
Den går att förlora sig i en stund, insidan. Så märkvärdig och vacker man är, där också!
Ett kontor nånstans i SöS-labyrinten en knapp vecka senare: proverna är bra men inte tillförlitliga – hon vill ta fler.
Det är inte fullt lika fascinerande andra ggn.
Vet inte om hon försöker rehabilitera min sargade värdighet sen (i själva verket osårbar den) men vi pratar en del tungt tomma ting i tiden: korsord och Trump och trettitalsstämningar. ”Men det här fixar vi”, säger hon.
Går igenom kommande veckas utredningsinsatser med en sköterska i ett angränsande rum. EKG på trean och blodprover i en skrubb bakom receptionen nere vid ingången och det regnar över Söder. Tar bussen ner mot Skanstull med mina teatrala avskedstankar, skakis och tacksam.
Med det liv jag haft och har måste jag absolut vara både en aning sorgsen och djupt tacksam. Alla gårdarna där längs Ringvägen, minnen av rostande cyklar och röda ögon, av drivande skyar och trasiga strumpor. Min tid och mina rörelser finns överallt jag går; korsar ständigt mina spår.
Hem till separationen, längtar vid det här laget ganska hårt och lägenhetsbyteriet är under process men jag måste ju uttrycka min oro över det rent logistiska. Hur ska jag bära boklådor med färskt operationsärr? Har ju i praktiken inga vänner av det slaget att de kan bes om nåt så illa trist heller, de har lämnat antingen mig eller stan allihop.
”Kan du inte skjuta på operationen till januari?” undrar hon, uppenbarligen utan att ha förstått vad det handlar om. Och:
”Varför har du inga vänner, du har bott i Stockholm i tretti år ju.”
Magnetkameran slamrande ganska skönt utanför öronkåporna och jag nickar till, blir väckt efter trekvart.
Långsamt genom snålblåsten på Rackarberget, tar in de blånande Årstaskogarna, försöker lokalisera platsen för de där tennisplanerna där vi brukade planka in i slutet av åttitalet men vet verkligen inte var de låg. Minns bara hur en tynande Ebbe Carlsson kom och satte sig på bänken ovanför en dag, jag visste att han bodde i Tanto (samma uppgång som Lill-Babs och Agneta Pleijel och makarna Strömstedt, btw) eftersom jag hade hans post och hade sett honom kajaka runt holmarna vid nåt tillfälle och han tittade tillbaks en stund där just vid sidan av den stora obegripligheten, tänkte kanske i en galet spretande ansats att den där blonde puddingen va väl ändå en jävel på stoppbollar.
Den svala koksaltlösningen som sprider sig över axelpartiet, liksom den varma kontrastvätskan lite senare. Vad ska de hitta nu då, vad är det som ska vinka och semaforera där bortifrån branten?
Två dgr senare, väntrummet. När du inom minuter kan få besked om utvecklad cancer i ändtarmen och metastaser i lymfa och lever och lungor, när äggklockan kan vridas upp och allt du alltid vetat slutligen bekräftas – vad ska du göra då, vad kan du göra annat än engagera dig i reprisen av ”Allt för Sverige” på den lilla mottagaren uppe under taket?
(Klarade mig den här ggn men måste fortsatt opereras. Vi måste ju faktiskt alla mest alltid fortsatt opereras, vad det nu betyder och ska innebära och leda till.)

(23/11)

Kollapseri

Angående detta med systemkollapsen: sökte alltså efter ett drygt år för kronisk ”semestermage” för några veckjor sen och har därefter skickats hit och dit och fram och tillbaks till den ena specialisten efter den andra. Snabba och vänliga ryck överallt, proffsighet på varje post och nu ska jag inom kortkort opereras av ett team ganska högavlönade yrkesmänniskor under större delen av en arbetsdag och följas upp på plats sen i runt en vecka och vågar knappt ens spekulera i kostnaden. Själv fick jag visserligen betala lite här och där under de första utflykterna men slog ganska snart i det låga taket och sen dess är det gratis vad de än hittar på.
Å andra sidan har jag ju själv under decennier nu varit med och betalat för otaliga liknande insatser för andra medborgare, andra medmänniskor i denna vår lilla administrativa enhet i norr. Det är vackert, det är det som gör det coolt att betala skatt: vi tar hand om varann utan att ens känna varann, det är ett fantastiskt system egentligen – nu vet man ju iofs aldrig riktigt säkert hur det går med nånting men hade jag varit amerikan (eller levt i det moderata drömsamhället) så hade min tumör fått växa sig malign och mina chanser att som låginkomsttagare, vilket jag är, överleva detta hade inte varit feta. Där borta är ju som bekant solidaritet djävulens eget påfund, åtminstone för hälften av befolkningen. Obama som mödosamt baxade igenom en halvtaskig variant av allmän sjukförsäkring har av sin efterträdare kallats för historiens sämste president och programmet ska avskaffas eller allvarligt slimmas.
Och för att knyta ihop det hela: här hemma uttrycker den sverigedemokratiske ledaren förtjusning över valet av ny president. Valresultatet sägs vara den lilla förtrampade människans hämnd på etablissemanget, trots att miljoner av dessa små hämnare kommer att dö av utebliven vård som en följd; på samma sätt som gräsrötterna i den sverigedemokratiska folkrörelsen i mest varje riksdagsomröstning tar stryk av sitt partis agerande. Vet verkligen inte vilka människor i historien som varit mer grundlurade än Donald Trumps och Jimmie Åkessons väljare.

Blues från Sverige

Flyttade till Sth första ggn 83 och sen igen året därpå men på riktigt 86 och hade en del låtar med mig då och hängde i en sunkig källare på Styrmansgatan där kompisar delade inspelningsutrustning och igenkalkad bryggare och halvruttna äggkartonger och pissbrunn i golvet under trappan och allt sånt man skulle ha med ett gäng hårdrockare från Upplands Väsby som jag ibland kan undra hur det gick för och jag vet inte hur mycket jag egentligen drömde om skivkontrakt, var ju författare i första hand men det är klart att är man nu Sveriges Leonard Cohen så är det väl synd om folk aldrig får höra.
Tretti brutalt snabba år senare, lyssnar på Tomas Andersson Wij: ”Jenny limmar på webbdesignern som var popstjärna 93” och det skär rakt sönder mig hur länge sen det ska föreställa fast det såklart var alldeles nyss. 93, då kom jag hem efter min sejour i Sydafrika och det var ju verkligen bara ett par år sen eller hur. ”Tiden går”, kungen av klyschor trots att det ju snarare är så att den kutar som jagad av vargar och det är väl ganska givet; finns det nån insikt som drabbar om och om igen på samma vis?
Har skrivit om honom förr, den där rosige ungtuppen på Posten i Vasastan som skulle bli popstjärna som alla andra där och annorstädes och plötsligt hände det: kontrakt och ett par minihittar och turné med Uggla och grammis och sen var de för gamla för sin genre efter ett par år och när jag googlade honom för nåt år sen så var han verkligen den där webbdesignern eller IT-konsulten, hängde blek och medelålders i Farsta här strax intill och den där längtade karriären han stirrade efter i lokalen på Dalagatan är bara ett bleknande minne av gamla galna ungdomsår.
Alltmedan en annan – hemlig och hemom all stress och det mesta av fåfängan – sliter vidare här just i alltings ljuvt eviga begynnelse. Den är så vacker, tiden, flåsande sina förvirrade cirklar runtomkring allting… Blir bara nöjdare med hur saker vecklat ut och in sig och det är väl så det ska va.

Knarka!

Godhetsknarka du också, det är gratis och legalt och man grämer inte ryggraden av sig som man i längden alltid gör av det missunnsamma gallspyendet. Kan man tillåta sig att njuta säg en semla eller en promenad runt Djurgårn så kan man väl tillåta sej en godhetsfix? Ser inte problemet där.

Förlorad väg

Det bara rullar på nu sen många år

och tiden läker nog kanske inga sår

Den bara rör sig disträ och feg

med trafiken på en förlorad väg

 

De kort jag fick är rätt slitna nu

eller rentav kvar hos hon som var min fru

där jag gick omkring och skrek och teg

redan inne på en förlorad väg

 

Bara en grabb, just fyllda arton då

Jag svängde upp och lät motorn gå

Nu är det redan evigheter sen

jag fann mitt hem längs en förlorad väg

 

Om någon undrar hur resan vart

blir jag svaret skyldig till en annan natt

Den är ju aldrig över, denna färd

Denna långa färd längs en förlorad väg

 

(Efter Hank Williams d ä)