Så du minns att jag är här (Dylan/Aurgrunn) – åttiårsdagsversionen


När regnet piskar både kropp och själ
Och det känns som ingen vill dig väl
Vill jag bara för min egen del
Att du minns att jag är här
 
När mörkret växer så du inget ser
Och allt du byggt har börjat falla ner
Kan jag ge dig sånt som ingen ger
Så du minns att jag är här
 
Jag vet att du inte bestämt dig än
Men jag finns här när du vill
Jag är alltid hos dig om du sen
Rör dig bort eller står still
 
Jag kan gå hungrig, kan ta stryk och spe
Och helt förblindad kan jag ändå se
Att inget spelar större roll än det
Att du minns att jag är här
 
När stormen driver båten in till land
Och du är strandad än en gång
Kan du bara sträcka ut en hand
Så är jag där med språng
 
Jag kan göra så du ler igen
Och göra drömmen sann och stark och sen
Kan jag följa dig till framtiden
Så du minns att jag är här

Moln

Moln som driver sakta över dalen där jag bor

Jag går ut på tomten utan strumpor och utan skor

Känner droppar falla på mina armar och på min hand

Allt jag har en stund innan det är borta sen igen

All tid som dunstar undan som stilla sommarregn

Eller som sugs upp och försvinner i gräs och sand

Och rymden tar mig, håller mig och släpper taget sen

Och jag står på knä och undrar vad det var som hände men

Större än jag var men utan planer och utan band

Det var en gång en pojke som jag kände lite grand

Eller om jag bara trodde det tills han plötsligt försvann

Tills han var borta utan ljud eller spår

Jag sökte honom fjärran och jag sökte honom när

För att kanske förstå vad det var som fick oss gå isär

Och så flöt den undan all min tid och alla mina år

Och molnen driver sakta över dalen där jag bor

Och där jag står i vinden utan strumpor, utan skor

Och njuter hur det blev, mitt liv, och hur hastigt det förgår

Jag minns så mycket som jag kanske borde glömt

Mången glädjeskål jag höjt och bitter kalk jag tömt

Och det mesta av min kärlek blev kvar här i mitt bröst

Nu går jag här på gården och mina dagar går med mig

En del lätta såsom fjädrar, andra hårda såsom gnejs

Och jag håller hårt min hunger och min törst

Och molnen driver in igen för att skingras längre fram

Och kanske faller några droppar att binda vägens damm

Och jag går och öppnar grinden, och blickar länge åt sydöst

J

Städar gamla pärmar och hittar en full av brev från J, det är hela mitt åttital och en hel del av nittitalet där, tidsresa, så mkt en glömmer eller lägger undan för att aldrig tänka på igen om inte för att sånt här eller dylikt trycker på knapparna. 

    Har inte haft kontakt med honom på över tjugo år men vi hade nåt syskonaktigt liksom under många av de mest nyfiket sprakande och roliga åren där i början, träffades på Polhemsgymnasiet i Trollhättan där vi var två av blott tre grabbar på humanistisk linje, och det blir kanske nåt särskilt när man tragglar latinska och gammelgrekiska glosor tillsammans i ungdomen… Jag hade hoppat av året innan och börjat om i tredje ring så jag var ett år äldre och lite off i en sammansvetsad klass men han tog hand om mig och vi sågs snart utanför de där tegelväggarna också. Sen hoppade jag av igen för att bli rännstenspoet (inte så lite styrkt av bekantskapen med Henry Miller som J presenterade mig för; är väl på så vis faktiskt tveksamt om nån annan person i mitt liv haft större inflytande över det) och han stack till Lund för att bli arkeolog men där gick ju att hälsa på så det gjorde jag. Mycket rödvinskolkande och hemrullat i korridoren, mycket meandrande längs midnattsgränderna, pallade plommon i Sten Bromans trädgård och utflykter till K’hamn och Berlin. Särskilt i Berlin ser jag honom, blekt flinande i den frusna gryningen utanför missionshotellet vid Bahnhof Zoo eller valutasvinande på Operakällaren i Öst-Berlin som ju ännu var ett nedsläckt och öde Mordor då ett par år före glasnosten.

    Så jävla roliga och spirituella brev, rösten bryter fram ur dem igen och jag googlar och undrar hur vi kunde låta så mycket tid gå åt innan vi tog tag i den där fnurran: vi ”blev gravida” bägge två precis samtidigt där i det gryende millenniet och med samma komplikation men medan jag faktiskt efter många om och men fick se mitt underverk bli till så förlorade han sitt, och drog sig undan. Och tiden flödade.

    J var aldrig på facebook när jag nån gång med några års mellanrum kollade och han är det inte nu heller. Det känns logiskt. Han hade inte den sortens chattighet, en intellektuell av den gamla inrökt egensinniga typen, absolut social nog och en av de bästa vänner jag haft men det krävdes blickar och garv med decibel i, inte himlande emojisar och lols. Och det enda jag hittar på nätet är en gammal artikel om Riksantikvarieämbetet och en kortfattad och två år gammal dödsruna i en halländsk tidning. Cancer. Feldiagnos. Snabbt förlopp.

Vi vet hur tiden går och hur plötsligt vi blir medelålders och äldre, men fattar det gör vi aldrig riktigt. ”Så fort det gick…” som min mormor sa när hon tittade ut några minuter ur demensen där just innan hon var över och borta, och då blev hon ändå 79. J – just alldeles nyss babbelgarvande nybakad och odödlig genom Lundagård och Christiania och Kreutzberg åt allt vi skulle göra och upptäcka och ändra och se till – kom aldrig ens i närheten.

Vet inte vad jag vill med detta, mer än ventilera… Känner ingen alls som kände honom längre, det är liksom plötsligt bara skuggor och gamla minnen allting. Lägenheten på Möllan i Malmö som jag lånade när han skulle iväg och gräva i Norge, klubbarna i Gbg vi sprang på när han bodde där. Allt annat du visade och inspirerade. Saknar dig. Är jävligt lessen. Känns som ett sånt slöseri allting.