Berit och marsianen

(Bilderbokstext från 2010, la till några bilder och skisser av Carl-Marcus Edhardt.)

Första gången Berit träffade marsianen var i Starrmyrans parklek. Det var ganska tidigt en av de sista sommarlovsdagarna och ingen annan var där när Berit kom. Bara marsianen, som satt på ett av pingisborden och vek en pappershatt.

– Hej, hur gammal är du? Frågade Berit.

– Google. Sa Marsianen.

Berit-sitter-skiss.aspx

 

Andra gången som Berit träffade marsianen var på uppropet i skolan ett par dagar senare. Det visade sej att marsianen skulle gå i Berits klass.

– Det här är B5Z7, sa fröken och förklarade att alla måste hjälpa honom eftersom han bara pratade bing. Bing var alltså marsianens språk.

– Han kan sitta bredvid mej, sa Berit, jag känner honom lite.

– Men åå så bra, sa fröken.

Marsianen på upprop.aspx

 

Så blev Berit och B5Z7 vänner. Åtminstone tyckte Berit att det kändes så. B5Z7 följde med henne hem efter skolan redan första dagen. De byggde lego i tre timmar, men sa inte så mycket.

– Vill du också ha saft och skorpor? sa Berit vid ett tillfälle.

– Uppblåsbara Barbara, sa B5Z7.

 

B5Z7 sa inte så mycket i skolan heller, men han var duktig på matematik och gymnastik. Han kunde räkna ut vadsomhelst utan papper och penna, och gå armgång med fötterna. Dessutom studsade han när han ramlade, och fick aldrig skrubbsår. Berit tyckte han var toppen.

– Berit är kär i marsianen, retades Holger och Maritza på rasterna.

– Kanske det, sa Berit.

 

Bing var ett konstigt språk. Man pratade det egentligen inte, utan spelade på en liten flöjt som man stoppade i näsan. Det lät lite som mitt emellan dragspel och busvissling.

B5Z7 hjälpte Berit att tälja en flöjt i skogen bakom parkleken en dag, och försökte lära henne att prata med den.

Det gick väl sådär. B5Z7 skrattade så att han kissade på sej.

Annars byggde de mest lego, och tittade på Berits Hannahmontanafilmer.

Berit och näsflöjten

 

På höstlovet frågade Berit sin pappa om B5Z7 fick följa med till farmor i Danmark, och det fick han.

– Arbetar dina föräldrar hela lovet? frågade Berits pappa B5Z7.

– Broccoli, sa B5Z7.

– Broccoli? sa pappa.

– Eller blomkål, sa B5Z7.

Berit och molnet

 

I Danmark hade de jätteroligt. De gjorde hål i varsin tidning och spionerade på danskar. De klistrade fast femtiöringar på trottoaren och la ett ruttet ägg i en papperskorg på biblioteket.

På Legoland byggde de om halva Paris till Falköping, och om kvällarna spelade de Skitgubbe med Berits pappa och farmor. B5Z7 förstod väl inte riktigt reglerna men vann flera gånger ändå.

Innan de gick och la sej stod B5Z7 på öronen för farmor en stund. Berits farmor älskade när B5Z7 stod på öronen, och applåderade så att tidningen blåste ner från soffbordet.

Marsianen solo.aspx

 

Till jul gjorde Berit en legogroda till B5Z7, men fick ingenting tillbaks. Fast det gjorde inte så mycket – som hon förstod det så firade inte marsianer jul, de åt bara lussebullarna, och bara fram till dan före dan.

B5Z7 sa i alla fall nånting på bing. Hon antog att det var ett tack.

Och på nyårsafton fick Berit ändå en slags present av B5Z7. Hon hade gått ut på gatan med sina föräldrar vid tolvslaget för att titta på fyrverkerierna. Hela himlen blixtrade och brakade och Berit skrattade och skakade.

B5Z7 var också där. Han visslade förtjust på bing varje gång en av de större raketerna slog ut som en enorm kladdig ljusblomma på himlen.

Plötsligt kom en heltokig liten raket farande längs med trottoaren och rakt upp mot ansiktet på Berit. Snabb som en löddrig tvål gled B5Z7 emellan, tog den i munnen och åt upp den.

 

Sista gången Berit såg honom var ett par veckor senare, på precis samma ställe som första gången. Fast han vek inte nån pappershatt nu, utan nåt som Berit tyckte såg ut som en liten sparkcykel.

– Vad gör du? frågade hon.

– Kåldolmar, sa B5Z7.

– Det är gott, sa Berit.

– Hudsalva på smörgåsen, sa B5Z7.

– Kanariefågel undertill, sa Berit och log.

Och då log B5Z7 också:

– Glad. Sa han.

Sen rullade en enorm bandyboll ner från skogen ovanför pulkabacken, och B5Z7 öppnade dörren och steg in. I öppningen vände han sej om och visslade nånting obegripligt men väldigt vackert på bing. Sen sa han:

– Berit.

– B5Z7, sa Berit.

– Berit, sa B5Z7 en gång till.

– Vart ska du? sa Berit.

– Motala, sa B5Z7.

– Hoppas det blir bra där, sa Berit.

– Krusbärsgratäng,sa B5Z7

 

Och sen var han borta, och Berit var kvar. Den enorma bandybollen rullade iväg uppför pulkabacken igen och försvann med ett knastrande som av en stor brasa i skogen.

Och Berit sitter ibland på pingisbordet, i skräddarställning, och försöker vika nånting av gammalt tidningspapper.

 

Hon är väl inte direkt ledsen men önskar såklart att han kunde hälsa på igen. Hon är redan flera månader äldre och tror att hon skulle kunna förstå honom bättre.

– B5Z7, mumlar hon. Ett sånt fint namn.

Berit kommer aldrig att glömma marsianen.

(Bilder: Carl-Marcus Edhardt)

 

Annonser