Om Aurgrunn

Porträtt av konstnären, i all hafs: Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna sent i juni 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det...ett rum mot baksidan i ett kedjehus i utkanten av Trollhättan i ett och ett halvt decennium, vederbörligt näsblodig och hjärnskakad under stjärngossestruten...började under inflytande av Strindberg och Sivar Ahlrud författa mig lite grand i tidiga tonåren, sciencefiction och naturlyrik till en början men allt spontanprosigare, allt mer Kir-kladdigt och förlorat...en malplacerad och orolig känsla växte in över allt eller det mesta, en rastlös leda vid mummel och smygande: exploderade hemifrån, hoppade av och över, blev Kackerlacka...förfädernas klättring, såg den inte men dök ett huvudlöst omvänt klassfall från en barrbeströdd granitklippa djupt i gränsskogarna mellan Västergötland och Bohuslän och vaknade naken med spräckt pannben på en trottoar på Rosenlundsgatan i Stockholm...och blev kvar där i bra många år, uppkrupen intill ett även vintertid någorlunda ljummet värmerör vid pizzerian i hörnet mot Krukmakargatan... Dikten, allteftersom och under tiden...romaner några stycken och andra ord med melodier på men det skulle dröja frampå 2000-talet innan det gavs möjlighet att publicera och spela in, nödtorftigt och skönt, och duk och färg har jag i princip just kommit över... Övrigt: gift, två döttrar, resor i ett femtital länder, ett par år vardera i Sydafrika och Chile, arbete som ishallsvaktmästare piccolo grapefruktplockare i Galliléen tidningsbud litteraturkritiker scenvakt markismontör salladsnasare i Hammarbyhamnen burkplockare i Enskede frilansjournalist brevbärare bilmontör på SAAB i Trollhättan tantvändare på långvården städare reklamutdelare i Farsta slussarbetare barservitör i Kapstaden kassapersonal roadie tavelmånglare fotograf översättare höbärgare arbetsförmedlare på Gefasprojektet i Malmö potatisförsäljare tecknare säckslagare på Bilspedition ambulanschaufför pinnpojk på BPA tryckare diskare et cetera och så vidare; försörjer mig f n som korsordskonstruktör. Sängvätare till fem års ålder, lär ju va konstnärligt gångbart. Kickade 1252 ggr med skev plastkula i oklippt gräsbacke 1975. Trefaldig stormästare i Jeopardy 1996 och veckochamp i VemVetMest 2008. Oduglig seglare - har blivit tutad på av Finlandsfärjan och sånär rammad av Drottningholmsbåten. Obesegrad i nykter fingerkrok, mottagare av Pär Enqvists Guldtå 2007, mm och etc.

Mäktige Quinn

(Dylan/Aurgrunn)

 

Nu bygger alla båtar, och seglar bort

En del de reser statyer, eller armerar fort

Rätt så desperata är de nog, varenda en

Men när Quinn paddlar in i sundet blir fiende till vän

 

Kom du som gick och du som blev kvar

Sett nån som Quinn är ingenting du har

Kom du som undrar, kom du som vet

Kom hit till Quinn och till hens hemlighet

 

Själv är jag som andra, jag vill ha mitt socker sött

Och folk som knör sig i köer får även mig se rött

Med svetten i min panna bryter jag mitt bröd

Men när mäktige Quinn kommer fram så är det slut på nöd

 

Kom du som gick och du som blev kvar

Sett nåt som Quinn är ingenting du har

Kom du som undrar, kom du som vet

Kom hit till Quinn och till hens hemlighet

 

Låt mig va, låt mig göra det som måste till

Visa bara var jag ställer det jag inte vill

Det är svårt att sova för både människa och djur

Men när Quinn är på plats ska alla få en lur

 

Kom du som gick och du som blev kvar

Sett nån som Quinn är ingenting du har

Kom du som undrar, kom du som vet

Kom hit till Quinn och till hens hemlighet

Annonser

Hon (Tous Les Visages de L’Amour)

(Aznavour/Aurgrunn, tidigt tjugehundratietal)

 

Hon kan va det raraste nån sett, lika sluten som kokett

Hon gör mig alltid både stark och svag

Hon kan vara solens egen sång, kan vara regnet gång på gång

och både gräs och grå betong, under loppet av en dag

 

Hon kan vara odjur eller skön, kan vara arbete och lön

kan fylla varje dag med sorger eller skratt

Hon kan va en spegel av min dröm reflekterad i en ström

Hon ger mig krafter som jag glömt, hon gör mig matt

 

Hon som alltid ser så glad ut ibland folk men vars ögon lurar varje tolk

– hennes tårar är det bara jag som vet

Hon är nåt jag knappast vågar tro, hon är den vilda forsen och en bro

Hon är sin egen hemlighet

 

Hon är det som gör att jag blir kvar, allt som jag saknar och allt jag har

den jag vill vara med i hunger och i fest

Och fast hon också är ett evigt test är hon ju den jag känner bäst

och så långt ifrån nån illusion – märklig men verklig är hon…hon

Backstage

Ja här går en och spänner utan en aning om vad bukspottkörteln sysslar med och knappt ens var den sitter. Här hovrar vi varsin kaxig drake högt över oss själva trots eller tack vare de vaga aningar som är vår hela kunskap om gravitationens bevekelsegrunder. Det sköna larmet av floden av namnlösa blodkroppar (och andra frågor) kommer återigen sist i Mellofinalen.

 

Med näsan i vädret borde en se längre än till tippen av densamma men Vintergatans hundra miljarder stjärnor (och de andra hundra miljarder galaxernas vardera hundra miljarder stjärnor) glimmar visserligen till bakom ridåerna av personliga och possessiva pronomen nån gång emellanåt men sprider märkvärdigt lite ljus.

 

Vad kan en göra mer än att skalda och vänta, bolla och rulla, och gräva små vackra hål där en står. Tatuera dna-sekvenserna med nåt tufft, klappa takten till synapsernas stöddiga tugg. Odla sitt överseende. Kramas och sträcka ut stegen.