Berit och marsianen

(Bilderbokstext från 2010, la till några bilder och skisser av Carl-Marcus Edhardt.)

Första gången Berit träffade marsianen var i Starrmyrans parklek. Det var ganska tidigt en av de sista sommarlovsdagarna och ingen annan var där när Berit kom. Bara marsianen, som satt på ett av pingisborden och vek en pappershatt.

– Hej, hur gammal är du? Frågade Berit.

– Google. Sa Marsianen.

Berit-sitter-skiss.aspx

 

Andra gången som Berit träffade marsianen var på uppropet i skolan ett par dagar senare. Det visade sej att marsianen skulle gå i Berits klass.

– Det här är B5Z7, sa fröken och förklarade att alla måste hjälpa honom eftersom han bara pratade bing. Bing var alltså marsianens språk.

– Han kan sitta bredvid mej, sa Berit, jag känner honom lite.

– Men åå så bra, sa fröken.

Marsianen på upprop.aspx

 

Så blev Berit och B5Z7 vänner. Åtminstone tyckte Berit att det kändes så. B5Z7 följde med henne hem efter skolan redan första dagen. De byggde lego i tre timmar, men sa inte så mycket.

– Vill du också ha saft och skorpor? sa Berit vid ett tillfälle.

– Uppblåsbara Barbara, sa B5Z7.

 

B5Z7 sa inte så mycket i skolan heller, men han var duktig på matematik och gymnastik. Han kunde räkna ut vadsomhelst utan papper och penna, och gå armgång med fötterna. Dessutom studsade han när han ramlade, och fick aldrig skrubbsår. Berit tyckte han var toppen.

– Berit är kär i marsianen, retades Holger och Maritza på rasterna.

– Kanske det, sa Berit.

 

Bing var ett konstigt språk. Man pratade det egentligen inte, utan spelade på en liten flöjt som man stoppade i näsan. Det lät lite som mitt emellan dragspel och busvissling.

B5Z7 hjälpte Berit att tälja en flöjt i skogen bakom parkleken en dag, och försökte lära henne att prata med den.

Det gick väl sådär. B5Z7 skrattade så att han kissade på sej.

Annars byggde de mest lego, och tittade på Berits Hannahmontanafilmer.

Berit och näsflöjten

 

På höstlovet frågade Berit sin pappa om B5Z7 fick följa med till farmor i Danmark, och det fick han.

– Arbetar dina föräldrar hela lovet? frågade Berits pappa B5Z7.

– Broccoli, sa B5Z7.

– Broccoli? sa pappa.

– Eller blomkål, sa B5Z7.

Berit och molnet

 

I Danmark hade de jätteroligt. De gjorde hål i varsin tidning och spionerade på danskar. De klistrade fast femtiöringar på trottoaren och la ett ruttet ägg i en papperskorg på biblioteket.

På Legoland byggde de om halva Paris till Falköping, och om kvällarna spelade de Skitgubbe med Berits pappa och farmor. B5Z7 förstod väl inte riktigt reglerna men vann flera gånger ändå.

Innan de gick och la sej stod B5Z7 på öronen för farmor en stund. Berits farmor älskade när B5Z7 stod på öronen, och applåderade så att tidningen blåste ner från soffbordet.

Marsianen solo.aspx

 

Till jul gjorde Berit en legogroda till B5Z7, men fick ingenting tillbaks. Fast det gjorde inte så mycket – som hon förstod det så firade inte marsianer jul, de åt bara lussebullarna, och bara fram till dan före dan.

B5Z7 sa i alla fall nånting på bing. Hon antog att det var ett tack.

Och på nyårsafton fick Berit ändå en slags present av B5Z7. Hon hade gått ut på gatan med sina föräldrar vid tolvslaget för att titta på fyrverkerierna. Hela himlen blixtrade och brakade och Berit skrattade och skakade.

B5Z7 var också där. Han visslade förtjust på bing varje gång en av de större raketerna slog ut som en enorm kladdig ljusblomma på himlen.

Plötsligt kom en heltokig liten raket farande längs med trottoaren och rakt upp mot ansiktet på Berit. Snabb som en löddrig tvål gled B5Z7 emellan, tog den i munnen och åt upp den.

 

Sista gången Berit såg honom var ett par veckor senare, på precis samma ställe som första gången. Fast han vek inte nån pappershatt nu, utan nåt som Berit tyckte såg ut som en liten sparkcykel.

– Vad gör du? frågade hon.

– Kåldolmar, sa B5Z7.

– Det är gott, sa Berit.

– Hudsalva på smörgåsen, sa B5Z7.

– Kanariefågel undertill, sa Berit och log.

Och då log B5Z7 också:

– Glad. Sa han.

Sen rullade en enorm bandyboll ner från skogen ovanför pulkabacken, och B5Z7 öppnade dörren och steg in. I öppningen vände han sej om och visslade nånting obegripligt men väldigt vackert på bing. Sen sa han:

– Berit.

– B5Z7, sa Berit.

– Berit, sa B5Z7 en gång till.

– Vart ska du? sa Berit.

– Motala, sa B5Z7.

– Hoppas det blir bra där, sa Berit.

– Krusbärsgratäng,sa B5Z7

 

Och sen var han borta, och Berit var kvar. Den enorma bandybollen rullade iväg uppför pulkabacken igen och försvann med ett knastrande som av en stor brasa i skogen.

Och Berit sitter ibland på pingisbordet, i skräddarställning, och försöker vika nånting av gammalt tidningspapper.

 

Hon är väl inte direkt ledsen men önskar såklart att han kunde hälsa på igen. Hon är redan flera månader äldre och tror att hon skulle kunna förstå honom bättre.

– B5Z7, mumlar hon. Ett sånt fint namn.

Berit kommer aldrig att glömma marsianen.

(Bilder: Carl-Marcus Edhardt)

 

Annonser

Bilder av Biggels

Både text (inspirerad av Richard Bachs ”Måsen”) och bilder (av Karin Söderqvist) har nåt decennium på nacken men jag verkar inte ha lagt upp de senare här tidigare.

Bananflugan Biggels

Det var kväll och bara de allra sista av solens alla strålar dröjde sej kvar i de översta ruskorna av grantopparna.

I slaskhinken intill dörren mellan köket och verandan hade man glömt att lägga locket över soporna, och ett hundratal bananflugor hade redan fullt upp med att surra ljudlöst runt godbitarna – ett utochinvrängt apelsinskal, det halvbrända skrapet av gårdagens lasagne, några överblivna kokta potatisar, och ett par bitar matjessill. Ännu en natt av arbete hade tagit sin början.

Biggels och köket

Men ett bra stycke bort, alldeles för sej själv långt från köket och soporna, höll den lilla föräldralösa bananflugan Biggels Drosophila flyglektioner för sej själv. Om och om igen tog Biggels sats uppifrån den ohyvlade brädan med de stora zinkbaljorna och kastade sej ut över myntan som växte i slänten ner från huset, han flög på sidan och på rygg och i de mest halsbrytande saltomortaler.

Biggels saltomortaler

De allra flesta bananflugor man får för sej att fråga skulle inte säga att själva flygandet är nån särskilt märkvärdig eller viktig sak. De kan hålla sej i luften redan när de föds, det är ett sätt att komma frukten och grönsakerna och fisken i soporna inpå skinnet och inget mer. Men för just den här bananflugan var det tvärtom: äta gjorde han för att orka flyga.

Biggels och farten

Biggels lust för att flyga och svaga intresse för att surra och svärma kring bortslängd och halvrutten mat hade gjort honom väldigt ensam. Inte ens hans föräldrar hade förstått, på den tiden han hade föräldrar:

”Vad ska det vara bra för, Biggels?” hade hans pappa många gånger frågat. ”Varför vill du inte vara som dina syskon och alla våra vänner. Flygning – det är ju sånt som flugor och getingar sysslar med. Du är en bananfluga, Biggels, och din plats är vid avfallet och avskrädet.”

Biggels visste att bananflugan faktiskt varit det första djuret i rymden eftersom de fick följa med raketer upp redan 1946, det hade han läst på internet. Men han sa ingenting eftersom han visste att pappa ändå inte skulle lyssna. Både pappa och mamma hade fötts i komposten runt hörnet, och de visste inget annat och kunde inte rå för det heller. Det var han, Biggels, som var annorlunda.

Biggels drömmer

Istället sällade han sej ett tag till de andra i molnet av bananflugor runt avfallshinken i köket, åt lite av dåligt avsugna plommonkärnor och smörade brödkanter men mådde snart illa och drog sej försynt längre och längre ut i periferin igen.

Biggels stajlar.aspx

Och faktiskt verkade ju ingen sakna honom. En och annan nedlåtande blick bara, från några äldre flugor som såg honom smyga undan. Biggels struntade i dem, och slalomflög snart ensam och lycklig mellan lupinerna långt ute på gården.

Gång på gång började han om, envis som en dåre som de säkert skulle sagt allihop, om de velat se, om de ens kunnat. Någon gång kunde han förstås fråga sej vad han egentligen höll på med – han var ju faktiskt ingen svala, han var inte ens myggan som svalan jagade – men påminde sej alltid om att det var han själv som bestämde vem han var och vad han skulle göra.

Lusten att tumla runt med vindpustarna, han rådde varken för den eller kunde göra nånting åt den.

Farten, det fanns såklart en fara i den, men just därför också en sån glädje i att behärska den, vinden och farten hade blivit hans bästa vänner. Biggels lärde sej saker hela tiden, genom att titta på andra insekter, men själv och utan lärare. Han gjorde loopar och rollade och slog liksom kullerbyttor i luften, studsande från utblommad maskros till utblommad maskros. Och till slut var det som att det enda han saknade var att få dela med sej av alltihop, de andra måste få veta vad de missade.

Biggels, maskrosor

Det var kanske tänkt som en överraskning, även om han inte tänkt så noga. Han tog sats uppifrån det korrugerade plasttaket över verandan och kom susande som en pytteliten bålgeting rakt ner mot molnet av bananflugor som festade runt några odiskade tallrikar, och just då han märkte att de sett honom och börjat undra vad det var som kom störtande så släppte han taget om farten och gjorde en lång och vacker loop och landade mjukt och fint mitt i en gammal vackert mörknad äppelskrott.

Inflygningen hade varit ett fulländat mästerverk och Biggels log, spänd på vad de skulle säga.

 

”Biggels, lyssna nu noga.” Det var de äldre bananflugorna som ställt sej att hovra runt omkring honom, och bakom dem såg han hur några av hans gamla vänner kastade konstiga blickar medan resten vände ryggen åt honom.

”Det kan inte fortsätta såhär, Biggels. Vi kan inte tillåta att ditt oansvariga beteende lockar andra unga bananflugor i fördärvet. Eftersom du flera gånger visat att du bara tänker på dej själv, att du inte respekterar oss äldre och fullständigt struntar i tusenåriga traditioner, måste vi be dej att ge dej av. Biggels Drosophila, du är härmed utesluten ur gemenskapen.”

Och sen vände de sej om och återgick till surrandet och flaxandet med de andra över slasken och den ruttna frukten och de härskna fettslamsorna, och ingen gav honom längre en blick.

Biggels.aspx

Bedrövad hängde Biggels en stund i luften och tittade på dem, innan han långsamt vände och rörde sej ut över ängen.

Han kunde inte förstå – hur kunde man inte vilja lära sej nya saker? Hur kunde man inte vilja flyga på riktigt?

Samtidigt gjorde det ont i honom att vara ensam, nu när ensamheten inte längre var bara hans eget val. De ville inte se honom igen, var det verkligen rättvist? Biggels kände hur sorgen började blandas upp med ilska, och sen blev han ledsen för deras skull istället och då kändes det konstigt nog lite bättre. De var bara rädda, och han ville ju faktiskt inte byta med nån av dem.

De gör kanske det de måste, tänkte han, precis som jag. Jag är äldre än de där gubbarna, tänkte han sen, eftersom de gör samma saker varje dag. Mina dagar är alla olika och därför är de fler. Hundra precis likadana dagar av att surra runt och stångas över gamla matrester kunde ju lika gärna vara en eller två. Man lever inte för att äta, man äter för att leva – tankarna gjorde honom glad igen, glad över att ha fått tänka dem!

Rätt som det var upptäckte Biggels att vinden lyft honom högt upp över ängen, nästan i nivå med grantopparna. Och han log och fällde vingarna utefter sidorna och dök ner i den ljuvligaste av alla ljuvliga störtkurvor, med vinden frasande mot ansiktet.

Och det var redan länge sen, minuter eller timmar. Dagar? Biggels visste inte, han hade börjat förlora känslan för tiden. Det var som att den inte fanns när han flög, det var bara han och rörelsen, vinden och vingarna.

 

* * *

 

Långt senare, eller om det bara var efter en liten stund, upptäckte Biggels en liten prick några meter bort över oreganoståndet, som sakta men säkert närmade sej. Han hade varit så koncentrerad på sina övningar att det tog en stund innan han förstod att pricken faktiskt härmade honom. När Biggels rollade över på rygg och föll ner i en långsam omvänd loop så gjorde pricken där borta detsamma. Och när Biggels ställde sej att hovra på stället (det är som att trampa luft) men uppochner, något som väldigt få om ens någon annan bananfluga klarar, så gjorde pricken det också.

Undra på att han blev nyfiken.

Biggels och syrran.aspx

Biggels bestämde sej för att testa nykomlingen ordentligt. Han for iväg som ett jetdrivet spjut rakt upp i skyn, för att singla ner som ett torrt asplöv sen. Han slog en så lång serie kullerbyttor i luften att han började få lite ont i huvudet innan han gav sej. Han zickzackade som en slalomåkare – eller en häxpipa! – mellan tallskotten nedanför stenkällaren. Men vad han än hittade på var pricken kvar där bredvid, och så nära nu att han kunde se henne le.

 

”Vem är du?” frågade Biggels.

”Det vet du”, svarade hon.

”Tror du att jag frågar för att det är roligt?” sa Biggels.

”Det är ju lite kul”, sa hon.

”Men allvarligt, vem är du?”

”Jag är din syster” sa hon.

”Jag känner mina systrar, eller åtminstone brukade jag göra det. Och du är inte en av dem.”

”Du har fel, Biggels.”

”Hur vet du vad jag heter?”

”Det ser man på långt håll.” Hon log, eller om hon skrattade ljudlöst.

”Du är konstig du.”

Hon sa:

”Det förvånar mej att du tycker så.”

 

Men det kanske allra märkligaste var att Biggels visste att hon hade rätt. Han hade aldrig sett henne förut, men hon måste vara hans syster. Ingen annan kunde flyga så.

”Kom”, sa hon, ”jag ska föra dej till din riktiga familj. Kom, jag ska visa var du bor!”

Och de var redan långt nere vid gränsen av gården, där de höga granarna växte. Han sa:

”Vi är nästan framme vid kärret, jag kan inte flyga så långt bort, jag kan inte flyga över så stort vatten.”

Ändå följde han efter. Hon sa:

”Visst kan du det. Du är inte rädd längre.”

Hon flög in mellan träden och han visste att han måste följa efter. Där, på andra sidan väntade hon vid den lilla spången över bäcken som skiljde tomten från sankmarkerna. Hon såg på honom och sa:

”Och förresten finns det inget som heter långt borta. Man är väl alltid där man är, eller hur?”

Och Biggels föll in vid hennes sida, och tillsammans försvann de ut över det mörknande kärret.

Vit jul

 

Jag drömmer om en vit jul

just så som julen bruka va

Inga drunknade björnar

förgiftade örnar

men is att raska över, ja!

 

Jag drömmer om en sträng kyla

att drömma sig långt ifrån till jul

Inga blinkande slingor

bara fallande flingor

av snö, varken askgrå eller gul

 

Jag drömmer om friska luftrör

för de som följer efter mig

Ingen galopperande cancer

men lagoma finanser

som vet att allting är åkej

 

Jag drömmer om en dröm att tro på

en sån som går att lämna kvar

Som barnen kan hitta

och vrida och titta

på och veta att ingen ska ta