Inlägg från Allearsbloggen 070921 – 080418

Ett gäng blogginlägg från den havererade Allearssajten:

 

Aurgrunn
2008-04-18 09:07:23
Ett långt farväl

Snart tretti fyllda redan och liksom osande av tre decenniers tankeslagg: halvruttnade idéer, all god och sämre litteratur han intagit, orden och satserna och all den vackra förvirring som vrider sej och ålar runt varann på tre eller fyra språk…alla mumlande nattliga bekännelser och förhoppningar som långsamt bryts ner som komposterande lövhögar en eftermiddag fet av dimma och flyende fägring mot mitten av alltid ännu en vattensjuk oktober…
Ändå en vacker ung man…lärde känna honom just innan sjukdomen bröt ut, innan det latenta, förmodligen nedärvda vansinnet bröt ut, innan säkerhetsventilerna täpptes till av den tjocknande ovissheten, innan tryckkokaren krackelerade och brast…Möllevångens blinda dimmor…en flimrande stillbild i en lånad möblerad tvåa på Simrishamnsgatan (ett år senare hade han flyttat ner till en städskrubb mot gården i uppgången intill)…ett töcken där av Nietzsche och Cortázar…lerkrukor rämnande av haschaska och halvdant avsugna grekiska olivkärnor…(han lutar sej vällustigt bakåt i den trasfestade soffan och drömmer att han slickar svetten av Angelique Kidjos erigerade vänstra bröstvårta med små reptilsnabba kattsträva lapningar under en prasslande höstpalm på okänd breddgrad)…en döende sissus eller hibiscus mellan de grönskande marihuanaplantorna i köksfönstret (en sedan länge avliden men ännu inte kremerad eller begravd granne skulle alldeles snart alarmera berörd myndighet om växtligheten)…och en blondkrullig señorita från universitetet i Barcelona satt ett tag vänt och överseende leende längst ut i ena soffhörnet med de spräckliga strumpfötterna under den trevliga gumpen och charmerande katalanska krusningar i den mjukt stammande engelskan (hon gav dock snart upp och återvände söderut)…jättelika kartor utbredda över brädgolvet…”flying windows” eller ”starfield simulation” i det alltid mörklagda skrivbordshörnet…en bleknande Kandinsky med feta fläckar av häftmassa i de fransiga hörnen…och den obligatoriska antika kaffekvarnen…smulor av kenyanska bönor över bänken och över golvet…remsor av skrynklig och lätt svedd stanniol…den initiala tveksamheten (jag tog den för intelligent blygsel eller medveten avvaktan)…det förtvinande arvet efter länge ihjälsupen far och all mänsklig plikt och nödvändighet som skar en plötslig klyfta i marken som en oanad förkastning – den hittills okända hungern, och mörkret…den redan tätnande höstens surnande safter och den lätt skämda andedräkten de där dagarna… 
På den tiden kunde vi fortfarande intressera oss för…vinylbackarna utanför kuriosamånglarnas kyffen på avstickarna till Södra Förstadsgatan, eller…ishockey (USA spöade Frankrike utan att förta sej i en ganska oengagerad VM-upptakt)…och först efteråt tyckte jag mej kunna rekonstruera i huvudet hur den där hälsosamt skeptiska blicken gradvis men steglöst mjuknade, föll isär och sjönk tillbaks in i hjärngeggan som svalde och rapade och stelnade med en dammig yta, utifrån och in som ett skrumpnande äpple…
– – –
En raspig men timid röst i luren igen…klockan är halv fyra i gryningen: 
-Du tror kanske inte jag e klok men…det bor nån i magen…en röst som aldrig tystnar – flera röster, en hel familj, ett kollektiv av högljudda ockupanter…och jag förstår inte vad de säger men att det är koder…de bara maler sina spöklika litanior om blodet och det ”rörelsebefriade mörker som viskar bakom varje ögonlock”…
Solbränd och ådrig eller om han bara är skitig…långsträckta förhårdnader över underarmarna men inga ärr, inga nålar, bara den flagande luftstrupen och svalget som sväljer och sväljer och sväljer en gång till…näsborrarna som vädrar med en sorts vettskrämd men stillsam automatik…det utsträckta låtsaslivet som plötsligt en dag var verkligt – och bröderna som redan satt inspärrade…
Min gulnande vän, fången i pojkrummet i Vinslöv igen med rökhöljda minnen av västafrikanska djungelvägar i skymningen, palmruskorna som sopar in över det öppna flaket och det aldrig särskilt avlägsna aptjattret…alla skitiga barer som ljög så vackert…veckorna på strandbänken i Cancun (tills mer pengar kunde telegraferas över från det eviga arvet…och, fem soliga vintrar på Lunds nationer, alltmer ökänd för var öldränkt poäng, var försupen förälskelse, check, läderlappad manchesterkavaj…åren som ligger oordnade i håliga plastpåsar och gamla skokartonger, söndertvättade i jackfodren…rösterna från alla nattmanglingar på Ölcaféet eller Ariman…ansiktena som numera hejdar sej och vänder innan de hunnit få fasta konturer…
Han kan få för sej att le men blekt och inåtvänt, klentroget kanske…det är ingen vacker syn…eller är det det det är? En vacker ung man med ett ansikte som en förlägen satyrs…det mörka stripiga håret faller som nattligt ösregn tills han sätter upp det med en gräddgul gummisnodd…skägget som skuggar under huden…så kallade kommunistbrillor framför de bruna bottnarna i den riktningslösa blicken…öronen vända tvärt inåt för ingen annan kan förstå, varken människor eller mediciner…blandade dunster av uråldrig ungdom…
– – –
Han har aldrig arbetat, den semitransparenta arvsbubblan har vaggat honom på behörig höjd över en aldrig helt falnad glöd…årstiderna har sjungit runtomkring med alltid skorrande r…filmerna har avlöst varandra utan vare sej reklam eller eftertexter – känns det igen? Unga kvinnor med oformulerad men bara desto obändigare lust till arty – av sej själva stilfullt avgnagda – unga män har kliat honom i hårbottnen med långa tvålsvala eller nikotindoftande fingrar, lagt sina längtande luggar mot tredagarsstubben, mumlat: 
-Pobresito…
Malmös alla rodnande dungar och trafiken som drar längs kanjonerna i dånande skrämmande intervaller…vattnen som stillar sej sen mot mitten av november, som talar färdigt och tiger…vindarna och de sura regnen som pressar på mot trettitalsglasen på Möllan och Sofielund med idéer det kräver alltför mycket av invånarna att begripa…
”På andra sidan sundet väntar Världen”…den har redan hans lätt sliriga avtryck men får ju aldrig nog…himlen över Köpenhamn mulnar likgiltigt och han somnar i ett plötsligt ösregn på en bänk i Kristiania och vaknar genomdränkt och omsorgsfullt rånad i gryningen…säljer lumberjackan för en biljett tillbaks över sundet, huttrar uppför Amiralsgatan…står utanför min dörr arla om förmiddagen och ligger i vägen sen några timmar på en madrass intill bokhyllan (just under Nin och Miller)…en trasig lump, en osande spillra, en bekant jag inte känner och knappt längre anar…en travad rynka…en obestämd väg, gropar, pölar – en lessen groda som landar med ett småfett plask på den nötta refugen, som dallrar till och ser sej om utan större förhoppningar… 
Och den svenska mentalvården, och ett mail från gemensam bekant:…”han vill skicka ett brev han skrivit till Presidenten i Sverige och till regeringen om att experimenten på honom måste upphöra och att han ska ha sina demokratiska rättigheter tillbaka…jag ska kopiera det åt honom så att han kan göra ett massutskick…hoppas de blir misstänksamma och tar honom för en potensiell terrorist…då kunde de haffa honom och han kunde få psykiatrisk vård för en gångs skull…hans chanser i Sverige är ju annars lika med noll eftersom han saknar sjukdomsinsikt och alltså inte söker den vård som bara finns frivilligt…se där ett moment tjugotvå…kanske kan jag förbättra brevet med några lämpliga arabiska kraftuttryck om Guds vrede…jag kan Allah uallal akhbar men sen är det skralt…några tips?” 
– – –
Nä, sprutorna var aldrig nödvändiga…blodet flöt så lätt och ledigt ändå i de starka mjuka venerna – han är sällan särskilt kall om fötterna; det är hettan som svider…
Bongos och orientaliska flöjter, kromosommyggor och trasiga tältdukar och omöjliga rytmer…teven som slocknar till sist, utbränd och missförstådd…inget som händer går att helt härleda och förklara, så är det ju…kif och jelabas och en del mescal att skölja ner nyfikenheten med och emellanåt små feta pajer med ospecificerade sura röror i…så är det…skitiga träsnitt av alltid stilleben och glömda returbiljetter längst bak i jackfodren med annat ludd…och de irriterande svaren på oställda frågor…
Nietzsche ja, och…Rabbe Enckell kanske…en kopp kolsvart och påvert silat te (det knäpper behagligt om sprickorna i koppen) och allehanda nycklar utan lås…diverse halvkvädna antydningar; vi var alldeles för djupa och stillsamt medvetna om allting grundläggande meningslöshet för att egentligen kunna tala, hintade bara med förflugna glosor, snabba stick, skyggande blickar…automatiska passningar av igenkännande – sällan för att bevisa nåt, bara för att visa…gemenskapen är ibland så enkel, just så långtråkig och bakåtlutad…
Mina blekblommiga påslakan och enkelspåriga garderob…ibland är färglöshet den enda vettiga revolten…till slut är anonym det uppkäftigaste du kan vara – när manéren hotar att ta över, nämligen…när uttrycket blivit sej självt nog och orden alla bytt betydelser med varann… 
Så tunn och insjunken numera, osynlig och ljudlös på andra sidan orden och gesterna, bortom planer och fåfänga…passar man sej inte försvinner man lätt in i bordet man lutar sej mot och vännerna dunkar sina Hof i skallen på en utan att märka, askar tanklöst i ens öra tills det slutgiltigt sluter sej…utan ansträngning blir man helt enkelt inte kvar…för man kan byta roll och tillochmed be att få statera, men det går aldrig att framgångsrikt lämna scenen…
Långbenta och bara lätt och motståndskraftigt vissnande skönheter från Åbo och Timbuktu som smyger in underläpparna eller tuggar varsin vilsen hårtest med tillbakahållen och tills vidare bara fantiserande brådska…hans svartmuskiga frånvaro mitt i livets alla epicentra…blicken som vandrar och faller och reser sej långsamt igen, allt försiktigare för var knäskrubbande markkontakt, som sjunker in i de absurt glada eller vemodigt bleknötta matfläckiga trasmattorna, in i blanktrampade parketter och brädgolv, ner i den asfalterade sydsvenska myllan… Var är du? Finns det nån annan där? Har du tänkt dej ut i bokskogarna när knopparna brister? Nej, han har aldrig ens suttit på en traktor…saknar både kollegor och chefer och en travers är ett klassiskt rim, en slags förkristen romersk limerick utan ortsnamn…och rätt som det är nu blommar Slotts- och Kungsparkerna igen och han sitter inte i lövsalarna med Mavrodaphne och Mailer men irrar över Gustaf Adolfs Torg efter köpare av de gamla förstadagsbreven…funderar inte bistert småleende och allt lättare och försiktigt berusad längs de grusade alléerna där saliven sjunker stillsamt bubblande in i det torra dammet men faller med ett bungyrep surrat om anklarna från minnet av Kockumskranen för att för ett par sekunder tysta det obegripliga men uppfordrande larmet mellan öronen… 
Det är slut… Det är över och har dessvärre inget med IQ att göra men plötsligt och obegripligt härsknande vätskor och intrikat gnolande signalsubstanser…
…men om varje dikt åter ska bli mull och makadam kan dess doft ändå leva längst in i bihålornas minne, kan dess klang svirra som hemliga löften och förhoppningar i ensamma mulnader, månvåta novembernätter… 
Minns att jag vid mitten av åttitalet (just före den första intifadan) reste från Pireus till Haifa med en gravt rostskadad och överbokad skorv (Sol Phryne av Sol-rederierna) som senare sänktes av Mossadagenter på grund av påstådd vapensmuggling åt den palestinska sidan…minns att när jag låg i den torrt knastrande sovsäcken uppe på däck om natten med magen och hela tarmsystemet suckande efter näring utöver den sura öl och vitlöksmacka som utgjorde sortimentet i tredje klass (det skulle dröja till uppehållet i Limasol ett dygn senare innan vi fick äta) rullade Vintergatan fram och åter över himlen med sån distinkt skärpa att jag först mådde illa…solsting och den cypriotiska dansgruppens härjningar i förstaklassalongen…tjejerna som flög över golvet innanför den saltstänkta ventilen med liv och tid ångande av de lätt svettande låren och ur de glänsande navlarna (en finsk bahaipilgrim smugglade ut mej ett stycke vitt och vattnigt bröd och några svarta oliver från festen)…det omtöcknade gungandet i natten…det sura ölet och en skvätt rödvin också föralldel och hyggligt med cigaretter…och mitt i den tredje visningen av ”Butch Cassidy & Sundance Kid” flimrar det till i rutan och för en minut följer vi förvirrade Ingvar Carlssons tal vid Olof Palmes kista…varpå de bägge desperadosarna kastar sej ut från klippan igen med blodet dundrande av skön fatalism genom vener och artärer och varenda liten tapper kapillär och…jag blundar men kan inte sova för stjärnorna bränner sej in genom ögonlocken, bränner sej rakt igenom självklarheten, genom orden och språken och genom själva ”medvetenheten”…och illamåendet uppgår och försvinner i…Vintergatan och…hela det kosmiska kaoset faller ner med stjärnljuset över en liten ensam båt harvande över vattnen i natten och…jag gråter, men lycklig och de ljumma februarivindarna skrålar över havet med röster från de snösprängda nordjugoslaviska bergen, viskande genom mörkret från Venedig och Varberg och…jag krymper och växer på en gång, blir bara mottagare och transformator och min betydelse är lika försumbar som allting avgörande… 
Han sitter för sin del på sängen i pojkrummet i Vinslöv med händerna sammanvirade mellan knäna och ser plötsligt hur det regnar snöblandat över Bahnhof Zoo…och hur det ännu ryker svart och konstfullt om bussarna i Guatemala City när de startas upp… 

Aurgrunn
2008-04-03 21:14:58
Till Affe

Björn Afzelius fick ju med rätta ganska mkt stryk för sina ofta ska vi säga en aning magistrala texter men det var ändå han som skrev (i ”Ikaros”) att ”ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt”, glöm inte det. Geniala rader tycker jag, sug på de implikatiomnerna!

Aurgrunn
2008-03-12 00:22:19
Feat. A och B!

Efter två timmar på nålar fick jag äntligen komma till datorn igen (det skulle skrivas uppsats om Selma Lagerlöf just som Burdun ringt och meddelat att filen jag väntat på sedan november var på väg). 

Den som har tillgång till sin maskin, och det är väl en förutsättning för att läsa detta, är hjärtligt välkommen att lyssna och tycka. Ligger rätt långt ner i listan och heter ”Storm” och är en sorts Burdunproducerad duett med Miss Allena. Aurgrunn
2008-03-04 19:22:27

Söta mysterier

Hur botar man stensjuka hos gråpäron? Hur kan Monopol va en sån folkkär klassiker? Varför finns det inte hållplatser för liftare längs motorvägarna? Varför talas det aldrig om de underjordiska oljedepåernas förmodade betydelse för att dämpa friktionen mellan kontinentalplattorna, och hur kul är det att stå högst upp på pallen och veta att man är dopad? Livets alla sköna gåtor!
Härstammar från en lång rad av inbitna rättshaverister jag, det är helt klart genetiskt betingat och något jag pö om pö lärt mej leva med. När jag var liten var jag fast relativt blyg i slagsmål mest hela tiden och har längs vägen också hunnit processa mot både myndigheter och läkare men idag kan jag oftast le eller åtminstone skaka av mej obehaget ganska snabbt, behöver inte hetsa upp mej i tid och otid även om det paradoxalt eller egentligen kanske logiskt nog är svårare i ett ändå någorlunda jämlikt samhälle som det svenska än på latituder där orättvisorna är så monumentala att det liksom inte finns nån riktigt självklar stans att börja (och man ffa per automatik får mer distans till sina egna små problem). Är väl egentligen nästan bara självgoda hundägare (alltså inte de trevliga djuren själva utan deras generellt sett hopplöst fantasilösa och egotrippade innehavare) som ff får igång mej med nån sorts automatik, är väl i snitt ett par tre ggr om dan man får upplysa folk med okopplade jyckar om att alla faktiskt inte älskar deras små sällskapsslavar och att det tills vidare inte är olagligt att vara hundrädd – i många år fick jag själv gå över gatan eller in och gömma mej i en eller annan trist affär när jag såg dem komma, biten i vaden ett par ggr som barn.
Och så hyckleri då förstås, svåröversett sånt när man väl lärt sej känna igen dess uttryck (säkraste tecknet på en oärlig mska är som bekant om han/hon själv utger sej för att vara ovanligt ärlig, det skulle såklart en sant ärlig mska aldrig ge sej till att påstå; och detsamma gäller enligt min erfarenhet de som menar sej ovanligt ödmjuka, ovanligt snälla, ovanligt kamratliga, ovanligt solidariska o s v. Hur det är med de som kallar sej ovanligt känsliga för orättvisa och andras hyckleri vet jag inte, men det är klart att det alltid är lättare att se grandet i sin nästas öga eller hur det hette…
Bra ställe AE för såna studier, bra ställe för iakttagande, bra ställe för självträning också. Rättshaverister finns det ju f ö fler, under mitt år här har jag sett några stycken försvinna svärande ut i kulisserna för att komma tillbakasmygande igen efter några dagar eller veckor i eget eller annat namn, lika rart som mänskligt. Sen finns det andra som ständigt hotar/lovar ge sej av men som aldrig riktigt verkar kunna få till själva avskedet, och nånting beroendeframkallande finns ju helt klart här även om jag inte vet om jag kan sätta fingret på det.
Illusionen av att vara sedd och hörd, kanske bara är det? Illusionen av att vara intressant, framgångsrik, lovande. Illusionen av att ha kompisar… =)
Balans är som alltid ledordet, gäller att inte halka omkull och göra bort sej, självkontroll och distans och en lågmäld och småironisk ton, det är omoget att bli förbannad och rent barnsligt att visa det. Det får du vara överens om, annars tiger jag dej i örat!
Så länge jag försöker vara ärlig mot mej själv är jag nog dock hellre jobbig än tråååkig.
Var uppe hos en av mina arbetsgivare idag för första gången på flera år och hade faktiskt glömt eller förträngt – det var som iguanornas land, trippelglas och plysch och tjocka mattor och en rent plågsam långsamhet. Stillsamt prasslande akademiker här och där i kontorslandskapet, ett eller annat torrt och pressat skämt när man går om varann i fikarummet och en stress växande i magen som cancer. Hur fort vänjer man sej inte av vid mskor, tror inte att jag skulle kunna fungera i ett sånt där sammanhang igen. Man vänjer sej på åtminstone något mera gott än ont vid att vara sej själv när man bara kommunicerar via tangentbordet…
Vilken är det som är Blanchet och vilken är det som är Winslet och vem kan man lita på och vem bryr sej? Who..ll stop the rain, hur ska det gå med Foppas fot och är det verkligen fred vi vill ha? Frågorna, gåtorna, alla söta mysterier. 

Aurgrunn
2008-02-16 10:27:13
Öppet brev till alla döva A&Rs

Eller nä jag orkar inte, inte igen, nöjer mej med att konstatera att jag åter varit ute och promenixat med ae i lurarna och kan inte fatta kan aldrig begripa hur så mycket skitbra musik kan få ligga i princip olyssnad inne på denna obskyra sajt. 

Och ikväll ska det skrivas spaltmil igen om Bobby Ljungrens och G:sons och de andra musikindustrialisternas beiga halvkväden, vaffan…

Aurgrunn
2008-02-06 12:58:38
Äh vaffan…

…slänger väl också upp en annons här då: Skrev en text till Karl (..karl..) efs han inte kände sej riktigt hemma i de jag skrivit till mej själv och efs vi är rätt nöjda med resultatet och den fått bra respons på kontrollrummet är vi förstås nyfikna på vad den här sajten tycker, han har ju inte sjungit på svenska tidigare. Ligger på min sida efs Karl (vars låt det ju i första hand är efs han komponerat, arrat, spelat och sjungit) av okänd anledning inte får ladda upp musik på sin längre (?!), sexa nerifrån eller så, och heter ”När jag blev mindre igen”. Välkommen om du inte har bättre för dej. 

Och för att det ändå ska bli lite blogg av inlägget kan jag ju nämna att jag just ätit en skiva fullkorsbröd med Brie. Brien var kanske lite för kylskåpskall efs jag inte orkade vänta in den rätta temperaturen men på det stora hela var det gott.

Aurgrunn
2008-01-25 14:27:56
Gör det själv

Bisarr McDonaldsleksak omkullvält på skrivbordet, greppa som en pistol och tryck på avtryckaren så applåderar den med två stora gula Ronald-händer. Kanske kan va bra att ha. På leksaksmikrofonstativet i barnkammaren finns en pedal för batteridrivna ovationer och det är kanske den ultimata friheten eller demokratin – jag får väl ovationer om jag vill!

Aurgrunn
2008-01-17 14:58:10
Snapshots från sjätte regionen

Gör en Tilde de Paula alltså en sån Saknad-expedition ner i den chilenska södern, sex timmar i bilen från den osande myllret Santiago ner längs kanjonerna ut över vinslätterna och vidare in i det mytiska Bio-Bio där mapuches ff håller stånd mot kraftverksbolag och andra nybyggare, och landskapet veckar sej igen och skogen tätnar och vägen slingrar längs bergssidorna och det är verkligen världens ände det här som Ricardo Montaner sjöng, bara ett par mil från Stilla havet nu och här sitter morbröder och fastrar som backstusittare i sina ödmjuka ruckel ovanför de milsvida ägorna för jorden är allt – det är trotsallt marken som gör människorna inte tvärtom – och i den lilla staden tjugo minuter bort tar vi in i huset som gammelmormor byggde i utkanterna när hon separerade från gammelmorfar efter sexti års marktjänst, jag får en liter öl på bordet (Escudo, bra mycket förmodligare än Carlsberg världens bästa lager) och en lagom nyfikenhet att acklimatisera mej i, men det finns för mycket alldeles för mycket för en blogg att berätta om denna kvinna denna sjubarnsmor denna bistert vänliga matriark och f ö måste jag springa och hämta ungarna nu, fortsätter sen… 

Sen:blossande i natten under södra korset och Orions bälte som heter De Tre Mariorna här, det ljumma mörkret svalkande runt de sönderbrända underarmarna handdukarna på tork och kabeltvn mumlande sina ljuva imbecilliteter genom brädväggen och den där lilla ilskna grå hunden som får syn på mej och slår larm – snart nog ett tjugomannaband av byrackor skällande genom gjutjärnsstaketet så jag går väl in och trynar några timmar då.

Bilderna i natten, minnena som rusar och tumlar över varann om jag vetat då för åtta eller nio år sen när jag gjorde en helt annan kvinna sällskap genom dessa landskap att jag huxenfluxen skulle ligga här och grunna över en försvunnen morfar mitt i en saga så vacker och ful och våldsam att knappt ens Isabel Allende kunnat göra den rättvisa, än mindre förstås jag. Det är en roman detta eller en trilogi kanske och jag vet inte varför jag bloggar om det.

Eftermiddagshettan på de dammiga bakgatorna i de kvarter som pekats ut, får stopp på en pickup som backar ut från en gård där men nä han har ingen aning, stannar en tant sen på trottoaren och hon säger: Det är min man… Och där är han ju sen i dunklet vid lekplatsen på Plaza de Armas några timmar senare denne demon denne felande länk mannen som försvann eller gjordes av med (det finns så många versioner) då för snart tretti år sen, strax innan även hon gav sej av och för sin del för gott och under jord, han som det tisslats och ryktats om, det är bisarrt det är en liten kille ett fåtal år äldre än jag, uppklädd och nervös och defensiv – han har min frus ansikte bara litet mer solbränt och fårat och tiden krymper ihop och försvinner sånär. 

Matpaus…

Nåt med att resa med miljöombytena, allra helst om man tvingas byta språk eller rentav lära sej ett nytt, man tappar lite kontrollen över sej, är inte längre så säker på vem man är eller borde vara, och det måste väl ändå va nyttigt? Finns såklart de som hävdar det motsatta, att det är rötterna och de djupa envisa spadtagen det handlar om, att det är där man lär sej mest om sej själv, men vi är väl helt enkelt olika då. Står på en avskogad kulle eller det är väl ett mindre berg bland otaliga liknande berg och låter den vågiga horisonten sjunka in, undrar om jag inte faktiskt fötts och fostrats på fel plats, kände mej aldrig hemma där i Västsverige, kände mej aldrig hemma i Stockholm heller fast jag försökte i tjugo år men nån vecka in i fjärde Chileresan är det som om bitarna faller på plats och jag får den lite löjliga uppenbarelsen att jag egentligen är chilenare… Är det möjligt, kan min själ ha vandrat såpass vilse, bort över Anderna och Pampas, ut över Atlanten, upp över iberiska halvön, vidare längs Rhendalen…? Det är så konkret och tydligt så uppenbart och omöjligt – om inte Kathy&Becky mina rumskompisar i Santiago dragit med mej på den där festen för nio år sen hade jag väl aldrig ens kommit att sätta min fot i dessa trakter och ändå är det som att komma hem. Jag som på gott och ont tänkt på döden tre fyra ggr om dan eller mer i ett drygt kvartssekel struntar i det nu, fipplar upp en skrynklig Kent ur bakfickan och flinar som en frigångare utan ord eller tankar eller spår av rädsla rakt in i Stillahavsbrisen.

Allt jag behövt berätta om bakgrunden för att göra detta ens halvbegripligt, allt jag högaktningsfullt hoppar över, tills vidare. 

Hon vill inte träffa honom och skjuter upp det i flera dgr men jag får iväg henne till slut. Det blir ett kort nervöst vördnadsfullt möte på trottoaren, tjugo minuters anspänning, jag kan knappt föreställa mej. Att träffa sin far för första ggn vid fyllda tretti och inse att han fanns där hela tiden, fem eller sex kvarter bort. Ödet, rundgången, cirkelrörelsen, all skön kulturkrock ovanpå – blodpudding och casuela, Neruda och…Dan Hylander eller Tillberg, don Fransisco och Martin Timell, aningarna som rasar igenom en mest hela tiden och som man måste vara jävligt på hugget för att få tag i, allt man skulle kunna se och va… 



Hundrasexti på motorvägen norrut sen timme efter timme efter en vecka som om jag inte stod ut med att åka åt fel håll och bara ville få det överstökat. Man måste ge sej av för att kunna återvända som det brukar heta mellan tårarna på flygplatserna och tågstationerna. Plötsligt ser man så ut över den här vattensjuka allmänningen i utkanten av Jordbro en halvtimme söder om Estocolmo igen, bolibompa i furuhyllan och några glin därute som slänger kinapuffar eller vad de heter nuförtin, hjärtat som biter ihop och stoiskt byter perspektiv igen och igen.

Aurgrunn
2008-01-14 11:06:02
Live and dangerous

Hade faktiskt inga problem med det där i plugget men trivdes tvärtom framför klassen, både clownen och ljuset liksom, höll gärna föredrag, improviserade gärna sketcher, höll inte sällan i roliga timmen, det var först senare som självkritiken och nerverna vaknade till liv – från senpuberteten och en bra bit fram över tretti kunde jag knappt föreställa mej nåt obehagligare än att framträda för en grupp, oavsett vad framträdandet bestod i eller vilken gruppen var, blev en frivillig skuggsmygare trots att jag knappast hade eller för den delen har mindre behov av bekräftelse än nån annan, förmodligen snarare betydligt större än de flesta. 

Scenframträdandena är lätträknade, om vi alltså undantar de tidiga årens julspel och mimshower. Läste dikter på en större societetsmiddag eller egentligen en slags ganska corny kulturell soire i Kapstadens Djursholm Kirstenbosch en gång alldeles i början av nittitalet, minns knappt hur jag hamnade där men det var väl bekantas bekanta och trots en hygglig och faktiskt extremt uppskattande publik är det ju den helt fantastiska ostoppbara skakfrossan efteråt som dröjer sej kvar genom decennierna… Ni som showar på liksom av födsel och ohejdad vana har helt enkelt ingen aning! 

Det var också i Kapstaden (på the Stags Head off Buitenkant Rd, tror jag) jag gjorde karaokedebut samma år (”Jeremiah was a bullfrog…”) men det räknas väl knappt eftersom det mest handlade om en gravt berusad mans försök att tillskansa sej en gratis pris-shot. På Los Amigos på Gran Avenida i utkanten av Santiago för ett par veckor sen däremot… 

Trots att jag förstås är glad att det finns artister som vill och klarar av att framträda live och trots att jag sprungit någorlunda flitigt på konsert genom åren har jag aldrig helt kunnat ta till mej den där situationen, det är ju nånting i grunden rätt skumt och odemokratiskt med att en snubbe/snubba ska stå ovanför alla de andra och lyssnas på utan att avbrytas under ett par timmar för att sen ropas in gång på gång till ohejdade hyllningar, varför ska bara artister av alla duktiga yrkesmänniskor få stagediva liksom, och vad är det med ett bra liveframträdande som får en publik att nästintill bokstavligen gå ner på knä? 

Står alltså på scenen plötsligt, trots att min fru alldeles nyss lätt panikslagen uttryckligen bett mej att inte sjunga. Det är min svåger pubmusikern och hans polare ”animatören” som dragit upp mej och där står jag nu och svajar och vet inte ens vad det är för låt som väntar, lördagkväll och fullsatt och halv- eller salongsberusat och trafiken flyter fram utanför fönstret bakom ryggen på mej och för första ggn i mitt liv upplever jag s a s medvetet och nyktert hur ett hundrafemtital mskors nyfikenhet och totala välvilja fokuserar på mej och det är bara karaoke (men desto mer demokratiskt ju) och jag är bara en blyg gringo som ska sätta sej över sina hämningar men inser plötsligt vad det är som får artister att äntra scener tills de faktiskt dör av ålderskrämpor däruppe. Det är verkligen rätt schysst utsikt… 

Svågern är hygglig och hittar en låt jag åtminstone hört förr. Eftersom jag däremot aldrig tidigare (nykter) hört mej själv i ett par högtalare (jobbar bara med lurar i hemstudion) så tar det dock nästan hela första versen innan jag begriper att det är min egen röst jag hör… ”Y nooo me digas pooo-bre por via-jar así…” Måste säga att det låter rätt bra! 

”Tren al sur”, Los Prisioneros, Chiles Ebba eller Clash kanske snarare, åttitalsikoner, egentligen det enda riktiga rockband landet sett (vilket i sej är ganska märkligt men ett annat blogginlägg). Fyffan vad roligt det var om inget annat, måste upp igen och nästa gång tar jag med mej gitarren och egna låtar och skiter fullständigt i hur mycket häcklare som sluter upp – de snälla ovationerna från Santiago ska bära och skydda mej!

Aurgrunn
2007-12-30 02:51:32
Nyarshaelsning fran San Pedro de Atacama

I all korthet och piscodraenkt vaelvilja: puss och kram allihopa fran Chile, kakstaedernas och det ekonomiska undrets land. Laettare solsting efter tjugomilatripp i hyrbilen genom saltoknen upp mot 4300 idag (aenda fick vi ge oss nan andfadd kilometer fran den andinska bergsjoen vi siktat mot; medelaldern tar redan ut sin raett). Har gjort nagra minnesvaerda tripper i mina dgr men den haer kan faktiskt ta priset.

Det haer: att stanna foer en semestercigg mitt i Ingenting, inte en mska timmar at nagot taenkbart hall, ensam mitt i oevergivenheten under en stjaernhimmel som far alla andra stjaernhimlar att blekna undan till sana daer planscher pa kartong som magistern brukade hamta i matrialrummet och kroka upp mot svarta tavlan en gang i en faktiskt HELT annan vaerld…

Eller: de vaelvilliga leendena i en liten by av korrugerad plat och traebitar ett par mil rakt ut i oeknen…

Aer sa lycklig, aer sa lycklig att jag tillater mej att va lycklig, aer sa lycklig att det ff GAR att vara lycklig, byarna av korrugerad plat och traebitar till trots…

Foervirring; far man oht sta utanfoer en foerhallandevis svindyr hyrbil i ett land plagat av politiska och ffa ekonomiska motsaettningar och smablossande avnjuta vaerldsrymden? Far man det? Vet fan inte. men gor det; och naer jag kommer hem kanske jag skriver en lat eller en insaendare foer att nagot kompensera…

Sorry, smafull pa pisco sour och saltoeken och all vaerldens vanliga anspraksloeshet… Vet inte vart jag ska ta vaegen sa jag goer vael helt enkelt och as-svart inte det…

Ville bara haelsa, och kladda lite oever tangenterna.

Aurgrunn
2007-11-30 10:35:32
Doggeblogg

Dogge är kanske en väl vidöppen dörr att sparka in, han har ju faktiskt aldrig själv påstått sej vara det minsta politisk och för reklamhorandet har han väl fått snytingar så det räcker på annat håll men jag kan bara inte svälja yttrandet i dagens City: ”Jag har varit fattig i hela mitt liv, nu vill jag ha ett drägligt liv. Jag säger så här till alla som vill göra reklam med mej: hör av er bara, jag ställer upp på allt!” Och lite senare: ”Jag har ju ett barn att ta hand om så det är klart pengar är viktigt, men jag slösar på skit också, kan gå in i en affär och bränna sexti lax hur lätt som helst, den här kepsen jag har på mej kostar femhundra och jag kan lätt köpa fem såna på en gång. Men jag skulle aldrig röra min dotters pengar – barnbidraget går rätt in på hennes konto.” 

Var ju gentilt – barnbidraget, vad är det, nån tusing i månan? 

32 år och har haft ganska anmärkningsvärd framgång i åtminstone femton: ”Jag har varit fattig i hela mitt liv”. Med risk för att verka ”typiskt svenskt avundsjuk” (tror f ö inte alls att det är nåt typiskt svenskt) måste jag ändå säga att jag tar detta som en fet loska rakt i ansiktet, och inte bara mitt ansikte. Har aldrig intresserat mej överhövan för Dogges musik, men nu vill jag fan uppmana till allmän bojkott. 

=)

Aurgrunn
2007-11-15 09:48:38
”En slags medalj”

Denna symboliska medalj (skriv ut och rama in!) tilldelas TobbeMöller för den remarkabla bedriften att till synes på fullt allvar och alldeles offentligt ha avfärdat Måne över Haväng, Gå upp på klippan, I dina slutna rum, Natt, Halvvägs till havet, Mellan hägg och syren, Bente, Kyssar och smek, Laglös, Snön faller, På fri fot, Hav utan hamnar, Vinterland, En bättre värld, Levande och varm, Människa med människa, Gott att leva, Förlorad värld, Snart kommer änglarna att landa, Stort steg, Evangeline, I kvinnors ögon, Isabella, Rött, Öppna landskap, Lycklig lycklig, Hon gör mej galen, Rom i regnet, Ut ur mörkret (fick jag bara rekommendera en av upphovsmannens låtar fick det nog bli den) m fl m fl Lundell-klassiker som melodiskt ointressant musik för vilken karaktäristiken ”ett enda gäspigt surr” bara är förnamnet; för att efter 34 års musiklyssnande ännu inte ha förstått att svänget och nerven i en låt är betydligt mindre beroende av dess ackordföljder och harmonier än av med vilken sorts känslomässig insats den framförs; och för att dessutom ha lyckats förmå (mutor? hållhake?) en SANN och bildad musikälskare som Lasse Söhr att skriva under på detsamma (sambon gavs väl inget val kan jag tänka) – grattis och bra jobbat! 

Haninge den 15 november (grattis Uffe på fölsedan förresten, om än nån vecka i förskott?) nådens OCH dådens år 2007. 

PS. Hedersomnämnande även till signaturen Bodies för att i svepande ordalag ha lyckats döma ut landets i särklass skickligaste sångare som ”murr-murr-pratologisk”, var det så, och visskatten som ”några enstaka bra låtar under hur många år?” Antar att du grundar din uppfattning på okoncentrerad lyssning på de senare årens emellanåt ganska förvirrade och deppiga plattor, men lyssna istället på Rialto från Den vassa eggen som kom 1985 – naknare och hudlösare och mer smärtsamt och samtidigt njutbart har aldrig sjungits på det svenska språket och fan vet om ens den store Dylan toppat den insatsen! 

/Niklas (som eg inte alls lyssnar så mycket på Lundell…) 

=)

Aurgrunn
2007-11-02 10:06:35
Inga golv är riktigt plana där jag står…

Intressanta frågor dessa, går det att definiera kvalitet och om inte: bör man alls uttala sej om den; och är det ”elitistiskt” (snygg liten dräpande glosa…) att slå ett slag för besjälade texter i ett ”musikklimat” där såna som Max Martin och Dennis Pop (RIP) hyllas som hjältar, där det ger en massa tyngd och cred att ha skrivit åt Backstreet Boys och Britney Spears när det snarare borde vara en rejäl black om foten, där musikindustrin inte ens hymlar om att vara just en industri för framtagande av produkter (Fame Factory, Idol etc – där en medelålders halvgalen kärring med prick i pannan kan kväka ur sej ”Yummi, boy band wet dream!” till en gravt förvirrad och framförallt knappt könsmogen kille med noll personligt uttryck utan att nån reagerar), där nåt sånt som ”stylister” öht kan existera, där artister som John Holm eller för den delen Ulf Lundell förmodligen aldrig ens skulle släppas fram om det var nu de först dök upp? 

Popindustri har väl i nån mening iofs alltid funnits (Sven Olof Sandberg, Frank Sinatra, Snoddas…) och bör och får för min del gärna göra det men det är väl ändå så att den sakta men säkert håller på att kväva allt annat, det är åtminstone så det känns. Framförallt har den helt tappat den där hälsosamt självironiska glimten i ögat (tänk Elvis och hans pseudosexiga stönanden). En riktigt stark och positiv dag kan jag visst gala med i både ”Whats the colour of love” och den där Amy Diamond-dängan, men det måste ju för fan få finnas lite bredd och alternativ till marshmallowstexterna. 

Visst, vad man tar till sej och ”berörs” av beror ju lika mycket eller mer på vem man själv är som på vad det faktiskt är man lyssnar på, men VISSA gränser föreligger ändå. Bruce Springsteen (för att dra till med gubbrockarnas gubbrockare) skriver generellt sett betydligt bättre texter än Ingela Forsman, så ÄR det bara (det inser nog ganska säkert hon också) och påstår du nåt annat kan jag tyvärr inte ta dej på allvar. Det handlar inte bara om att de skriver i helt olika ”genrer”. 

Vet inte vad Ola Magnell sysslar med idag, om han jobbar på försäkringsbolag eller på Posten kanske eller om han åker runt på kulturhusturneer i obygden, och jag vågar inte påstå att det BARA är branchens fel att han syns så dåligt (han är ju rimligen lite till åren och det senaste jag hörde av honom var ju inte heller i närheten av storverken), men undrar ju lite var arvtagarna häckar. Var det Lisa Ekdahl det, eller är det Petter, är det dit vi har kommit?

Aurgrunn
2007-10-31 13:20:36
Armenisk rapsodi

Lätt men hanterbar skallvärk och tidig promenad i solen faktiskt runt Jordbro, svettande i skinnjackan, en tjuvrök utanför Slobodans pizzeria där guldbaggen (”En pizza i Jordbro”) står och dammar på disken i dunklet därinne mellan staplarna av repigt vitt porslin och sen går magen igång med ett slags dämpat HD-muller och man får se till att ta sej hem innan pebren (chilensk chiliröra) från igår tar sin hämnd. I parken utanför går motorsågarna varma i trädet där blixten slog ner häromveckan och några sega sidor GW Persson och sitter en kvart och glor på min egen roman sen utan att direkt ta den framåt, varpå jag ändå tar mej samman och flätar ihop ett uppslag och för över det på större papper för att få plats med ledtrådarna och koffeinfritt kaffe för att hålla koll på arytmierna och ny sida i Word på det för att försöka få till det där yttrandet till Migrationsverket åt grannens svärmor som fått avslag på sin begäran om visum för att komma hit och hälsa på dottern och barnbarnen ett par veckor (efs alla utomeuropeer såklart bara är ute efter att bli kvar här i världens överlägset bästa land) alltmedan Abba gnolar vidare på spanska ute i köket (”Quiero dar las gracias”) och magen puttrar på.

Aurgrunn
2007-10-30 14:12:09
Heja svenska folket!

Börjar faktiskt bli lite kul nu ju, ”svenska folkets” (hur många över tretton år som nu är representerade) röstande i Idoltramseriet får jurymedlem Daniel att se rött och släppa masken och hota med att slå sönder studioinredningen om inte svenska folket snart börjar rösta som de ska. Parallellen till viktningssystemet på allears är väl ganska given, varken vår eller svenska folkets åsikt/er om musik väger flugskit i jämförelse med Daniels, så är det. Tycker ”svenska folket” konstigt så är det väl för att trösta de som uppenbart varit sämst, om det inte är för att reta juryn… Jättekul detta, och välgörande att äntligen få se lite rätta ansikten s a s. Förhoppningsvis slipper vi också fortsättningsvis det faktiskt smått imbecilla tjatet från red om Daniels unika förmåga att förutse vad som ska gå hem i stugorna – han har ju BEVISLIGEN inte en aning! =)

Aurgrunn
2007-10-25 11:51:44
Lokala nyheter

GICK UT FÖR ATT RÖKA – BLEV NERSPARKAD. KVINNA VÅLDTOGS AV TVÅ MÄN. BOKBRAND I JORDBROMALMSSKOLAN. DYRT ATT LEVA I HANINGE. 41-ÅRING GAV SIG PÅ FASTIGHETSSKÖTARE. 16 UNGDOMAR GREPS FÖR NARKOTIKABROTT. POLIS ANVÄNDE PEPPARSPREJ MOT KVINNA. 10-ÅRIG POJKE PÅKÖRD AV BILIST.

Varje vecka kommer gratisblaskan Mitt i Haninge hem i brevlådan och jag har de senaste tre åren rutinmässigt rivit ur alla negativa rubriker om Jordbro (där vi alltså bor) för att kunna använda som ett slags extra vittne eller inlaga om det nångång framigenom skulle bli diskussion med döttrarna om varför vi flyttar härifrån (det är ändå naturnära och lekparkstätt för småbarnsföräldrar men i god tid före puberteten gäller det att FÖRFAN ta sej härifrån…)

SPARPAKET I SKOLAN GER STÖRRE KLASSER. PEDOFIL JAGAS I JORDBRO. HUND HITTADE VAPEN UNDER STEN. 40-ÅRING GRIPEN FÖR GROVT RATTFYLLERI. 21 EVAKUERADES EFTER BOMBLARM. TRE GREPS MED KNARK I BILEN. MAN KNIVSKUREN VID HÖGLUNDABADET. POLISEN GREP TJUV EFTER BILJAKT. SVARTSJUKA LÅG BAKOM DÖDSHOT. ANLAGD BRAND I HYRESHUS I JORDBRO.

Jag växte iofs upp i ett påstått välmående radhusområde utanför Trollhättan på det påstått fridsamma sjuttitalet och minns en hel del smockor och näsblod och tillochmed utpetade ögon och luggningar och mulningar förstås och stenspäckade snöbollar och träskor i ryggslutet men det är ju ändå så att det blivit betydligt brutalare det här med att vara ung. När jag idag går igenom kamraterna från den tiden är det en hel del grova stukningar om man säger, alkoholism och depression och kåkfareri – men som förälder handlar det ju mycket om att beräkna oddsen…

VÅLDTÄKTSFÖRSÖK MITT PÅ DAGEN. MISSFÄRGAT VATTEN I KRANEN. DROGPÅVERKAD SKADAD VID TRAFIKOLYCKA. LÄCKANDE GASFLASKOR SKÖTS SÖNDER. HD PRÖVAR INTE RÅNET I JORDBRO. 50-ÅRING TILL SJUKHUS EFTER KROCK. SEX GRIPNA FÖR NARKOTIKABROTT. POPULÄR SAMLINGSPUNKT SNART UTAN LOKAL. ANTALET LÄGENHETSINBROTT ÖKAR MEST I SÖDERORT. POLISEN SÖKER TIPS OM BRÄNDER. BIL KROCKADE MED 45 VÄGSTOLPAR.

Vet inte vad det är som hänt, min käpphäst har visserligen länge varit reklamteven och den allmänna fördumning och förråing den fört med sej, men det finns ju fler sidor av det myntet (monopolet var ju inte alltid så muntert…) och fan vet om inte den i barndomen numera allt dominerande dagiskulturen är en större skurk – inte så att det är nåt fel på dagis i sej men just därför är det nog ofta lätt för trötta föräldrar att ursäkta sitt eget bristande engagemang. Vilket förstås också är i svartvitaste laget…

TRYGGHETEN BORTA I JORDBRO. PÅVERKADE BILTJUVAR GREPS MED VAPEN. RISK FÖR EXPLOSION I VÄRMEVERKET. 23-ÅRING FÖRSÖKTE STRYPA SIN MAMMA. OENIGHET NÄR SKOLOR I JORDBRO SLÅS IHOP. BRANDKåREN SLÄCKTE ANLAGD BILBRAND. PAR GREPS FÖR SEXUELLT OFREDANDE. UNGDOMAR RÅNADE POJKE PÅ MOPED. GRAVID KVINNA FASTNADE I HISS. OLAGLIGT STREETRACE DRAR STORPUBLIK.

Kanske borde läsa in de här rubrikerna lite avmätt dramatiskt istället, med fågelsång och pendeltågsdunk och plockad distgura? Kalla låten för ”Jordbro”, eller ”Utanför dagiset”, eller ”Dimman lägrar sej”. Ett riktigt fett och mjölkigt moln har förresten gått ner och landat över Jordbro denna förmiddag, det är vackert och lite dubbeltydigt.

BILTJUV GREPS PÅ BAR GÄRNING. POLISEN: HJÄLP OSS STOPPA PYROMANEN. POJKE TILL SJUKHUS EFTER MOPEDOLYCKA. VARG PÅ GÄRDET VID JORDBRO INDUSTRIOMRÅDE (…). POLIS SKADAD NÄR 30-ÅRING GREPS. SJU BILAR BRANN I ANLAGD BRAND. UNG MAN BRUTALT RÅNAD VID MACK. HUNDRATALS LYSRÖR DUMPADES. HÖGA HASTIGHETER I KOMBINATION MED DÅLIG SIKT HAR LETT TILL MÅNGA OLYCKOR VID JORDBRO TRAFIKPLATS. SYRA LÄCKTE UT FRÅN COCA-COLAS OMRÅDE. 60-ÅRING TAFSADE PÅ BADANDE SMÅFLICKOR. FLICKA OFREDAD I SKOLANS MATKÖ. BÖTESSTRAFF FÖR OFFENTLIGT GRUPPSEX. 26-ÅRING SLOGS NER OCH RÅNADES. STORT SLAGSMÅL I JORDBRO CENTRUM. KVINNA RÅNAD OCH MISSHANDLAD. LUNDASKOLANS REKTOR VILL HA POLISER PÅ SKOLGÅRDEN. TACKADE JA TILL LIFT – VÅLDTOGS. ARGT PAR HOTADE POJKE MED PISTOL…

Etc osv.

Aurgrunn
2007-10-24 09:55:05
Jonny Rocker ligger i

”Folk skante tro det e så himla glassigt å skriva låtar, jag har suttit å harvat i två år för å få till dom här tie på min nya platta å då är det kanske två eller tre av dom som e riktigt bra, det e väldigt hårt jäkla jobb asså!” (Magnus Uggla i Nöjesnytt denna morgon) 

Sug på den alla pendlare på väg till Torslanda eller Stallbacka, till gruvorna och verkstäderna, till kol- eller papperskyfflandet, till åtta timmars barnskrik på landets alla dagisar eller ett halvt ton reklam per postrunda, till överbelagda och underbemannade vårdavdelningar. Trösterikt på nåt sätt att veta att Magnus ändå har det lite jävligare.

Aurgrunn
2007-10-23 00:12:29
Kort dags färd mot natt

Naglad av natten igen stirrande strax över bildskärmen in i det gryniga dunklet där efter frågor till ett eller annat av alla påstridiga svar men allt som kommer är en matt och faktiskt ganska löjlig känsla av ännu en förlorad dag. 

Ändå tog jag en liten tjej till Folktandvården i eftermiddags, läste Miffy i väntrummet för att hålla modet uppe och kom ut på andra sidan med nylackade gaddar och klistermärke. Var väl iofs i princip allt, utöver arbetet och det vanliga bruset i skallen och Borges och Seinfeld men ändå, borde inte det vara nog. 

Är bara en ton som saknas eller ett enda ackord för att binda ihop versen med refrängen men jag tog mej aldrig igenom den där kursen med Ulf G Åslund, det räckte ju med D och A och G för att börja komponera och även om jag lärt mej nån handfull till sen dess och kan lattja lite med barré också så vet jag att jag inte kommer att få till det. Inte denna natt, och inte nästa. 

Tio lådor diabilder men ingen projektor, det är så det känns ibland. Kanske borde reva seglen hiva barlasten och driva med strömmen. Skriva en uppsats om blandade metaforer. 

Har inget att klaga på och gör inte det heller, bara konstaterar ett liksom självsvåldigt gurglande i bröstet emellanåt – vet inte vad det handlar om men måste ju intressera mej, det är en plikt och en glädje att intressera sej. 

Möjligen är det också bara så att jag borde gå och lägga mej, ska prova det.

Aurgrunn
2007-10-22 12:32:59
Grannkärringen * och jag

eller ”Man ska inte döma men ibland kan ett väl balanserat litet hat både vara i svårfrånkomligaste laget och dessutom faktiskt något piffa upp tillvaron” 

En halvtimme efter att vi stängt av teven (midnatt råder, tyst det är i huset) brakar det till ute i trappan och efter ett par sekunder ringer det på dörren och där ute står en två tre fyra fem sex uniformer, en hel piket, plus nån slags vaktmästare från bostadsbolaget som följt med för att låsa upp ytterdörren, och det flashas leg varpå den kalsongprydde trubaduren ombeds redogöra för kvällens aktiviteter eftersom någon alltså ringt och anmält förmodad misshandel i vår lägenhet. Vi intygar att ingen av oss lagt ett finger varken på varandra eller på de sedan ett par timmar för övrigt sovande barnen, att vi som omväxling inte ens hört något från övriga grannar och att det förmodligen är någon som driver med dem, och de ber om ursäkt och troppar av. 

Grannkärringen förstås, hon är fantastisk. 

Såg jag inte vederbörligt imponerad ut (jag försökte ändå) när hon vid vårt första samtal för fyra år sen upprepade gånger underströk att hon inte alls jobbade i kassan men faktiskt var inköpsansvarig på den lokala konsumbutiken, eller är det för att jag verkade så nöjd med att våra relationer bröt samman och tvärstannade (man sparar ju en del liv på att slippa lyssna på pratglada grannar varje gång man ska ut eller in) efter historien med tompavan förra sommaren? (Hennes sexåring hade sönder en tom vinare han hittat utanför ytterdörren och skar sej kanske i tummen varpå hon av oklar anledning – möjligen för att hon som helnykterist av födsel och ohejdad ovana inte har koll på att en man som sitter med ett glas och en tidning i skuggan på balkongen hela sommaren inte nödvändigtvis är alkoholiserad dagdrivare utan möjligen faktiskt bara svalkar sej med en stilla tvåkommaåtta medan han sköter sitt frilansarbete hemifrån – tågar upp och förklar att jag ”får supa hur mycket jag vill men att jag ska ge fan i att slänga mina tomglas i rabatterna” (utbrottet var så absurt att jag faktiskt inte fattade att det var mej hon menade förrän hon kom och hasplade ur sej en ursäkt en halvtimme senare, och förbannad – å alla alkoholproblematikers vägnar snarare än mina egna – blev jag inte förrän dan därpå för så är det faktiskt med mina reaktioner.) 

Bitterheten, vilken cancer den är, smyger på och sprider sej och famlar omkring och pillar och suger åt och smaskar i sej allt vad den kommer över. Denna arma kvinna, vad kan hon va, inte mer än trettifem allefall och redan förlorad. Har sett det sista gå åt; fanns nog hopp i början men sedan hon ställde undan gångstavarna och slutade promenera nån gång förrförra våren har det gått snabbt utför – de svartnande ögonen och sura rynkorna runt munnen. För ett halvår sen lyckades hon få den hyggliga finska familjen under sej vräkt efter att deras son i ett anfall av pubertalt fylledille stått och skrikit könsord åt dottern i lägenheten intill under nån halvtimme (varpå någon, oklart vem, bultat honom blodig i trappan nån gång under natten, man fick hoppa över pölen om morgonen) och nu jobbar hon som bäst på den armeniska familjen som tog över (de spelar ju gubevars musik med altandörren öppen om dagarna). Turkiet vs Armenien, där finns ju som bekant historia, kan kanske bli underhållande vad det lider. Själv deltar jag bara någorlunda passivt genom att hålla mina nya armeniska vänner med bra skivor och juridisk rådgivning, och avsätter emellanåt några minuter åt vänligt förklarande kontralappar att klistra över grannkärringens självsvåldiga förhållningsregler nere på anslagstavlan, och fokuserar på komiken i det hela. 

Är väl det man får försöka göra, om man kan och orkar.

(* För undvikande av missförstånd och feministisk polemik bör kanske nämnas att ”kärring” här är ett såväl ålders- som könsneutralt ord som helt enket betecknar en person till synes helt utan distans till sej själv och sin situation, detvillsäga en s k gnällspik.)

Aurgrunn
2007-10-22 00:26:00
Mot slutet av ännu en oktober

Bostons andra platta från 1978 för 79:- hos Ginza, river staniolen av en ny burk kaffe och stoppar ner hela näsan i öppningen medan de fuzziga gitarrerna river runt strax innanför tinningbenen. Det stora körsbärsträdet vid sidan av gången därutanför där ungarna klängde och knakade i klasar alldeles nyss är plötsligt bara en spretig del av mörkret. Släcker kökslampan och är bara en spretig del av mörkret jag också, med kaffe och gamla gurer i skallen.

Aurgrunn
2007-10-20 14:30:21
Feat. Burdun!

Tål inte vad man brukade, så är det ju, nuförtin kan jag va bakis i ett och ett halvt dygn utan att ens ha varit märkvärdigt full dessförinnan, dock, hur skönt är det inte när man till slut kommer ut på andra sidan, där på det där stället igen där blicken orkar ut mellan persiennskidorna och man tillochmed tar sej för att dra upp dem, och fingrarna skuttar fart efter nya ord på tangentbordet som om det faktiskt spelade någon roll, så som är deras uppgift vad det nu ska innebära…

Där man tar tag i jobbet igen med små vridningar åt sidan varje gång man biter i knäckebrödet, för att det inte ska smula ner i datorn.

Där äldsta dottern springer iväg efter dagens bästis nere på allmänningen medan man med tre fingertoppar vevar runt det diminutiva handtaget på pennvässaren med ett skönt knastrande av massakrerat trä. 

Där hon äntligen slutat dammsuga och istället ringer från Systemet och frågar vad den där gamla bortglömda lekkamraten hette (Liebfraumilch!).

Och framförallt: där Burdun rättsomdetär skickar över en mp3:a av sånt slag att man omedelbart måste lägga upp den för att se vad alla andra cyberkompisar tycker (”Bil på berget”, femma eller så uppifrån!). Själv kan man bara med uppbådande av all sin viljestyrka få nåt gjort (kopp kaffe eller ett ”Dominopussel” till Knep&Knåp eller ett till blogginlägg nödtorftigt maskerat tyck-tigg) mellan lyssningarna. Check it out!

Aurgrunn
2007-10-16 09:15:10
?!

Men fan… Nu recenserar de Manu Chaus konsert på Hovet i Nyhetsmorgon, är inte det nästa helg? Stapplar med en slags klentrogen panik ut i köket och kollar almanackan och visst, söndag fjortonde oktober klockan halv åtta, i förrgår således. Men det är väl föffan inte sant, så ung och redan senil. Och vad var det biljetten kostade när jag i god tid betalade med kortet på nätet, trehundra (länge övervägd och diskuterad extravagans)?

Blir ju så trött så jag inte ens orkar svära och ha mej.

Aurgrunn
2007-10-15 11:31:40
Du tysta du glädjerika

Gott om gömda mänskor här, gott om konstant fällda persienner och våningssängar i skräpkamrarna. Gott om vänner som för säkerhets skull blandar upp korten lite vid varje tillfälle, vid varje encounter, som drar en massa valser och låtsasflyttar med jämna mellanrum, visa av elak erfarenhet (angivaren kan bo bakom det bredaste och vänligaste leende). Kompis till mej (eller ja, vi var ute och kutade och ölade ett par ggr, och drack x antal liter java med våra respektive) ringer och säger ajö efs han ”sticker om ett par timmar”, dvs flyttar ner till släktingar i Spanien; några dagar senare ser jag honom på Vivo med nyanlagt helskägg men lätt igenkännlig – låtsas inte se mej och det är ju lite pinsamt så jag låtsas inte se honom heller.

Big business alla dessa gömda och rättslösa, du kan hyra ut lägenheter mot ett halvårs förskottsbetalning och byta lås sen – vad ska de göra, gå till polisen? Här i Jordbro finns en slags gangsterdrottning som med hjälp av ett nät av angivare och ett antal gorillor pressar stålar ur gömda flyktingar och illegala invandrare, hon lär f ö vara chilenska själv (en hel del skumraskfigurer därifrån som utnyttjade kuppen och de påföljande sjutton åren av diktatur för att skaffa sej asyl i det åtminstone på den tiden välvilligt inställda Sverige, även om de givetvis är i ultraminoritet). Du kan gifta bort dej mot lämplig betalning och skilja dej sen när pappren är klara, ganska lättförtjänt hacka att göra där, och som arbetsgivare har du förstås med lite kontakter tillgång till väldigt billig arbetskraft (med allt vad det sen innebär för löner och arbetsrätt på den vita sidan), tufft jobb men nån måste ju göra det eller hur Tobias Billström (eller vad du heter min finnige integrationsminister)?

Askgrå uppsyn på perrongen, på väg till eller ifrån sextontimmarspasset, till eller ifrån sin madrass i det där avdelade vardagsrummet bakom de fällda persiennerna. Själv lyfter jag kanske blicken från Metro eller City och morsar med en knyck på nacken, och han knycker tillbaks, plötsligt med det bisarraste breda leende av igenkännande där i halvdagern under regntaket och de låga oktobermolnen. En annan värld ett annat liv som glimtar till, vi anar det bägge två men har varken ord eller tid eller förtroende att uppehålla oss vid det – ett par sekunder senare är han bara en nacke som försvinner ner i trappan och för min del försvinner jag väl i den allsvenska tabellen då. Djurgårn utgör ju ff ett inte oansenligt hot, är ju så det är, bland så mkt annat.

Aurgrunn
2007-10-14 23:51:30
Midnatt råder

Midnattstimme, borstar tänderna med vänster hand för att se om det funkar (njae) och på vägen till skrivbordet för ett sista inlägg finfördelar jag en veteskorpa över köksgolvet och mattan i rummet.

Känns som jag har en luftbubbla liksom, halvvägs ner i trakea eller esofagus (har aldrig kunnat skilja dem åt), och när jag sväljer tickar det med ett sprakande sväng om epiglottis så att det nästan slår lock för öronen. Bara att knäppa takten med fingrarna och känna hur det vibrerar långt upp i armbågarna.

Har inte orkat läsa nånting idag (bortsett från ”Den vilda bebin”) och knappt skrivit nåt heller. Bestämde mej dock för att hitta en ny text till en gammal dänga jag haft svårt att glömma, och sånt räknas kanske också (”Du måste gå till jobbet varje dag”, som Andy sa till Lou).

Undrar om man hinner piska en matta innan man dör.

Aurgrunn
2007-10-14 17:27:17
Den västerländska filosofins historia, del II

Ibland går jag runt här och vrider lite på tavlorna, för att slippa de räta vinklarna, och om jag kommer på mej själv med att gnälla på barnen för att de ritat på väggarna så tar jag mej under upptuktelse för så får det inte gå till. Lära av sina egna föräldrars misstag, det är det det handlar om.

Bor nåt slags konstverk i mej, baserat på delarna av en sönderslagen bordsdammsugare, känner det, hur det vill ut, hur det snart måste till. 

Spastiskt ryckande pekfinger (vänsterhanden) nu, så skönt och sällsynt. Lägger det i ljuset från skrivbordslampan och betraktar det, hur det skuttar lite oregelbundet över den nötta bordsskivan.

Flåsade runt Hässelbyloppet idag, vet inte varför jag håller på såhär. Bara tio flacka kilometrar iofs men ändå, medaljer och sånt tjafs. Fast det kanske är just för att jag alltid vägrat sånt. Tillräckligt långvarigt och ihärdigt vägrande tar en till slut tillbaks till utgångspunkten; till slut kan man inte överraska sej själv på annat sätt… (Fast efter Tjurruset nästa helg får det va bra.)

Slutat rycka nu, känns lite sorgligt. Tror jag ska gå och vända fårskinnet uppochner.

Aurgrunn
2007-10-13 21:50:30
Nämen seriöst alltså, de…

…har ju det, ”God save the queen” som nationalsång alltså, Liechtenstein alltså, om än på tyska. Jag är tokförbryllad.

Aurgrunn
2007-10-13 20:04:41
”Jajjamensan fattas bara…”

Ett par frågor i pausen bara:

1. Varför har Liechtenstein God save the queen som nationalsång??

2. ”Andra sidan är ni klara…” Hur ointresserad av fotboll måste man inte va för att hålla på med sånt mitt under en EM-kvalmatch??

Aurgrunn
2007-10-13 11:16:19
Den västerländska filosofins historia

Alltför sällan man klättrar i klätterställningar nuförtin men idag kom jag allefall nästan ända upp i toppen på reppyramiden i Höglundaparken, varpå det kändes rätt ok att dra sej hemåt en stund igen och låta skelettet skaka färdigt under trivsamma förhållanden där (här) med det sociala susandet från grannens badrum och korsord under arbete (tema Måns Zelmerlöw) medan resten av familjen går loss på lördagsloppisen i centrum med samlade småmynt och allt man eg kunde önska sej nu är väl en påse gelehallon.

Aurgrunn
2007-10-11 22:18:42
Eftermiddan och lite av kvällen, helt kort

Går för säkerhets skull in och kollar polisens hemsida först, klickar mej fram till Handen-kontoret och ser att vi kan hinna in och greja passen med god marginal, byltar på mej och hämtar ungarna och kör över och står förstås där sen med ett barn i varje hand utanför det stängda kontoret och vrålar upp mot ett glipande ventilationsfönster: ”Kan ninte ha rätt information på sidan så stäng den då för fan istället!” Och det är inte det att jag inte har hört det där om att man som förälder ska föregå med gott exempel och jag försöker verkligen möta så många av dagens frustrationer och egentligen ganska harmlösa motgångar som möjligt med om än tillkämpade skratt och överseende leenden, men man är ju också den man är, vilket ungarna för övrigt vet vid det här laget, det blåser över lika fort som det blåser in och vi går väl på McDonalds då och de bläddrar i de små böckerna från Läsefrämjandet eller vad det heter som de fått i sina Happymealpåsar och lindar de sega liksom helt uppgivna för att inte säga länge avlidna pommesfriten runt fingrarna medan jag sitter där under de pk portätten av Lennon och Mandela och Dylan och Martin Luther King och vilka det nu är som man bisarrt nog stylat restaurangen med efter ombyggnaden och undrar för vilken gång i ordningen hur ett sånt ställe kan gå så bra (en enda fet sammelsurisk kö på bredden långt ut i gallerian och drivor av engångsavfall och zombies med glasartade blickar svabbande mellan fötterna på en där man sitter inklämd i kakafonin i tjugo minuter och väntar på att snabbmaten ska bli färdig) och så hemåt igen då genom det ändå ganska vackra nordiska duggregnet, bort och längre in i skogen till vårt gömställe här bland alla de andras. Och dockteater bakom soffan varpå ”Bolibompagänget” får ta över ett tag och sen kommer den då, dagens mediala höjdpunkt (det är givetvis i Rapport när de begeistrade reportrarna överfaller Doris Lessing med beskedet att hon tilldelats Nobelpriset och tanten bara viftar till med handen: ”Jag kunde vara mer upphetsad”…min nya idol!) och det är väl allt som allt en ganska hygglig dag då, har ju faktiskt upplösningen på Paasilinnaboken kvar också.

Aurgrunn
2007-10-10 13:29:41
Anderna – Södertörn

Dotterns klasskompis morsa från Quito ringer och undrar om jag kan komma ner till plugget och tolka, socialen är där angående att dotterns klasskompis berättat för slöjdläraren om hur hennes pappa brukar spöa upp hennes mamma när lusten faller på, men de har alltså inga tolkar tillgängliga varför jag får duga. Och det blir rätt långt och omständligt det hela men på misshandlade fruars vis förnekar hon förstås, barns fantasier känner väl alla till, det har förstås hänt att hennes man höjt rösten ibland men vad kan man begära av en stor karl som tvingas husera med fru och fyra stökiga barn i en etta i flera år, och socialtanterna nöjer sej till slut eller tills vidare med löfte om att få komma och hälsa på, se hur de har det, träffa snubben.

(Ecuador, har definitivt lärt känna fler ecuadorianer i Sverige än jag gjorde på plats vilket iofs kan bero på att jag bara med största koncentration kunde hålla isär gomorron och goafton på den tiden, mot slutet av förra seklet, hade max en handfull spanska glosor med mej och gestikulerade mej fram och det blir ju inte så mycket kompisar av sånt, åtminstone blir det inga djupare relationer vilket förstås också är en sanning i behov av modifikation men det kan vi kanske återkomma till, landade hursomhelst i januari eller februari det året för att leta efter den där järnvägen som Tintin och Milou åker i ”Solens tempel” – det är då deras vagn kopplas loss av nån illvilling och skenar iväg nerför passet och T&M till slut räddar sej genom att hoppa i plurret från en järnvägsbro – och för att känna att jag fått nåt särskilt gjort för pengarna som jag fått under bordet – kan jag väl erkänna, det borde snart va preskriberat nu – för min lägenhet vid Slussen – av en centrumpigg och tydligen rätt tät smålänning som jobbade på Centralbadet och som t o m hittat en liten lya ganska centralt i Malmö att skenbyta med; tror han kände värdinnan, en sån silverhårig mink- och mercatant som är bra att ha ibland – och bussade omkring där i en månad, till en början i följe med en deprimerad dansk med friår från sin tjänst som liktransportör i kulvertarna på Rikshospitalet och ett tag i sällskap med en galen men hygglig miljonär från Frankfurt som var i Sydamerika och lekte fotograf – han kunde hålla på och rigga i trekvart för ett riktigt dassigt vykortsskott av en eller annan kolonial katedral – men större delen av tiden på egen hand ändå. Och hittade visst den där järnvägen – ingenjörsteknisk prestation får man säga; tåget liksom zickzackar sej fram och tillbaks nerför de just där nästan lodräta Anderna och själv sitter man på taket och hoppas att den rostiga listen man stöder hälarna mot ska hålla en resa till – och en hel del annat därtill, starkt rekommenderat land med tre klimatzoner på en yta som Götalands kanske om ens det och jag vet inte hur många folk och kulturer inkalämningar vulkaner Amazonas och oljeyankees och CIA-folk och koleraträsk och ändlösa bananskogar längs Stillahavskusten och små berg av bananer längs vägarna där och kondorer och moln som föds i djungeln om förmiddagarna och driver upp och iväg över den tunna himlen och vackert skrynklade läderhudade tanter med gangsterhattar och billig bira såklart och små kolibris surrande i rhododendronbuskagen ochsåvidare, vid sidan förstås av den misär som driver folk att emigrera norrut på vinst och förlust. Hursomhelst var det alltså där jag började plocka upp lite spanska, men först flera år senare i Sverige som jag egentligen lärde känna några ecuadorianer, och därmed någorlunda också landet.)

Sitter han där vid köksbordet några dagar senare, snaggad och välstruken och liksom lysande, lutar sej fram och förklarar att det inte är nån slump att våra vägar korsats på detta sätt, Herren vet vad han pysslar med, Herren tog hand om honom när han drack och horade och slog sin fru, och Herren kommer bara alltför gärna att ta hand om mej också om jag bara öppnar mitt hjärta och ber om det. Säger att jag ska försöka och frågar om han vill ha en öl men det vill han inte så jag hämtar en till mej själv och låter honom hållas ett tag, och går in i studion och stämmer elgitarren sen, lattjar lite, kommer ut igen efter tjugo minuter till samma tröstlösa svada, lyssnar en kvart till men är ju tvungen att bryta så småningom och dra lite grundläggande umgängesregler.

Den milda blåmärkta hustrun och de coola ungarna, den äldsta tvåspråkiga dottern som generad ser på mej som för att be om ursäkt när vi skiljs i hallen efter färdigsörplat kaffe/saft/öl. Den stökiga ettan väntande i höghuset därborta på andra sidan parken, mitt i den skandinaviska urskogen. De bleknande bilderna av Quitos dammiga parker (skoputsarpojkarna och batongpatrullerna jagande efter dem) och överallt den vakande madonnan. Allt som ska bli bra, allt som faktiskt redan blivit det! Och så den längtade frosten som kommer krypande nu snart, norrifrån.

Aurgrunn
2007-10-08 19:43:25
Varför inte?

Halkar efter, faller i sömn med jämna mellanrum och vaknar i lätt förskjutna och en aning skruvade bilder som någon burit hit och lämnat kvar under tiden, känner oftast igen möblemanget men vet sällan varför. Det står en tårta utan ljus på diskbänken och jag lägger den varsamt i soporna, och i gungställningen nedanför balkongen svingar groteska bäbisar fram och åter i natten. Raymond&Maria men avlägset som om det inte var meningen att jag skulle höra men bara ana och plötsligt ramlar den enorma Strindbergsplanschen (”Underlandet”, målad med palettkniv i Dornach 1894) ner i parketten med ett brak och jag upptäcker att jag är naken, vilket ändå gör mej märkvärdigt glad.

Låter planschen ligga och står i det stora fönstret mot parken och ser hur en minimotorcykel (en sån man tar med sej under armen upp i lägenheten) gasar fram längs cykelvägen och hur en tant med en sån liten fjärilshund tror jag det är tar skydd bakom en tall. Känner hur jag faktiskt börjar komma ikapp, känner hur det börjar lossna i kanten igen och tar tag och river, och det flagar och dammar och jag sätter mej ner och petar i resterna, andas djupt och liksom väntar.

Aurgrunn
2007-10-08 09:52:04
Let the sunshine in!

Solen i nyllet så man nyser och måste kisa och ändå stannar man förstås upp och blir stående i flera minuter just där, plirande som en byfåne rakt in i solen, nysande emellanåt, snörvlande mot ärmen efs man ju faktiskt inte helt säkert kan veta om man får tillfälle att kisa in i solen igen på x antal månader nu, är ju så illa, kan ju i värsta fall dröja framåt mars april. Står det så rödmosiga dårar här och där i gathörnen och grinar rakt upp i himlen, only in Sweden.

Hämtar gratisblaskan så, försöker bli klar med den i farten, innan jag kommer hem, som om nyhetsinhämtandet var ett nödvändigt ont och det kanske det är. Dödsmisshandel, översvämningar, bedrägeriutredningar. En enda rubrik värd att riva ur och magneta upp på kylen: ”Bamses hemsida raderad av turkiska hackare.” =)

Var det Henry Miller som förespråkade allmän nyhetsbojkott? Som påstod sej inte läsa tidningar men bara brev och romaner och biografier, som inte lyssnade på radio&tv men bara på musik och närvarande vänner, nya eller gamla? Vore väl kanske att spela makten i händerna men helt klart är nog att man tar in för mycket oväsentligheter för sitt eget bästa, att man lägger lite för mycket kreativ energi på dum- och självklarheter.

Näfan nu ska jag gå och sätta mej i solstrimman borta vid köksbordet och nysa över jobbet mens tid är.

Aurgrunn
2007-10-08 00:25:59
Ta dej sen dito en dito två…

Apropå berusade alster (se föregående inlägg) så hittade jag ett skönt exempel i de osorterade pärmarna ikväll, bör ha suttit där i tretton fjorton år eller så. Utarbetades ihop med polaren R och en hålögd poet med stort burrigt hår som vi hittat på en bar vid Odenplan (Brittania?) och tagit med hem till min kvart på Maria trappgränd, tågen åskande in i och ut ur Söders granitmassor några meter bort var femte minut eller så (vilket väl bör ha varit anledningen till att jag lyckats byta till mej en lgh vid Slussen efter blott två år i Familjebostäders internkö), en stor pava Grants vandrade runt och polaren R ramlade av stolen vid ett par tillfällen och polaren F slocknade tidigt på en madrass intill högtalarna i rummet där den hålögde poeten med det stora burriga håret och jag turades om med allt från BTO till Les Humphries Singers under nattens gång. Alltså: 

”Villervalla i Österhavet – ett slags synopsis 

Ett eller en serie…sommarnattscaféer, direktsända från de befriade Trekobbarna i Stockholms ytterskärgård. Gästerna stiger iland som sympatisörer med den lilla rebellgrupp som tagit de öde kobbarna i besittning. Ej tillfrågade men tänkbara som kärntrupp är exempelvis Peter Wahlbeck, Guri Nordwall (Raskens Ida!), Bruno K, Kajsorna Grytt och Ingvarsson (sic), samt synopsisförfattarna NE (postiljon, frilansskribent) och RC (kock, caféägare, trubadur). 

Här vajar under sändningen vit flagg i skymningen (vilken halas dramatiskt inför natten) och minst tre kameror (varav en handkamera) täcker händelserna, dyker in i redan accelererade samtal och konflikter mellan de inbjudna. En ur kärntruppen är ständigt beredd att ta över om stiltje skulle uppstå, och övriga blandar sej med gästerna för att hålla dialogerna igång. 

Direkt och i möjligaste mån improviserat, någon ur kärnan (Bruno?) presenterar fristatens program, som av omsorg om luddigheten är fullständigt obegripligt. (Vi kräver till att börja med – som ett slag för den utrotningshotade vita fläcken – att Trekobbarna raderas från alla kartor.) 

Branta möten mellan musiker och debattörer, som: 
Alice Babs och Leila K; 
KSMB och Loa Falkman; 
Brända barn och Staffan Percy; 
Thorstein Bergman och Nomads; 
Anna Lindh och Sara Lidman; 
Povel och Fläskkvarteten; 
Sture Allén och Salman; 
Chuck Berry och Sator; 
Lukas Moodysson och Franz Heimersson; 
Åsa Wisborg (Emils Ida) och Electric Boys gör ”Idas sommarvisa”; 
Lundell och Ann-Sophie Mutter, exempelvis med den förres tolkning av Ezra Pounds ”Gå mina sånger!” 

Kärntruppen interfolierar och utmanar, eldar på. Vackra bilder i mörkningen, brasor och avlägsna fiskefängen. Slösa med idéerna. John Lee Hooker flygs in med helikopter till skäret, blöder en blues i midnattssolen och lyfter igen. Per Oscarsson blir med ömsint handgriplighet överfallen och avklädd: ”Nu jävlar ska fillingarna av!” Återförenade: Kristina Lugn och Hockeyhoran. Bruno som en shaman på strandstenarna. Sucksdorff och Jarl i en hyllning till den alltför länge bortglömde Rolf Blomberg. Variera programledarskapet mellan oväntade figurer som Thåström, Kurre Hamrin, Klas Östergren… En grodman på skidor korsar okommenterad skäret i bakgrunden.” 

Et cetera et cetera… 

Södermälarstrand i dagbräckningen, polaren R som försvinner inåt stan i taxi och den hålögde poeten med det stora burriga håret som viker upp kragen och avlägsnar sej per apostlahästar bort längs kajen: ”Ring mej imorrn nu, vi får inte låta det här rinna ut i sanden, det är en jävligt bra idé.” ”Det vet du, vi har jobbat bra inatt.” ”Tror det här blir tevehistoria, seriöst!”

Aurgrunn
2007-10-07 07:29:24
Stilistisk frizon

Kan väl få va det, ”bloggen”, ett ställe att svamla loss på utan överdriven eftertanke och redigering.

Dock bör man nog kanske vara nykter när man skriver, blev väl i underligaste laget nattens harang, härmed borttagen. =)

Aurgrunn
2007-10-05 21:47:28
Karaoke-SM avgjort!

Hade egentligen bestämt mej för att fåfängt försöka tiga ihjäl det hela men en halva Vina Maipo vill annorlunda, och efs jag dessutom har nåt positivt att komma med så får det bli ett inlägg ändå.

Daniel Karlsson alltså – för ett av gener och ohejdad ouppfostran betingat nervvrak som undertecknad är det så skönt att se den där sortens självförtroende, den där alltför sällsynta kombinationen av charm och ödmjukhet och sanslöst utspel (typ sån som man KÄNNER SEJ ibland på fyllan). Det spelar inte ens nån roll att han egentligen inte är nån alldeles märkvärdigt bra sångare, det är ändå bara kick och förlösande.

Hoppar över de andra efs de känns så helt lost och borta i omöjliga drömmar och önsketänkande. Sympatiska såklart (särskilt den sönderstylade Andreas som nästan får mej att gråta varje gång, så snäll och lurad, även om han kaxade till sej lite idag), men på slaktlamms vis. Visst säger det en del om tillståndet i skivbranchen när skivbolagsdirektör Swartling efter unge Mattias fullständigt menlösa spegel-och-hoppreps-framträdande utbrister att ”Vi har sett en idol födas”…

Kul dock att ”våran” Daniel genomgående är så snäll den här årgången, om det nu är för att han mognat eller för att han fått den rollen av producenterna. ;D

Aurgrunn
2007-10-05 11:08:02
Kommissarie Maigrets dubbelgångare

Vet inte om ”Maigret på nattklubb” från mitten av femtitalet är det vidrigaste jag läst av Simenon eller om det faktiskt tvärtom är den enda som är värd besväret bortom den iofs alltid grymma Parisskildringen, hursomhelst fick jag en chock när jag läste den för ett antal veckor sen (andra halvan var en utdragen plåga som jag tvingade mej igenom i alltmer desperat förhoppning om nån slags backstegande och förklaring) och det är först nu jag lugnat ner mej tillräckligt =) för att se att reaktionen kanske möjligen var avsedd. Säker är jag dock inte alls. 

Minns att Simenon (som oftast varit en ganska privat figur som låtit sin konst tala) ett par år innan han dog nån gång mot slutet av åttitalet (har jag för mej att det var) gick ut i media och mallade sej med att han legat med 10 000 kvinnor i sina dagar, och Jan Myrdal beklagade hjältens fall på nån ”kultursida” och nån journalist räknade ut hur siffran dessutom var fullständigt orimlig med hänsyn tagen till ålder och antal skrivna böcker och soven sömn och äten mat och den tid man rimligen behöver för att komma till ens hos prostituerade. Själv viftade jag bort det hela som utslag av demens och lät det inte svärta ner bilden. 

Det lär alltså finnas ett hundratal romaner om Pariskommissarien Jules Maigret och jag har nog åtminstone läst hälften (de är inte särskilt långa, brukar ta ett par dgr vardera), och visserligen har den huvudsakliga behållningen alltid snarare varit de promenader och taxi- eller radiobilsfärder man tagits med på runt de olika arrondissementen än den skäligen konservative och torrt fyrkantige huvudpersonen, men jag har ändå aldrig haft några avgörande problem att sympatisera med gubben – han har suckat och muttrat och gjort sitt jobb efs nån ändå måste göra det, han har s a s kavlat upp ärmarna och utan att grimasera stoppat ner händerna, och om än utan större åthävor varit ganska hygglig och förstående mot buset. På hemmaplan har han varit mild och omtänksam mot hustrun/hushållerskan (det var ju ofta lite samma sak för män av den generationen på den och för den delen de flesta breddgrader) och utöver enstaka halvstela parmiddagar med en bekant läkare och hans fru har det inte under alla dessa tusentals sidor varit tal om nåt kompismjäk eller ens liksom skojsamt slintande tungor; lätta på slipsknuten har han visst kunnat göra, men alltid med både pliktkänslan och den småbuttra inbundenheten intakt. 

Så till ”Maigret på nattklubb” då, anomalin, produktionens krona eller lågvattenmärke. I samband med en utredning får Maigret anledning att återkomma till en nattklubb på Montmartre där han till läsarens förvåning verkar trivas väldigt bra (det behövs inte stora avvikelser i den här figurens karaktär för att man ska bli nervös och skakis…), det är ju inte så att miljön på nåt sätt är ny för Maigret, det förekommer nattklubbar och bordeller i mest var och varannan bok men normalt gör han som sagt sitt jobb bara, lite bister men överseende och underförstått inkännande, och avlägsnar sej sen. Nu sitter han dock kvar, märkvärdigt nöjd med läget, och blir t o m lite på lyran, charmad av och till synes imponerad och lite avundsjuk på den brutale ägaren när denne med en blinkning av samförstånd lotsar iväg den nya ”dansösen”, en blyg och rodnande tonåring, för att ”inviga” henne i logen. Och tillbaks på stationen på Quai de Orfevre låter han med en sorts äcklat men njutningsfullt raseri en av sina – likaledes normalt sympatiskt tecknade – underhuggare puckla på en homosexuell pundare i cellen. 

Det blir som en obehagligt skruvad psykologisk skräckis mitt i den ändlösa raden av snyggt gråskaliga perfekt understatade kriminalromaner. Övermänniskan tittar fram, och där är ju homofoben och sadisten och den hånflinande översittaren också! Det är som om författaren tröttnat på upprepningen och på hyllningarna, det är som om en distingerad äldre man skulle vackla ut på scenen, dra ner byxorna och börja onanera för publiken – och jag kan tammefan inte avgöra om det är nån slags genial performance eller bara djupt tragiskt.

Kanske borde fråga ”akadeniledamoten” Gunnel Vallqust som översatt. Begriper inte hur hon gick i land med det.

Aurgrunn
2007-10-04 10:48:13
Jöback, och annan blandad förmiddagsfrustration

Sitta och tråckla ihop ett femtital Peter Jöback-anknutna ord till ett slags tvådimensionellt nystan för andra att försöka reda ut igen, jäkla jobb man har. 

Pausar, går och hämtar en gratisblaska vid pendeln, ser att halva befolkningen lär vara för ett slöjförbud i skolorna, vilket en del vill tolka som att de är emot religionsfrihet fast det lika gärna kan ses som en protest mot det ofria i religionen (eller som en vilja till effektivare integration?) Var går gränserna. 

Tvingas man alltså googla Peter Jöback, och lägga en halvtimme av sitt enda liv på att upprätta en liten Peter Jöback-ordlista att arbeta vidare med sen. 

Och så det här med att bojkotta Kina-OS men nae får nog lite motvilligt gå och ställa mej bredvid Stefan Holm där borta, närvaron och samtalet är effektivare. Sen kan det kanske när man kritiserar Kinas bristande miljöengagemang vara värt att påpeka att det faktiskt – såvitt jag vet – är det enda land som vidtagit åtgärder mot världens enskilt största problem, detvillsäga befolkningsexplosionen, som ju indirekt ligger bakom i princip alla andra större problem inklusive klimatkrisen. Alltmedan svenska regeringar lägger fram åtgärdspaket för att komma till rätta med de låga födelsetalen… (Det går alltså med fog att hävda att nämnda regeringar x antal hundra år efter Kopernikus ännu inte förstått att Jorden är rund, alternativt att det är rasistiska värderingar bakom politiken – vi uppmuntras alltså att skaffa fler barn samtidigt som Migrationsverket jobbar skjortan av sej för att slänga ut ungar ur landet.) 

…”Miss Saigon” – ”Cabaret” – ”musikaler” – ”Söndagsöppet” – ”Benny Andersson/Björn Ulvaeus” – ”Stockholm” – ”Svensktoppen” – ”komplettointressantcrooning”… 

Å andra sidan minn jag hur en skaplig majoritet av de ”vita” sydafrikanerna röstade för att fortsätta demokratiförhandlingarna med ANC och de andra ”svarta” och ”färgade” organisationerna i det referendum som nationalistregeringen organiserade 1992 – förmodligen inte så mycket av omsorg om de mänskliga rättigheterna som av rädsla att annars slängas ut ur det pågående cricket-VM borta i Australien där man dagen innan avancerat till semifinal… 

Eller bygga ett helt uppslag kring Charlotte Perelli, eller Bingo-Lotto, eller familjen Wahlgren/Schollin. Är helt klart för dåligt betald.

Aurgrunn
2007-10-03 10:06:40
Världens bästa konsert

Önskar jag kunde dra till med John Hiatt på Göta Lejon eller Björk i Antibes eller varför inte Mango Groove i Johannesburg eller Hoodoo Gurus i Darwin (där var jag iofs och det var verkligen inte tråkigt) eller nåt annat arty och eget men det är ju faktiskt så som de säger att ingen nånsin kunnat straffa bossen. Det som det möjligen kan bli diskussion om är väl isf vilken årgång som var/är den bästa men jag måste säga att hela grejen med att gå på konsert dog lite grand för mej redan 1981 efter konserten på Scandinavium, efs det så uppenbart aldrig skulle kunna bli bättre. 1981 var bandet som mest ihopkört utan att därför ha hunnit tappa nånting av geisten och energin, samtidigt som man ju faktiskt redan hade tillgång till i princip alla de bästa låtarna (vilket man alltså inte hade under den av svenska fyrtitalister evigt framhållna konserthusspelningen 75). Måns Ivarsson, som f ö förmodligen sett några fler konserter än jag, satte förresten Johanneshovsspelningen 1981 högst på sin lista för ett par år sen, men det borde ju rimligen ha varit ännu piggare dagen innan i Göteborg. 

Fortsatte ändå att sporadiskt söka en liknande kick och hade väl emellanåt ganska kul (Thin Lizzy, Rainbow och Styx och sånt, tillochmed Dylan var i form vid nåt tillfälle, och Lundell ej att förglömma – som liveartist höll han åtminstone under åttitalet även i internationell jämförelse, vilket jag faktiskt även vill påstå att Lemarc gjorde när det begav sej, innan nerverna till slut snäppte sönder) men riktigt i närheten kom det förstås aldrig. Var på plats när E Street Band kom tillbaks och intog Ullevi några år senare (85 var det väl) men inte heller det kom upp i nivå fast det var helt OK. Det hade blivit för stort, och spelningen dominerades av låtar från ”Born in the USA”-plattan som visst inte är dålig men som ju inte är vare sej nån ”Born to run” eller nån ”Darkness…” 

Ögonblicken som hänger sej på, som man aldrig riktigt kommer förbi, ett litet kladdigt barns första försök att fokusera sin far, halvminuten gammal, tillexempel. Eller alltså detta: en trettitvåårig snubbe från New Jersey som släntrar in ensam i dunklet och stämmer upp i ”Run through the jungle” (Fogertylåten), a capella alltmedan sorlet upphör och magin lägrar sej, och alltmedan Clarence pillar med saxen i skuggorna, drar några djupa andetag och förbereder sej för det där första knäckande solot i ”Badlands”. Försök inte ens toppa det.

Aurgrunn
2007-10-03 09:20:50
PS till föregående inlägg

En av tjejerna från gamla Pink Champagne jobbade förresten också på den där avdelningen på Rosenlund 1987, blev nästan lite otäckt lycklig (tyckte jag) över att höra att jag också pillade med låtar och menade på stående fot att vi borde göra nåt tillsammans hemma i Stig Vigs studio nånstans i faggorna där på Söder där hon brukade hålla på och joxa efs hon tydligen kände honom (vet inte om han producerat PC eller hur det var). Var väl dock för min del inte helt och riktigt acklimatiserad än, relativt nyanländ till möjligheternas stad (bara ett år tidigare!), en nästan patologiskt timid lantis helt enkelt, och fattade inte att öht reagera på förslaget förrän hon redan börjat ta misstänksamma omvägar och hänga med andra biträden på rasterna… =)

(Detta alltså för att få in lite musik i nåt inlägg emellanåt.)

Aurgrunn
2007-10-02 15:26:39
Jonny Bläster återuppstår, och annat navelludd

Ett inte så jättevanligt namn får mej plöstligt att tänka på en person jag inte tänkt på sen…1987, inget konstigt med det, kände henne aldrig egentligen, vårdbiträdet Liselott med de skrynkliga vita vårdbiträdesbrallerna och hästsvansen och hesa rösten, vi passerade mest varann bara, i sköljen eller rökrummet på den där rehab-avdelningen på Rosenlunds sjukhus som ingen nånsin rehabiliterades ifrån (blev ganska förvånad tiotalet år senare när hon Sara – hette hon väl? – som anmälde sin arbetsgivare, nåt privat vårdhem, för vanvård av patienterna fick rubriker och civilkuragepris och tillochmed om jag inte minns fel utnämndes till ”Årets svensk” mot slutet av december, eftersom vi på den där avdelningen på Rosenlund gjorde i princip samma sak fast med den enda effekten att nån praktikant från Aftonbladet kom förbi och slängde ihop en notis till lokalupplagan), hursomhelst (och förresten, medans jag kommer ihåg – hamnar jag nånsin på långvården så kom snälla förbi och släpp ett betongblock i huvet på mej) dyker hon upp i skallen nu, alltså inte Sara men Liselott, alldeles oförhappandes och jag känner tillochmed igen ansiktsdragen fast jag alltså inte sett dem sen den gången, några vik-veckor den sommaren, och jag måste ju undra vaffan hon haft för sej därinne i hjärnvindlingarna alla dessa år. 

Mail så från en annan tjej jag inte sett på ännu längre (det var väl 1981 eller möjligen 2), kände igen mej på presentationen här på ae-sidan trots att det mesta i den förevarit efter att vi senast hördes av, trots att jag bytt efternamn och trots att bilden ju inte är den skarpaste (och att jag dessutom alltså är ett kvarts sekel äldre). Garv och uppdatering, alldeles fantastiskt roligt, varpå man åter sitter i natten, slagen och förvirrad av tiden, minnet, slumpen, liksom kippande och varm. Skriver in adressen hon gav mej och mc-klubben Boneshakers (Trollhättan) hemsida flimrar upp på skärmen, följer anvisningarna till bildarkivet och ”40-årsfesten” och bläddrar vidare bland alla glada rödnäsor tills han plötsligt står där igen framför mej, Jonny, han som i praktiken delade den där första rivningsettan nere vid kanalen med mej (alla Ted Nugent- eller George Thorogoodfyllor och raiderna längs fritidsbåtarna och springnotorna från pizzeria Pinocchio, etc, han brukade sno med sej halva burkar leverpastej och torra limpskalkar och sånt hemifrån för att hålla mej vid liv upp till Kungshallen där han storstilat och välbetald stod för ölen), tjugosju år äldre nu i ett enda huj och egentligen bara igenkännlig på ögonen (om än väldigt igenkännlig på dem). Kameran som en tidsmaskin man verkligen går ombord, det är en helt omöjlig upplevelse. 

Undvikande eller uppskjutande rörelser, får ta tag i detta sen, gör ett försök att printa men det funkar inte och jag suckar tacksamt utan att riktigt begripa varför. Ägnar mej väl åt nåt annat igen medan ytterligare nåt decennium fräser iväg och förångas.

Aurgrunn
2007-10-01 23:54:22
Ibland trampar man igenom…

…och fastnar med foten, skruvar liksom fast den värre och värre ju mer man drar. Sen får man kramp i låret, fortfarande i samma ben och förmodligen p g a allt onaturligt dragande och sträckande av framförallt musklerna i lårets framsida. Sen börjar det av naturliga skäl skaka i det knä man stöder på också och rätt vad det är har man gått ner på knä. Den igenomtrampade foten försvinner då ytterligare ett stycke ner i det där oväntade mellanrumet, den där plötsliga förkastningen, och man börjar bli lite rädd. Svetten bryter fram, först i pannan, och bakom öronen, sen i armhålorna som brukligt är och snart nog fuktar man varmt och lätt panikslaget över hela kroppen. Sen fryser det på. Sen går tåget, och försvinner gnisslande runt berget. Sen börjar det mola ganska ordentligt i knät på det fria benet, och man anstränger sej att åstadkomma en bekvämare ställning, helst skulle man ju vilja sitta men det ben som fastnat fullständigt i marken nu vill inte riktigt tillåta det och när man ändå försöker känner man hur en iskall blixt av smärta löper från vaden hela vägen upp i skallbasen och man svimmar nästan, och vacklar till och vrider kroppen ytterligare åt fel hål varmed ett eller annat ligament slutligen ger sej, det brister helt enkelt med en krasande snärt och det gör så jävla ont att man bara skriker fast hest och relativt ljudlöst rakt ut tills man faller ihop över resterna av sej själv och domnar undan i det uttjänta nervsystemet.

Några plus och minus på det, för att komma ikapp:

+ + + – + + – – – + + + +

Natt.

Aurgrunn
2007-10-01 19:00:42
Alltmer osammanhängande och desperat

Så hungrig nu att det om inte svartnar så åtminstone grånar en aning för ögonen trots att jag bara sitter här. Tror ugnen måste vara orginal, precis som allt annat i den här lägenheten – frysen t ex som måste frostas av med jämna mellanrum för att inte räkorna och burgarna och den sporadiska flädernubben ska försvinna i ett enda enormt isblock. Minns att det ju sysslades med sånt då, mellan torkhuvssittningarna och drejkurserna, handdukar på golvet och käket utspritt över hela köket nån gång i kvartalet. Sextital, en vända på Myrorna bara så kunde det kanske bli miljonprogramsmuseum av det här kyffet, komplett med bisarra blommiga kökstapeter och små delfindekaler på kakelplattorna på muggen och schackrutig linoleummatta på balkongen och Humle&Dumle rumstrerande i skafferiet. Men nä, för hungrig tillochmed för det här svamlet känner jag; för brutalt med såna här långsamma helstekar.

Aurgrunn
2007-10-01 10:26:27
Daniel föffan…

Vet jag är lite sen i reaktionerna men: ”Idol-Olas skitsnygge storebror”…?? Nu får du faktiskt skärpa dej.

F ö är det bara för er i juryn att ta på er de där tröjorna om ni tror att det gör nån skillnad nånstans, vad ska producenterna göra åt det, kalla in reservjuryn?

Aurgrunn
2007-10-01 09:54:28
Bloggeri bloggera

Landet gulnar alltmer, jackorna blir allt längre och idag såg jag en del ungar med mössa på vägen till skolan. Trollen stoppar sej fulla med tallbarr och kryper ihop under halvruttna filtar längst in i sina jordhålor, somnar bort för ett antal månader, hoppas att inga grävskopor ska överraska dem i drömmarna. Dock håller vinden sej lugn, här i trakten åtminstone, har väl fullt upp på andra håll. En nästan lite påfrestande stiltje här faktiskt – allt hänger kvar, skymmer liksom sikten, börjar långsamt men säkert osa. Blås upp nu, blås undan.

En parallelltanke, eller om det är ett minne eller en gammal fantasi: ett tåg nånstans över den nordspanska prärien, vi rasslar söderut med ganska god fart, har fått för mej att jag måste till Madrid trots att jag bara har lösmynt kvar men vet inte varför. Sitter inklämd närmast korridoren i en trång och överfull kupé, svettas hårt som alla de andra, anar hur alla de andra – och särskilt barnen – stirrar på mej så fort jag sänker blicken, går ut på toaletten och ser hur mitt ansikte alldeles försvunnit bakom remsor av torr hud som spruckit sönder och krullat ihop sej, det tar mej en god halvtimme att plocka tillräckligt rent för att överhuvudtaget känna igen mej. I Madrid vacklar jag så iväg nån kilometer längs en ful och dammig aveny, och blir sittande med yoghurt och flaskvatten i en rondell ett tag innan jag tar mej tillbaks till stationen och det ska dröja flera år innan jag får revanch på staden och landet. Köper en skapligt övermogen Camembert på vägen för de sista mynten, som en garanti för lite mer armbågsrum på återresan.

Apropå vaddå? Vikten av vind och rörelse? ”Det vagt formulerade är det vagt tänkta” sa Guillou (bland andra) men det vagt tänkta kan ändå springa ur det glasklart kända… Låter det va bra så, låter det stå kvar, det är bara ord bloggeri bloggera.

Mera rakt på: såg att broder Daniel och hans polare i ”idol-juryn” inte fick ha på sej röda tröjor till stöd för demokratirörelsen i Burma, eftersom producenten tyckte att programmet måste vara absolut ”opolitiskt”. Men alltså, bortsett från att det kanske är tveksamt huruvida en sydostasiatisk militärjunta egentligen bryr sej om vad TV4:s ”Idol-jury” har på sej så är väl detta ändå FÖR fegt och dumt. Skulle programmet tappa i trovärdighet eller vaddå…

Finns ju ingen politik i Burma, är ju det som är problemet.

Aurgrunn
2007-09-30 13:10:49
Shakira!

Familjen larmar iväg till äldsta dotterns danslektion med Jordbro United borta i centrumlokalen och lugnet lägrar sej (jag är ursäktad tack vare de skrikande musklerna, ser ut lite som Forrest Gump i benställning när jag försöker röra mej idag). Läser några uppslag om Lisbeth Salander som alla andra och häller upp ett glas rött faktiskt om bara för att stötta den sydafrikanska ekonomin. Petar med ett så kallat sökord men orkar inte särskilt långt. Bläddrar på nätet, ser med en varm känsla i bröstet att Shakira donerat 300 miljoner kronor till naturkatastrofernas offer i Nicaragua och Peru. Skönt att få lite extra legitimitet för sin beundran.

Nämen allvarligt, hur skönt måste inte DET kännas, att skriva över 300 miljoner till folk som verkligen behöver dem? Varför händer inte det oftare? Vad ska Madonna och Kylie med kåkar till på varenda bebodd kontinent, de om några har väl råd med hotell? 

Familjen tillbaks. Min fru (jäkla ord, finns det inge bättre) som alltid varit lite misstänksam mot mitt förhållande till Shakira insinuerar surt att hon väl kommer att sälja skivor som aldrig förr nu efter den publiciteten, men jag tror inte man slänger iväg 300 miljoner i snål beräkning om att i längden tjäna på det rent ekonomiskt. Vacklar ut till stereon i köket och kör igång tjejen, bara för att retas lite.”Objection”: ”It..s not her fault that she..s so irresistable…” Döttrarna kommer springande och kopplar ihop sej i tangogrepp, ramlar omkring över linoleumen.

Aurgrunn
2007-09-30 11:09:15
Nåt gjort

Ihopknuten och kallsvettande ännu efter niotalet vilotimmar (brutalt Lidingölopp i leran igår). Nikelodeon på burken, dotter på fårskinnet framför burken. Sol idag förstås. Andra dottern och frun sover ff klockan elva, vad är det frågan om. Kör en pliktmässig ress på allears, svarar på ett par gästboksinlägg. Kaffe. Det glittrar i det rodnande körsbärsträdet. Tänker att det där loppet får klara sej utan mej i fortsättningen – ingen publik, ingen musik, bara trängsel och lera och taskig organisation (nummerlappsutdelning på ett ställe, start ett par kilometer bort i skogen och målgång på ett helt annat ställe, varpå det tog en och en halv timmes segdragande på kopplingen att ens komma bort till bron, tillbaks till livet, över till den riktiga världen igen).

Skrikande muskler dock, sånt är ju skönt. En kaffe till, och längtan till ”Flickan som lekte med elden”. Söndag alldeles uppenbart. Svamlar lite i bloggen om ingenting alls överhuvudtaget och lutar mej bakåt sen. Känner att jag fått nåt gjort…

Aurgrunn
2007-09-27 09:16:21
Det är väl förmodligen barnen

Ibland tar musiken slut och man står innanför balkongdörren och plirar ut i dimman, låter tystnaden och dimman ta över, och ganska nöjd med det.

Allt slölyssnande i ett kvarts sekel, brukade sätta på stereon innan jag tände ljuset, innan jag ens fått av mej skorna. Kunde inte tänka utan musik, kunde inte somna. Först på senare år har jag lärt mej att uppskatta den avlägsna trafiken, susandet i ventilationstrummorna, gurglandet i rören, knäppandet i parketten och i nackkotorna… Är det åldern, är det barnen?

Reser mej efter ett par timmar och skummar över skivryggarna i trälådorna på väggen, femhundra plattor (eller vad det kan va) men inte en enda som lockar. Uriah Heep: ”Look At Yourself”, nä. Chayanne: ”Grandes exitos”, definitivt inte. Gullans guldkorn, nä inte ens de…

Sätter mej vid arbetet igen, hör hur det knastrar om basten i van Gogh-stolen, och samtidigt hur tonårstjejen i lägenheten under smäller igen ytterdörren så att jag kan se för mej hur det spricker fint smulande i putsen runt karmen. Kliar mej i skäggstubben med ett skönt raspande, prasslar åt mej det enorma arket på bordet och anar hur thailändskan intill harklar sej för ännu en ensam förmiddagssession vid karaokemaskinen.

Bävar vid tanken på allt jag missat under alla dessa åt.

Aurgrunn
2007-09-25 12:13:14
Busschaufförer på gränsen till nervsammanbrott

Tankarna som virvlar iväg så fort man släpper taget, som fladdriga fjärilar utan skuggan av orienteringsförmåga, ett gulbrunt lönnlöv som studsar förbi nere på gräset bär mej till Vancouver där jag aldrig varit men som sägs vara vackert värre, varpå jag strax knatat söderut över gränsen upp i The Cascades i Washington State där Jack Kerouac satt som brandvakt ensam i en liten timmerstuga en hel flipprig sommar för dryga halvseklet sen (säger en del om kulturklimatet i Sverige att ”Desolation Angels” inte är översatt än), och då är väl inte steget långt till kilometerlånga rostbruna godståg slött rasslande över prärien eller varför inte ner längs Götaälvdalen under viadukten där strax utanför Trollhättan där vi sitter i början av sjuttitalet uppkrupna vid håligheten strax under södra fästet (vi har en skatt av vackra ölburkar där, den gamla gjutjärnssorten) och känner hur det skakar i rälsen och i jorden och lusten att springa nerför slänten och häva sej upp i nån av godsfinkerna som Hannibal Hayes eller Kid Curry och försvinna bort och in i det egentliga livet, fjärran länder fjärran hav… 

…och decennierna hänger och släpar efter en hur man springer, ”Lawyers in love” och Lasermannen (hälften av eleverna i min första frus SFI-klass blekte håret för att slippa bli skjutna på gatan) och polaren J, polismannen från Ecuador som inte ville va med och puckla på demonstrerande ”indianer” i samband med det där till slut någorlunda fridfulla störtandet av en amerikansk marionettpresident till förmån för en annan för några år sen och som for till Sverige istället där en driftig urinvånare övertalade honom att gifta bort hustrun för att snabbare komma över medborgarskap och hon måste förstås tillbaks till Ecuador sen nåt år med den tvååriga dottern medan kvarnarna malde och polaren J svabbade trappor i Käppala (Lidingö) under tiden, och kontor i Tensta och Skärholmen, varpå den driftige svensken ångrade sej men behöll pengarna förstås (50 000, lär vara ganska gängse pris för svenskt medborgarskap) efs det knappast fanns nån möjlighet att lagsöka honom …och all språklös skräck och ovisshet och en liten himmelsblå skål med sourcreamchips och småtjejer som viker ut sej på nätet bara för att nån ska se dem eller som somnar in på Alvedon alltmedan de som vet enträget och samstämmigt hävdar att dagis det är allt stället me chokla…sånt och det börjar klia i ögonvrårna och chaparallen från grovsoprummet och den där träbiten som flöt iland för länge sen på Fårö och en bit isländsk lava och ett färgrannt stycke Berlinmur och jag undrar om Hunter S. Thompsons aska nånsin sköts upp i omloppsbana ur den där sexton meter höga statyn i form av en knuten näve som Jonny Depp lovade att pröjsa, orden som radar upp sej på helt egna bevåg, utan vare sej idé eller gränser… 

Gränslösheten alltså, även innaför en liten ringled i Storstockholms södra utmarker. Här kan man också växa, härifrån kan man också röra sej. Det spränger i jorden, gräset reser sej, känner igen sej. Bussarna studsar runt över refugerna med chaufförer på gränsen till nervsammanbrott och de tåg som inte är inställda på grund av vagn- eller signalfel mullrar ner över det gamla järnåldersgravfältet igen. 

Tänker mej hur lungorna expanderar när jag tänjer på stegen uppför backen, tuggande ihärdigt på tandpetaren. Tar upp händerna ur fickorna, håller ganska bra fart, svettas. Vänder högst uppe på Moränvägen.

Aurgrunn
2007-09-23 11:23:44
Svamp-Bob och sånt

Morgonmarsch runt ringleden med grannen, september sköter sej hyggligt ff och jag öppnar i halsen och lyssnar efter förmåga – efter fyra års sjukskrivning för depression och stilla ölande framför sportsändningarna innanför de fällda persiennerna har hustrun tappat modet och hyrt en lägenhet annorstädes, och pyser med ungarna om en och en halv månad. Trycket över bröstet, ångestattackerna, kallsvetten och alla märkliga fixa idéer (som så många andra är han mer bekymrad över de dåliga relationerna till de åldriga föräldrarna än över de till barnen), den erkända snålheten i par med känslan av att vara jagad av regering och Försäkringskassa, dubbla doser sömntabletter varje dag, bortslocknad i soffan bakom ölburkarna och myrornas krig på mute (bara för att det ska hända NÅNTING), ungarna som gläder sej åt flytten, oförmågan att ens ta sej in i duschen när det är som värst, känslan av att vara trött på alltihop men för svag för att göra nåt åt det och för blödig för att göra slut på det, och de sista vittrande resterna av föräldraansvar. 

Vet inte vad jag ska säga längre, det har blivit rätt många varv vid det här laget och jag har slut på ord och uppslag, och vet dessutom inte om jag har stabiliteten för ett djupare engagemang ens om han lyssnade vilket han ju inte gör. Uppgiven kommer jag på mej med att fundera på annat medan han vevar på, och säger det också, och han förstår. Det är likadant när han ringer till psyk och förklarar att han är rädd eftersom han inte vill leva längre. Trötta röster: ”Åkej, men vad kan VI göra åt det?” 

Där alltså, vilket ställe… Bortom all (förment) logik (fokusera på barnen!) och argumentation (vi ska ändå vidare snart allihop så vad är brådskan?). Kan inte ens intressera honom för Hammarbys göranden längre fast han lär ha varit en av de värre gaphalsarna på ståplats när det begav sej. 

Skakig och grå med ryckande mungipor lunkar han bort mot sitt medan jag tar trapporna upp till mitt. Koffeinfritt kaffe och nåt uppslag Stieg Larsson för att lugna ner mej, och ett ”Bitförbit”-knåp till Krysset 1/08, deadline tredje oktober. Svamp-Bob Fyrkant och sånt mullrande i rummet, ännu en sån varmt mulen pyjamassöndag mitt i tillfälligheten.

Aurgrunn
2007-09-22 22:50:06
Saturday night blues

Lite lätt vinsåsig och halvslagen efter några timmars språkförbistring med både kända och nån tidigare okänd chilenare, känner mej lite bister liksom, om det kanske har nåt med den trista DC-dubbeln att göra också, kvicknar nog till vad det lider. Får gå in och lyssna på CURTIZERA annars, det brukar hjälpa.

Har knappt nåt öht att förtälja, i varje fall inget som kan intressera nån annan överhövan (heter det så?) men det ska man kanske inte ha i bloggar? Ska försöka samla ihop mej lite till nästa inlägg, när det nu kan bli.

Har en tänkbar batterist nu iaf, till bandet jag tänkte försöka dra igång till mina låtar frampå nyåret. Fattas bara gitarrist, basist, harpist, saxofonist, dragspelare, pennywhistler och sångpedagog.

Aurgrunn
2007-09-21 14:08:11
Pilot

På loppis på Hurtigs torg i Jordbro (just det, tänkte det här skulle bli den betonggrå förortsbloggen, det borde dra läsare) kan man hitta prima trasmattor och nästan olästa ”Karlsson på taket” och Kalle Anka-pocketar och en obetydligt rostig hovtång för en tia och Sade och Electric Banana Band och läderklädda klassiker à 5:- och gamla serieblasker man inte sett sen mitten av sjuttitalet – ”Silverpilen” tillexempel, och ”Pilot”. Sen kan man ändå sura ner över Allmänningen och klättra klätterställning ett tag tills man mår lite bättre. Och när familjen kommer hem puttrar man ner den i vackert rostspräckliga SAABen från 1988 över Handen till Willys i Länna, och fyller frysen. 

Därpå rapporter från en eller annan röd matta eller celeber pulvermugg? Njaä, inte idag. Kan däremot rapportera att min polare A från Valparaíso efter fyra års svartslavande på bageri fick sitt uppehålls- och arbetstillstånd häromdan och inom kort ska vi börja övningsköra lite i industriområdet på andra sidan rälsen (bakom Coca Cola) om söndagarna. Måste bara fixa körkortstillstånd och handledarbevis och sånt, synundersökning t ex. Svenska För Invandrare sen ett par år, så kanske jag kan hjälpa in honom på Posten sen.

Har ju kontakter, gubevars.

Aurgrunn
2007-09-21 09:44:30
Smådalarö

Man bygger sej ett bibliotek, man skakar trasmattorna. Emellanåt far man ut mot kusten och äter ett hårdkokt ägg i bilen på nån blåsig rastplats vid sidan av vägen som slingrar sej runt Smådalarö.

Sen säljer man nästan alla böcker man har till nåt närigt antikvariat och början om från början igen. Det är väl själva samlandet – ögonblicken man lyckas stapla på varandra utan att de ramlar omkull.

Aurgrunn
2007-09-21 07:46:53
Ingen pasta

En majbrasa i bröstet mot mitten av september, ett halvt avskalat stycke ved med bitmärken (labrador), en intressant tanke som plötsligt skingras av en annan betydligt mindre intressant, för att aldrig återvända. En vända runt Jordbro via Södra Jordbrovägen och den för allmän trafik avstängda snutten genom Skogen och vidare längs Blockstensvägen ut till Södra Jordbrovägen igen varje dag minst en gång och ingen pasta, ingen potatis, inget bröd inget godis, inga chips och framförallt inga öl.

Man kan tro att det är så man kommer i form men det är sidorna man prasslar framåt, barnen man lär känna, huvudvärken man rider ut, ögonkontakten man tar och uthärdar med ett stoiskt leende medan tågen närmar sej genom slyet från Västerhaninge, det är rytmen man tycker sej höra medan dagarna tickar undan och är borta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s