Inlägg från Blogspotbloggen 20080523 – 20080731

23/5 2008:

 

Ord & Visor

 

Vad har de så taskigt självförtoende för alla kritiker och andra journalister, varför vågar de inte tro att det de gillar är bra innan nån för dem helt okänd lektör eller A&R yttrat sej och godkänt, tycker det är ordentligt sorgligt faktiskt för alla parter, discjockeys och kultur- och nöjesskribenter skulle kunna göra en skillnad och en stor skillnad ju men reducerar sej själva till glada härmapor och upprepare, så var det ju inte förr när Cornelis och andra okändingar fick komma upp till radiohuset och lattja och sättas på rälsen och skjuvas igång…rätt absurt egentligen, helt anonyma typer på skivbolag och förlag som styr hela kulturskutan ju, det där ger vi ut, det där tycker vi inte om, och menigheten accepterar denna bisarra sakernas ordning decennium efter decennium efter sekel, ”kulturvetare” från Frescati och helt illiterata räknenissar sitter och beslutar vad som ska komm allmänheten till godo, så kallade kommersiella hänsyn ställer sej bredbent med armarna i kors framför visionerna och menar att visionerna har fel sorts skor på sej, vi är så vana vid detta allihop att vi knappt ens nånsin tänker på det, hur mycket potentiella klassiker som aldrig överhuvud möter en intelligent läsare, räcker ju med att gå in på en obskyr demosajt som allears.se för att höra hur rätt och fullständigt fel det är, dock, vad man ska göra åt det vete fan…

 

 

Ros till Charlotte

 

Finns inga pengar i musikindustrin längre, hör du det Charlotte, all nedladdning har lämnat talangerna strandade på demosajternas öde öar där de får hålla tillgodo med varandras uppskattning, finns inga pengar till inspelningar och marknadsföring av okända förmågor utan egna musiker tekniker producenter, ingen köper plattor längre, varken Cornelis eller Lundell hade kommit fram idag, lyssnar du Charlotte du vackra naturliga undantag, klart man titta igår, kan ju inte låta bli, är ju för fascinerande denna professionalitet, såg hur det föll ner en liten slinga sönderblekt hår i ansiktet där under en halv sekund men hur smidigt fick du inte bort den, världsklass Charlotte som du följde manus utan att låta dej rubbas av denna incident som hotat förstöra alltihop, dina sexiga anorektiska knäböjningar och uttrycket – hur du än en gång borrade dej in i den mångfasetterade nyskapande totalupplevelse som är ”Hero”, hur du blottlade dej själv och alla andra, hur du tog populärmusiken inte bara ett men flera steg framåt, vi har aldrig sett nåt liknande, vi är större idag än vi var igår och det är din förtjänst Charlotte, finns inga pengar i musikindustrin men guschelåv räcker de till dej, för det får vi vara tacksamma.

 

 

Och en till Åsa

 

Tryck i bröstet som att det är för trång i bronkerna liksom fast jag försöker röka mindre och tog mej allefall runt Gbg-varvet för mindre än veckan sen och på nytt personligt (2.07) därtill fast jag puffade ett knappt paket om dan upp till start, sökord om Amanda Jenssen nu och fick faktiskt ihop det med lite nödord som ”Jihde” och blondin” och läser Åsa Linderborgs som i all enkelhet är väldigt stor ju, mindre är mer som det heter och alldeles prestigelös framförallt och solen skiner över Gubbängsfältet och snart är klockan över tolv och det är fredag och man kan ta sej en liten Pisco Dorado, måste bara ut till Jordbro och hämta ungarna först.

 

 

 

27/5 2008:

 

Sovjet

 

Sovjetunionen, redan lite svårt att haja att det var i vår tid, Charlamov och Tretjak och bistra uniformer och terrorbalansen och Röda torgets frusna kullerstenar. Mest skrämmande är väl att man (som svensk då) kan känna viss nostalgi när man tänker på det…vänskapsbutiken och GUM och spänningen i att långsamt skaka in genom gränsposteringarna till en helt annan och främmande värld. Då, när man passerade genom Checkpoint Charlie eller storögt vandrade uppför Rabat, tyckte man såklart det var förjävligt och det tycker man ju fortfarande, man är ju inte dum i huvet, men nostalgin går ändå inte att bortse ifrån om man ska vara helt ärlig.

    Första gången bakom Järnridån, det var i Berlin 1985 och Östberlin var verkligen precis så grått och öde nästan folktomt deprimerande som man hört och förväntade sej, folk vek undan med blicken och vid övergångsställena stod frusna östtyskar och vaktade så att man inte gick mot rött för alla hade ju jobb i det kommunistiska paradiset och vi gick på museum och tog varsin te med mjölk på ett litet bistert café på Alexanderplatz där en dristig man på lyran bad oss vittna om eländet och på Operarestaurangen sen valutasvinade vi med tournedos eller hur det stavas och min första flamberade camembert. Till Sovjetunionen kom jag fyra år senare när Gorbatjov redan var i farten men inte mycket av synbara förändringar ännu kommit till stånd och det var väl midvintern också som gjorde det, det var en känsla av att vara Mio i riddar Catos ödelagda rike där inte ens solen orkade lysa längre.

    Vet inte hur mycket bättre det är idag men vill väl tro att det fast ryckigt och bakhalt ändå går framåt. Nu sitter jag på balkongen i Hökis och läser Åsa Linderborg och minns vilka förhoppningar som ändå på sina håll ställdes på det stora landet i öster så sent som på sjuttitalet, hur många kpmlr:are går att rafsa ihop idag?

    Och brottas med den här vansinniga känslan av något förlorat. Honecker och Brezjnev och superfemman och den där utomhuspoolen i Moskva där man bytte om och dök i det fyrtigradiga vattnet under en slags gummiflärp för att simma omkring under stjärnhimlen sen mellan snödrivorna med Majakovskij och omedelbara istappar i håret. Åtminstone visste vi inget om ozonhål och smältande pooler…

 

 

 

30/6 2008:

 

Blå

 

Hur många blå bloggar finns det inte men det är min titel och om nån annan tagit den före mej så har de gjort det olovandes.

    En natt i Reyjkavik för dryga decenniet sen satt en sån auratjej och menade att min var ljust blå men det visste jag redan, stammar från både sjömän och dykare och piloter och andra himlastormare, är dessutom duktigt blåögd och blåmärkt och det kan väl också hända att jag i någon mån blåttar mej här.

    Håller tillochmed på MFF, i den mån jag nu alls orkar med nåt påhållande.

 

 

 

1/7 2008:

 

Idé

 

Måla nåt finurligt uppå väggen, sprid stjärngödsel över änglaäggen, spring sen en sväng och spänn en sträng och lyss och rys när den brister.

    Skicka ett gammalt ofärdigt brev till nån du undrar varnånstans hon blev, blanda och ge med nån annan breve – känn över köttet som rister.

    Mata en sork och häng uppå tork en regnsur men färgglad strumpa, och koka choklad att göra glad igen sen den stumpa som dumpa.

    Titta på Månen som badar i molnen, känn hur stjärnorna domnar, och faller ner sen när ingen ser – för den de faller mot somnar.

 

(Tidigt nittital)

 

 

Bubblor och abstinenser

 

Barnen blåser bubblor på balkongen och solen går ner över Gubbängen nånstans förhoppningsvis ganska mitt i livet, har sovit efter jobbet och varit rökfri snart ett dygn igen och känner mej inte ens irriterad, lyssnar tillochmed på dubbel-CD:n med förra årets melodifestivalbidrag som nån lagt på (Regina Lund nu) men tar en längre promenad ändå för att hitta en öppen kiosk där jag slipper betala femti öre extra per frimärke som här över gatan, det är inte pengarna men snålvargen de går till, han ska inte ha dem, och imorrn ska jag försöka komma ihåg att ta med koffeinfritt kaffe till sommarjobbet på Posten Gärdet så jag slipper hinka blåbärssoppa hela dan.

    Hon Munkedals-Lindberg nu, känner av en viss stress ändå vid tanken på den där präktiga uppsynen…

 

 

 

2/7 2008:

 

En flummig känsla sköljer över mej

 

”När Gud presenterar sej, försvinner alla våra personligheter då?” (Buck i Kerouacs The Beat Generation.)

 

Till något bekänner vi oss, om det så är tvivlet.

 

 

 

3/7 2008:

 

Goyas jycke (till Antonio Saura)

 

Viff vaff jag är Goyas hund

jag glider ner och under och

försvinner en stund

Voff viff jag är rädd och så

och får svårt att andas och

kan inte gå

 

Men vaff vuff jag är Goyas jycke

rufsig och vacker med

ett skabbigt tycke

Och vuff viff jag håller mej kvar

med en darrande tass i

det som jag var

 

(Nitti nånting, efter en Saurautställning på Malmö konsthall)

 

 

 

5/7 2008:

 

Visan om Åke och Bo

 

Utan att svälja blir man sällan mätt

men kanske finns det ett hemligt sätt?

Och kanske är tystnaden aldrig så lång

Att den räcker åt varje hörselgång?

 

Utan att fråga får du aldrig veta

vad Åke gjorde i höstas på Kreta

och utan att veta är det svårt att tro

att det nånsin ska bli nåt av Bo.

 

Men fiskpinnar och läderlappar

– nu är det jag som sjappar!

 

(Nittital)

 

 

Mitt heliga liv

 

Testar lite Bacardi med Icas tropiska-frukter-läsk och lite is och det funkar fint, Tummelisa på videon fast snart elva på kvällen, sommarlov och ”Rum nummer 10” och skrivbordet belamrat med artefakter i trä från slöjden i Farstaängens parklek, en räkning som anlände två dagar efter förfallodagen, måste ringa om den, så gott om liv tror de att man har, Mastermind och skrynkligt fårskinn och tickandet i bröstet.

    Tickandet i bröstet som en klocka som en inställd sprängladdning som en puls och ett hot och en uppmuntrande påminnelse, passa på nu, du.

    Slut på Tummelisa, allmän tandborstning, trött morsa som grälar på sin obetalbara spansksvenska där vart tredje ord är en ganska grov svordom utan att hon är riktigt medveten om det, äldsta dotterns ”Prylbibeln” från Teknikmagasinet söndertummad mjukfingrad och en liten stenhård nalle med rosa klänning och klentrogen uppsyn, mitt heliga liv!

 

 

In memorian

 

Det var en gång en såsfläck

som bodde på ett pressveck

Hans liv blev alltför kort

för som ung han rycktes bort

i en sextigradig feber

 

Men trots allt han hann att känna

en liten fläcka utav henna

som rodnade så sött

att det är svårt att tro hans kärlek dött

– jag tror den nånstans lever

 

Jag tror att i himlens stora terrin

för slattar av henna och såser och vin

de skrattar just nu

vår fläck och hans fru

tillsammans med rom och genever

 

Jag är förstås en rätt barnslig person

som rimmar i timmar helt utan reson

men det sannaste jag gjort

det handlade om lort

och är den vers jag just nu skrev er

 

(Salem 91?)

 

 

Ont i pannan

 

Dusch och tandkräm och Lingongrova med messmör, RC Cola och Camel på det så kanske vi tillochmed kan komma iväg att bada ungarna innan solen lessnar och tar sej nån annanstans. Droppar olja från motorn men åtminstone rullar bussarna nu igen.

    Hundar och ungar och Dylan i bluestappning på Lasse i Parken igårkväll, livet meandrar vidare, man gör saker och sen vilar man, gör nåt annat. Unnar sej en Åke Edwardson kanske, sida för kapitel. Funderar på ett lån till eftersom drömstugan plötsligt är till salu, och så vandrar tanken och lusten över horisonten mot Chile igen. Så svårt att veta vad av allt man ska göra medan man är här, så man skriver väl ett blågginlägg så länge.

    Sitter länge sen och försöker förstå vad den egentligen är för nåt, blåggen.

 

 

 

6/7 2008:

 

Tips för törstiga öron

 

http:// w w w.meadowmusic.se

 

 

Gåtor

 

Vad är det som bara går och går

utan att nånsin snubbla?

Vem är det som simmar ikapp med sej själv

på rygg i en rutig bubbla?

Vem kan dansa med en polkagris?

Vem blir haffad av akropolis

och vem viker spåren dubbla?

 

Jag anar ibland en osynlig tand

som molar och nafsar och biter ibland

och tar sej en objuden tugga.

Jag anar ett regn som stänker i dur

och faller mot Jorden i skur efter skur

för att plötsligt få för sej att dugga.

 

Vem är det som ler åt utspilld lut

och lyfter som dimma från skogen?

VEm är det som aldrig nånsin vet hut

och ändå är gåtan trogen?

 

(Ur ”Rim & tramsor för barn och barnsliga”)

 

 

Något jag måste få ur mej:

 

Mår…inte bra varje gång jag ser en match på påstått högsta nivå, Premier League eller Serie A eller Primera división eller i mästerskap eller ena eller andra Europacupen, och nån tjomme som tjänar en miljon i veckan på att spela boll kommer fri med målvaktenmen sjabblar bort läget eftersom han måste lägga över bollen till andra foten, vaffan… Fifa borde införa en regel om att den som inte kan skjuta lika hårt och distinkt och pricksäkert med bägge fötterna automatiskt blockeras från spel ovanför säg division fyra.

    Och när jag ändå: tevekommentatorer som menar att skott som går utanför mål ändå är ”bra försök” ska omedelbart omplaceras till arbetsuppgifter på rätt kompetensnivå, typ kabeldragning eller så.

 

 

 

7/7 2008:

 

Söta förvirring

 

Har sovit tre timmar efter jobbet (går upp kvart över fyra i sommar för att öppna brevbärarkontoret på Gärdet) och känner hur det liksom sprakar och sprätter inuti när allting långsamt vecklar ut sej igen.

    Måste göra loss en tusing nånstans

att hämta nya läsglasen med, det går undan nu, ögonen stelnar och stammar.

    Tänker på allt som finns att göra dagsutflykter till från en bas ungefär mitt på Vätterns västra strand, Kinnekulle, Övralid, Motala, Askersund, Tiveden, Jönköping, hela eller åtminstone halva västkusten, Trollhättan och Göteborg…

    Körde chilensk slideshow för kompisar vi inte sett på ett halvår igår, halvflarra Santa Helena och empanadas bastante picantes och den kluvna känslan av att vara där igen men för redan så länge sen. Blundar och sätter mej på huk och skopar upp en näva kärv röd sand från öknen i vardagsrummet.

    Tröttheten i lederna musklerna; all stirrig rastlöshet den ramar in. Har så mycket att göra, så mycket att skriva, högar av nästan färdiga manus att redigera, och här sitter jag och ”bloggar”. Och vulkan gör plötsligt om hela layouten på sin sida, varmed halva presentationstexten till boken jag la upp för ett par månader sen försvinner. Å andra sidan funkar inte sökmotorn där heller så det kan väl kvitta då.

    vulkan, ett av internethistoriens bättre initiativ, men som alltid med utdragna barnsjukdomar. Och ungarna verkar ha snöat in på Tummelisa, nu rullar engelska versionen.

    Mewn nä, tror inte detta har nån riktning att hitta just nu, ställer mej här vid sidan av ett tag.

 

 

Hjärta av guld

 

Har vaskat runt och letat efter ett hjärta av guld.

Har traskat runt med en känsla av skuld.

Det har glittrat till ibland av falska alarm

och jag log men snabbt, lika kall som varm.

 

Nu är jag säkert halvvägs så det kunde kanske räcka

om nån en enda klaff ville täcka

med en patina

av platina.

 

 

Fria ord

 

Hur politisk kan en dikt bli utan att falla ihop och bryta lårbenet? Vet att jag borde skriva om långvårdsstank och ledbrutna postiljoner och de inlegade kartongerna i den där övergivna järnvägstunneln vid Årstaviken, om Crossroads och Djursholm, om allt som sticker i ögat och annorstädes, vet att det finns de som försöker sätta namn och ansikten på eländet för att göra det begripligt och jag högaktar dem men ser så sällan att de lyckas, varken Majakovskij eller Patricia Schonstein.Pinnock, det blir till slut oftast mest en slags manifestationer över deras egna ömmande samveten, verkar aldrig riktigt gå att komma åt det där, är det orden som snubblar och skrubbar sej eller den feta hinnan över mej som läser?

    Mitt förrädarhjärta men vem är det jag sviker när jag inte orkar, när jag inte tror inte vet, det finns så många vägar att ta och man hinner bara med några stycken. Så vill man ju inte upprepa sej mer än nödvändigt heller, ffa vill man inte upprepa nån annan, vad skulle det va bra för?

    Tänker visst vittna, i den mån jag sett och förstått (om så bara att fråga), men om ordet ska va fritt måste jag också lägga undan kopplet. Bara springer efter och försöker se vart det tar vägen.

 

 

 

8/7 2008:

 

Sture blues

 

Ett underligt ljud runt lever och njure så

jag blundar och tänker på Sture och

natten står stilla och trampar i lönn och

nån går omkring och ställer villkor i snön och

jag ser på avstånd hur verket blir klart och

vi närmar oss Närke med väldig fart och

Owe får spel och Karin får hosta så

vi stannar för Zingo och bullar i Kosta och

ser hur rymden dränker molnen och

ger upp till slut utan att rimma på sista raden.

 

(Odaterad)

 

 

Lilla Edet och annorstädes

 

Awright, fick färdigt texten till Lasse som legat och grott och skavt undertill nånstans i några månader nu (blev en sorts tvetydigt kolsvart detvillsäga egentligen smågrå bild av avsked om det nu var för alltid eller tills om en stund), vad han sen tycker är nåt annat, kan ju inte mer än leverera efter förmåga.

    Andra samarbetare hör av sej, känner mej nästan levande idag, dubbelarbetet (expeditionsvakteriet och korsorderiet) till trots. Ff dock ingen rec på Fallens dagar i TTELA fast det är över en och en halv månad sedan jag var nere och blev fotad ganska tjusigt framför Oscarsbron (blickande liksom heidenstamskt ut över Olidehålan och Göta älv), vet inte vad det handlar om, platsbrist snäpper hon när jag ringer men ska verkligen allsång på Folkets Park och tanter som ställer ut teckningar på biblioteket i Lilla Edet tränga ut vad som mej veterligen är den första romanen i Trollhättemiljö nånsin? Fast det ska de kanske när jag tänker efter…

    Känslig blir man förövrigt när man inte sover ordentligt, lyssnar på Bobby Jean och tjurar nästan fast jag hört den så många ggr. Tar ett par decennier för vissa texter att ta sej igenom, de måste bida sin tid, invänta blottan.

    Såkallat sökord tema miljö till Buslätta Korsord 10/08. Peter Estbergs suveräna ”När jag var liten” i lurarna. Cigg så går jag och lägger mej och läser sen, kanske.

 

 

 

9/7 2008:

 

I begynnelsen, och sen

 

Morsan satt bakom ett stort svängt skrivbord på den halvt inredda vinden i radhuset på Tessingatan i nybyggarsamhället Sandhem i Trollhättans östra utkanter och läste ur ”Dikt & Tanke” under den kranliknande skrivbordslampan, timme efter timme, dag efter dag, rödpennade och skrev över i kollegieblock för att lättare memorera inför proven, det handlade om Almqvists ”Songes” eller Zolas ”hörn av verkligheten, sett genom ett temperament” och jag var fem kanske och lattjade med den gamla Haldan så fort hon valsat ur pappret; med det intresse hon visade dessa författare kunde jag knappast undgå att försöka bli en.

    Drygt fyrti år senare har jag i det avseendet inte kommit så mycket längre, bara motiven är annorlunda, har inte haft nån kontakt med mina föräldrar på snart tio år men det har ingenting med ovanstående att göra och i den mån mitt skribblande har nåt maniskt över sej, vilket har påståtts ibland, så är det inte nåt jag vill bota det ifrån. Handlar om att hålla fönstren öppna om än inte haspade, handlar om att hålla nyfikenheten med fungerande kryckor.

    Kanske handlar det om att aldrig växa upp, vilket också har insinuerats, kanske är det faktiskt precis så fantastiskt!

 

 

 

10/7 2008

 

Näsvisan (för riktigt barnsliga barn)

 

Kan man spika med spagetti?

Kan man posta en pastej?

Är det gott med kokt konfetti?

Är den vännen där till mej?

Kan man leka kull i dalar?

Ska man kasta en kastrull?

Finns det rum i stora salar?

Kan man lyfta nån omkull?

Kan man rida på en ranka?

Är det gott att kräkas saft?

Kan man plinka på en planka?

Är en hatt nånting man haft?

Kan man slå sej på ett plåster?

Kan man trippa i en trapp?

Är det klokt att gå i kloster?

Kan man fiska med en napp?

Är det rätt att spela fela?

Kan man snava på en snok?

Och kan delar vara hela

utan att det går på tok?

Och hur städar man en soptipp

och hur rosar man ett ris?

Vilken lukt har just din nästipp?

Kan man pruta första pris?

Såna frågor gör mej galen

lika galen som en tupp

som har fullt upp med finalen

när han drabbas utav krupp.

 

(Ur ”Rim & tramsor för barn och barnsliga”, nittital)

 

 

Hassanal och jag

 

Liten lättöl på restaurang Grönkulla i Nacka Strand, S tar på sej den lilla vita kockmössan och försvinner i köket, ungarna stormar över gruset under himlen och Saltsjön blånar därnere med Lidingön i fonden, behövs inte mer för att det ska rycka i hjärtat även på en gammal sömnlös survarg. Störtskur sen, vindrutetorkarna vispar när jag kör upp till Farsta för att hämta nya läsglasen. Hem till böckerna och blåggen och ”Kungliga Krysset”, tema Hassanal Bolkiah, världens rikaste kunglighet – allt man tar sej- och utsätts för…

    Vacklar mellan öl på balkongen och en runda med kidsen till parkleken där man kan skjuta ur sej lite av varje mot det väl tilltagna bollplanket, sämre terapi än en halvtimmes stenhårda vrister i det nypumpade nötta lädret finns definitivt, känslan av en volley som snärtar iväg precis dit man tänkt sej har inte många jämförelser.

    Skrev till balskan i Trollhättan och gnällde lite igår över utebliven recension och enligt lagen om alltings iofs högst relativa jävlighet visade det sej att den var inne just igår, dock inte i nätupplagan. Tror jag måste in på vulkan och se om det genererat nån aktivitet.

 

 

 

11/7 2008:

 

Kymmendö

 

Tidig lördagmorgon med balkongbloss och solskugga, låter dörren stå öppen när jag går in och ser att blänkaren om Peter Estberg är införd i meadowbloggen, ser bra ut och låter ännu bättre, sen läser jag igenom recensionen från onsdagens TTELA som jag var förbi stadsbiblioteket och kopierade igår, ser inte heller fel men faktiskt lite småfantastisk ut, ”djupt imponerande trollhätteskildring” och sånt borde väl alltid kunna styra någon mot vulkan.se och åtminstone har biblioteket därnere hört av sej med intresse för några ex, är ju nu inte varje dag.

    Lillan gnuggar förbi med knogarna i ögonen, kommer tillbaks med trälådan med enkronor, ska räkna, tror jag måste ha en macka innan jag hugger in på korsorden.

    Ströbilar på leden, lövsuset sommarruset, tror vi hämtar polaren Alberto i Jordbro – gräsänklingen – och drar till Dalarö, eller varför inte Kymmendö, halkar över Strindbergs badstenar.

 

 

Rättvisa (visa att spisa)

 

Korv med vingar som flyger som örnen.

Lingonmos med ärtor i hörnen.

Nygräddad gurka med smörgåssås.

Kokta nötter med smörstekt mås.

Inlagda piller med tryffelspad.

Inbakad glass och saft av choklad.

Vad ska vi äta när hungern slår till?

Kanske oplockad svamp med stekt kamomill

eller flamberad snok med ostronjuice

eller duvor så råa att de flyger sin kos?

Jag tror jag kokar en god omelett

– kom hit och se till så jag gör rätt!

 

(Ur ”Rim & tramsor för barn och barnsliga”

 

 

Torka

 

Läser i Marcus Birros blogg hur alkohol borde förbjudas för alla som fyllt 25, hur äckligt det är att se hur vuxna människor degraderar sej själva, sliter i sina fruar och skriker åt sina barn och krälar runt tältstängerna som reptiler. Och jag känner verkligen igen mej i mycket han skrivit om alkohol sen han blev nykter för tre år sen men begriper inte överdrifterna om det inte är så att de beror av intrikata psykologiska mekanismer; en nykter alkoholist kanske måste bli sådär rigid och dömande för att förbli nykter?

    Ändå: jag är säker på att jag var lika fången under några år, drack mej ju som många andra redlös åtminstone ett par ggr i veckan under hela åttitalet och en bit till; under några år i början av nitti var det än värre, nyktrade väl aldrig riktigt till då, streakade på festerna somnade i rabatterna dansade in i väggen vinglade hem i hundrafyrti med mittlinjen som livlina mellan hjulen slogs och fäktade och skämde ut mej, mer degraderad blir man inte, men förstår inte varför man måste gå från en extrem till en annan.

    Går faktiskt att hitta en balans allteftersom åren tynger som barlast inuti, själv kan jag tillochmed ha en liten bar i hyllan idag – där får den va, de tunga rusen har helt andra rötter, det är barn och böcker och blickar, himmel och hav och horisonter, kustlinjer, elgitarren och hörlurarna och de stunsigaste joggingrundorna…

    Och är jag nu undantaget som bekräftar Birro så tycker jag ändå han ska betänka att alkohol och/eller andra droger i varierande form och kvantitet är viktiga inslag i så gott som alla kulturer, vilket har anledningar man inte kan lagstifta bort. Vi är komplicerade och laddade på gott och ont och behöver bläckan ibland om vi inte ska hitta på nåt ännu värre. Risken finns ju exempelvis att vi uppstår som oss själva överdramatiserande kverulanter och förbudsivrare; summan av lasterna är som bekant konstant.

 

 

TV-bonden Fredrik och Sofia nykära

 

Är det sant?

 

 

 

12/7 2008:

 

Bidde Tyresta

 

S och ungarna med bullar och godis uppe på granithällen, urskogen tornande men vänligt och liksom urskuldande det svala rödsvarta vattnet som omsluter mej fortfarande levande, mitt i livet faktiskt om det så tar slut imorgon, det är de allra bästa åren, ungarna små och märkvärdigt tillgivna men förbi det värsta skrikandet och blöjandet…de obetalbara kommentarerna hatandet och älskandet som tvinnar runt varann och jag balanserar upp i bottenslammet närmare stranden och står naken och lufttorkande med salami- och briemacka och RC-Cola och en Camel och alla minnen alla planer men mest av allt detta nu, närvaron som slår till ibland och tacksamheten som söker ett bättre ord men nöjer sej ändå, snett leende rakt in i den ljuvliga slumpen.

 

 

Odessa

 

Sussande sessa, det är långt till Odessa

men dit far du med vinden med rosor på kinden

och månsken i blick.

Din förkylda dröm är en snarkande ström

som kanske dej bringar på stjärnornas vingar

ett midnattstrick.

Långt under dej travar mänskor som snavar

på tankar och ord, på vatten och jord

och på tiden som gick.

När du vaknar är dagen solvarm på magen

och ingenting minns du men åtminstone finns ju

sömnen du fick.

 

(Till S, Ödehoburga Fårö, juli 1999)

 

 

Barnen

 

Rosa fyraåring med för stora solglasögon, som hon hoppar och sjuder i hjärtat, när man ser på barnen utvilad ger man blanka fan i hur många ggr hjärta rimmats på smärta och hur många poeter som fått kärlek till kär lek, man bara tar in och går sönder och rafsar runt bland bitarna sen med fingrar skakiga av den skönaste hunger…

    Som vi väntade, så jävla jobbigt och underbart det var, och är!

 

 

 

13/7 2008:

 

Eftermiddagsrysare

 

Springer runt och finkammar halva Hökarängen med x antal grannar och tolv poliser efter bortsprungen femåring, tills hon kommer hemknallande efter en halvtimmes tryckande i ett buskage tjugofem meter bort. Den paniken vill jag inte känna igen på ett tag nu, snälla.

    Tom, utmattad, så lättad att jag liksom knappt håller ihop, och ffa utan särskilt många ord.

    (Att skaffa barn – fast egentligen föredrar jag väl ordet få, man skaffar hund eller husvagn men barn får man, i bästa fall – är att skaffa sej kroniskt dåligt samvete och en slags kontrollerad panik som molar standby nånstans bakom solar plexus dygnet och året runt.

    Allt som kan hända, alla jävla trafikdårar cancer Englamördare plötsligt tappade fotfästen… Helt sjukt att man ändå vågar, och givetvis alltid värt det.)

 

 

 

14/7 2008:

 

Ljuva meningslösheter

 

För trött bara…blött och svalt men Djungelboken på videon, den är ff OK och jag nycklar färdigt ett knugligt kryss till åt Året Runt, kuvertar och känner mej smånöjd…sitter en stund och stirrar fåfängt på ett sånt Pentadoku utan att hajja nånting, försöker vänja mej vid nya brillorna…slut på Cameler i närbutiken så jag kör ett packe Right, var länge sen…orkar knappt kolla nyheterna; man vaknar aldrig riktigt efter att ha sovit mitt på dan…elgitarren och bongosarna som tyst anklagande försmådda älskarinnor…anmäler e-faktura hos Bredbandsbolaget, har man fått nåt nyttigt gjort denna kväll…

 

 

Kokett i kolt

 

De väsnas och bråkar blodplättarna; vi

råkas bland alverna och vättarna; du

är röd och fin och

far med tåg emot Ungern; jag

är kokett som hin och bemästrar bara

synbart hungern.

 

Olika håll, små och

stora troll men jag

lämnade min boll på Fårö; jag

har nån sorts koll, van nu

vid min roll – molar matt i moll. glad och

tårögd.

 

Tiden slår en volt och

sprattlar uppochner; jag

kravlar runt i kolt när ingen ser.

 

 

 

15/7 2008:

 

Hemlighet

 

En alruna vid en solig klippa

är sånt man inte gärna vill slippa

liksom båtar som seglar till Månen om natten

och tysta ljud och torra vatten

 

och en lessen sork man kan trösta i knät

och en spindels daggvåta morgonnät

och en ruta med imma man kan putsa med handen

och konstiga spår som försvinner i sanden

 

och spanska ballader och turkisk konfekt

och en pulkakulle som är alldeles snötäckt

och en tappad balans i en lustiger dans

med ett skogstroll som svänger sin skogstrollssvans

 

och en resa nånstans som man aldrig har varit

och en känsla som kommit och en annan som farit

och saker man hittar och gräver upp

och nånstans i fjärran en galen tupp.

 

Och skulle nu inte detta räcka

får man gå till stranden och hämta en snäcka

att lyssna på och tala till

när natten tiger och livet står still

 

– kanske har den en hemlighet

som bara du och snäckan vet.

 

 

Nyvakna strötankar

 

Varmt idag jäklar och här ligger man och trynar middag för sej själv medan resten av familjen snurrar runt i centrum och har det spännande, hur ska jag nu inte ta en bira på balkongen?

    Kämpar på med ”Svinalängorna” och man ska va positiv och uppmuntrande men vad hände egentligen när man kom överens om att den skulle få (det) årets Augustpris, nästan halvvägs in fattar jag knappt hur den bar sej åt för att bli utgiven, korta stolpiga Mitt-livs-novell-meningar om nästan ingenting, men jag hör kanske inte till målgruppen?

    Och tyckte iofs nåt liknande om ”idioten” (Fjodor D) så vad vet jag…

    Och vaddå Augustpris förresten, vad är det för trams, och helt appropaw: tänker fortsätta uttala au i August som just au, som i paus, skulle känna mej för löjlig annars. (Ingmar Bergman lär omedelbart ha dragit sej ur alla dialoger med folk som uttalade August som August efs han menade att August själv uttalade sej Ågust, men det är ju nu enligt min mening bara ytterligare en anledning att stå på sej.)

    Verkar ha vaknat på fel sida, märkte inte det förrns nu. Birum på balkongum!

 

 

Förvånad

 

över allt jag påstår och verkar mena, förvånad över andetagen som följer på varann, det lätta trummandet i bröstet, strimmorna som löper över huden, bokstäverna och interpunktionen och ljuset som faller, förvång inför knäskålarnas tålamod med mitt ideliga fallande.

    Förvånad över skuggan av Lions Head som bugar nerför Signal Hill i en andakt som räcker hela eftermiddagen, förvånad över vykort från Mombasa och Hamburgsund och de oläsliga idéer som rör sej mellan raderna, förvånad över att vakna och nästan känna igen mej bakom tandkrämsfläckarna, över hur tanken på Sandhems rabatter kan få det att kittla mellan tänderna av söt matjord och sura rabarbertrådar, förvånad över bilderna som uppstår i orden, och över den aldrig sinande kraften i dem. Förvånad över hur nyfikenheten växer och tar ny sats när den stillas.

    Förvåning i största allmänhet, förvåning över tiden det tog, och att den gick så fort. Förvåning över hur självklar jag förefaller, förvåning över slutmuskelns oerhörda uthållighet.

 

(Det är en gammal åttitalstext som arbetades om när jag bodde i Kapstaden ett par år i början av nittitalet, men förvåningen består!)

 

 

 

16/7 2008:

 

Balkong

 

Vore svårt utan balkongen känner jag, är van vid den nu, har passat in mej i de där två kvadratmetrarna och tillochmed accepterat att S bytt ut de sköna men fula plaststolarna mot vackra men obekväma trä- och gjutjärnsvarianter, det ska ju duga att se på också kanske. Jo, vore svårt såhär års utan balkong även om den förra i Jordbro var både större och privatare – här har vi en dryg meter till grannens, man får smygkolla genom persiennerna först de dagar man tycker det känns jobbigt med hej&läget.

    Är väl det stora problemet med balkonger, S känner sej som en guldfisk med alla fönster mitt emot, inser väl förmodligen att folk har bättre för sej än att kolla in en granne som sitter och läser ”den vita massajen” men det är väl nåt psykologiskt. Själv var jag tvungen att gå in när den tyske granngubben kom uppbackande på uppfarten nedanför altanen i Kapstaden när jag bodde där, men så var han också omöjlig att stänga av. ”OK, jag måste verkligen gå nu” hjälpte inte ett dugg, han pladdrade på som en del gör tills man gav upp och helt enkelt gav sej av mitt i monologen.

    Kapstan, Herzlya Crt på Vredehoek laan, bättre kommer jag aldrig att bo i detta liv det är ganska säkert – halvvägs upp på Taffelbergets sluttning med utsikt över hela stan och den glittrande bukten och tillochmed Robben Island långt där ute på horisonten vid klart väder vilket det ju var för det mesta. Det torra palmrasslet och den eviga sydöstan, fem minuters promenad ner till flaskbutiken vid Garden Center och en kvart in till alla barerna och antikvariaten i city, har nästan lite svårt att ta till mej det idag när jag tänker på det men där bodde jag ju faktiskt och jobbade knappt ens. Gick upp och körde min hustru till jobbet som dramalärare på en skola i Wynberg en halvtimme bort runt berget och körde hem sen och skribblade loss, om jag inte klättrade upp på berget med blocket och pennorna istället för att sitta i nån skreva ovanpå världen och veta i några minuter som man gör ibland i såna lägen att ingenting egentligen fanns att förstå. Kap, det var hemma det var ju det men är redan femton år sen och jag åkte frivilligt, hem till rusket och Postverket och Martin Timell för just så omöjligt är ju faktiskt äktenskapet ibland.

    Blkong som en hajbur nersänkt i stimmet, som ett sånt envägsfönster de brukar ha vid vittneskonfrontationer i Hollywood, går ut och stänger dörren om mej och tänder en av de längre fimparna som frestar i askfatet och det är lite blött och kladdigt av ungarnas bubbelsåpa men trafiken svischar förbi i jämna och ganska ostressade intervaller uppe på leden och kvällssolen rotar sej genom björkarna vid kanten av Gubbängsfältet och livet är gott.

    Varpå man går in och drar ännu ett matt och förvirrat blågginlägg, eller en tredjedels. Fortsättning följer, kanske.

 

 

Det funkar!

 

Annars känner jag mej till slut – på god väg mot halvseklet – ganska färdig med min barndom, kommer aldrig helt undan den förstås men det glesnar mellan uppgörelserna, har skrivit så mycket om de där åren nu att jag äntligen börjar lessna på det. Förstår, eller orkar åtminstone allt oftare inbilla mej att jag gör det, och Nuet ställer sej bredbent mitt i vägen med bistert vinklade ögonbryn: ”Hörru var det inte vi som skulle leka idag!”

    Så det funkar alltså som det var tänkt, man kan skriva sej om inte fri så i alla fall skapligt med…utsikt och svängrum.

 

 

Självcensur och säkerhetstänk

 

Finns förstås också sånt man inte kan blogga om förrän efteråt, så är det ju, sånt som behöver åtminstone några veckor på sej, det vore för jobbigt annars om fel person hittade fram till blåggen vid fel tillfälle…

    Bara nämner det. =)

 

 

 

17/7 2008:

 

Vädermannen

 

Visst är – exempelvis – den galopperande konsumismen farlig för både människa och planet men det blir lite konstigt när det påtalas av en man som låter sina alter egon shoppa sej genom böckerna, ”Friheten” var ju inte mycket mer än en enda lång exklusiv köplista och jag tror inte det var nån medveten självkritik eller så gick den hursomhelst inte fram; och ska man bli upprörd över klimathotet kan man ju inte sitta och gasa planlöst i en Trailblazer fram och tillbaks mellan Sverige och Italien som i ”Värmen”; mycket snack liksom.

    Kommer såklart att läsa denna också, där har jag efter tre decenniers nära relation inte mycket val, men känner mej luttrad och tveksam liksom, kritiken har ju inte heller bådat gott, eller om den bådat lite av varje. Har också framskymtat en del pengakåta fanföraktande tendenser på sistone med den ena samlingsboxen med enstaka nya spår efter den andra så jag tänker förfan se till att handla i andra hand.

    Är dock trött och irriterad på det stora hela, liten brasklapp där.

 

 

Alla balla bullar

 

Alla balla bullar

luktar gott och rullar.

Sanna-Mina Ohrd

ljuger på ackord.

Göran gör an en farkost,

Göte ger Ann en getost.

Carmen har ont i barmen,

Mitella bryter armen.

Fias fiol har en lång sträng,

Mias dräng har en trång säng.

Regnet liksom gråter,

ber få komma åter.

 

(Ibland orkar man inte mer än så… Tidigt nittital)

 

 

18/7 2008:

 

Allt

 

Hälsosamt tvivlande men öppen nog börjar jag till slut bläddra i Martina Lowdens bok, och är förstås förälskad redan efter några sidor. Sicken stjärna.

 

 

Män

 

Några av mina känslomässiga om än väl medvetna fördomar om manlighet (trots att jag på ett intellektuellt plan i den mån jag har ett sånt knappt ens erkänner begreppet som sådant):

    Riktiga män har inte gojs i håret; riktiga män har inte gojs under armarna; riktiga män stryker inte kläder; riktiga män kan inte ens med bästa vilja engagera sej mer än absolut praktiskt nödvändigt i vad de har på sej; riktiga män dansar som fan både nyktra och fulla, eller så låter de bli; riktiga män är blyga och frimodiga men skrattar alltid förr eller senare åt sina later; riktiga män spelar inte tuffa, riktiga män är knappt ens särskilt tuffa, iaf inte enligt gängse rallardefinition; riktiga män skriker och gråter och ångrar sej; riktiga män kommunicerar; riktiga män ger sej inte förrän budskapet gått fram; riktiga män ser sej omkring; riktiga män lyssnar, och svarar; riktiga män underlåter aldrig att bjuda på te, typ; riktiga män vet inte vad det är att hånle; riktiga män känner med sina fiender; riktiga män förväxlar inte händighet och stoiskt lidande med manlighet; riktiga män protesterar högljutt och kommer kanske på sen att de hade fel; riktiga män är alltid poeter i ett eller annat medium; riktiga män söker åtminstone efter sina fördomar, riktiga män misslyckas för det mesta, men har åtminstone gjort en ansats; riktiga män snackar en oherrans massa skit.

 

 

Läckra pjuck

 

Punktering i Postens garage det har bara varit skit med den här bilen sen jag köpte den i april även om det inte är bilens fel, inbrott med avslitna startkablar och luftat däck och stulen stereo och avbruten antenn och demolerad mittkonsoll och insparkad sida och nu läcker den olja också och det skriker till i startmotorn varje gång sen jag kopplade fel efter inbrottet och körde en kilometer eller så med startmotorn på högvarv… Men jag skiftar till reserven och lusar mej hem tvärs igenom stan, vid utfarten från Södertunneln har en polisbil kraschat och spärrar av så att vi leds ner runt Gullmarsplan men det funkar ju och jag är hemma och tvättar av mej oljan och käkar nån slags helt suveräna färdiköpta turkiska järpar med pastasallad som S lämnat kvar och det ligger en lapp från min dotter där det står att de gått till Farsta för att köpa en bok och bara en sån sak, man får lappar från sin dotter nu, och jag tar med mej resten av ölen ut på balkongen och tänder en Camel och min somaliske (gissar jag) grannes kompisar parkerar på andra sidan gatan och när killen på passagerarsidan kommer runt bilen har han ett par rödglänsande basketdojjer på sej under de säckiga jeansen och det är då jag för allra första och förmodligen sista gången i mitt liv, och helt instinktivt och fantastiskt och egentligen så fjärran från mej själv tänker den, tanken: ”Läckra pjuck!”

 

 

 

19/7 2008:

 

Men…

 

Scoutar omkring lite i den iofs helt oöverskådliga ”bloggosfären”, kollar listorna och ser att landets populäraste bloggare är nån som kallar sej ”Blondinbella” och det blir svårt här för man vill ju vara rättvis och uppmuntrande mot ungdomen och inser ju att man knappast tillhör målgruppen men ändå, skulle vilja fatta och det går inte för så jävla länge sen är det inte som jag var i samma ålder, åtminstone känns det inte så men varken jag eller eller nån av alla de jag kände då hade fått ut nåt annat än hånskratt av detta, vet inte hur jag ska förhålla mej till det, det är så fruktansvärt tomt och intetsägande, så obegripligt tråkigt för att säga som det är, cirka trehundratusen svenskar går dagligen in på den där sidan och jag öppnar mej med domkraft och vill verkligen men ser inte varför, det är modetips och shoppinglistor och korthuggna uselt skrivna festresuméer och menlösast tänkbara snapshots på en alltid leende bloggare ombord på ena eller andra lustjakten eller nertyngd av kassar det nog inte är konserver i på Kungsgatan eller Stureplan (om det inte faktiskt är foton på vad hon handlat, och ätit!), detta är alltså bloggfenomenet ”Blondinbella” en inte ens myndig helt susningsbefriad gravt bortskämd MUF-brud från huvudstadens mer välsituerade kvarter, men läggav vaffan är det frågan om, drömmer kidsen om att va som hon?

 

 

Skogskyrkogården

 

Tjejerna köper små kärva blommor till sin kärve gammelmorfar suputen och molndykaren som inte ens deras far hann träffa innan han kolkade ihjäl sej vid mitten av förra seklet och vi gräver och vattnar den lilla oansenliga granitplattan som flygvapnet bekostade bakom Skogskapellet med Milles dödsängel, vi har inte varit där sedan allahelgons och det verkar ingen annan ha varit heller.

    Det ödsliga mittisommarnsuset i tallkronorna jag röker och sköljer av händerna vid den lilla brunnen och undrar idiotiskt vad denna ro är som kommer över mej på kyrkogårdar, jag som brottats med sådan dödsångest i ett kvarts sekel och mer, det är bland de döda jag känner att det är som det är och nästan kan kvitta vi går runt allihop och om vi kommer åter eller inte så är det helt i sin ordning.

    Père-Lachaise, och Montparnassekyrkogården (strax intill Henry Millers och mitt stamlokus Liberté vid Rue de la Gaité!) där jag låg för tjugotalet år sen på Sartres grav och hulkade lyckligt över min stund och den lilla kyrkogården utanför Coelemu i södra Chile där tjejernas mormor ligger evigt tjugofyraårig under det vita gruset i den stekande solen och de bräckta vindarna som virvlar runt tornspiran på Fårö och den lilla grå fågeln på Nisse Ferlins sten på Bromma kyrkogård och den kilometerlånga muren av juntans offer på Cementerio General i Santiago och systemet av vidsträckta kyrkogårdar på öster i Malmö och alla andra begravningsplatser där jag plockat perspektiv och tacksamhet.

    Hemåt längs 73:an, V ställer sej på knä i sittvagnen och blundar bort solen medan I skär fram och tillbaks över den nötta asfalten i in-linesen.

    Liter jordgubbar liter folköl och ikväll ska vi sitta på akterdäck på M/S Prinsessan Märta (heter den så?) nedanför Münchenbryggeriet och lyssna på Pär Enqvist medans tid är.

 

 

Den gudomliga tragedin, prolog

 

”En raket är en farkost som drivs med reaktionskraft. Jag är en raket” (Martina Lowden) Så är väl också bloggaren.

    Hittade en pärm som det stod ”Under arbete” på, där hade jag samlat några av alla oavslutade romaner och novellsamlingar, de jag tyckte var mest lovande vid det tillfället antar jag, har ju ett par tre ringpärmar fulla med roman- och novellbörjor av kanske lägre karat också, betitlade ”Erixons oavslut” del I och II och III, hette ju Erixon då. Hursomhelst blev jag glad av de här fynden eftersom jag plötsligt insåg vad blåggen är eller också kan vara, vill luckra upp kronologin och låta fallna identiteter bilda hög, tiden är ett evigt nu och jag ser inget annat sätt att illustrera det så här är tillexempel vad som verkade vara tänkt som en slags prolog till den oavslutade romanen ”Den gudomliga tragedin” från den del av det eviga nuet som brukar kallas mitten av nittitalet (dedikationen var ”Till Gud förstås” och mottot av Bill Burroughs: ”Madness is not seing visions but confusing levels”, förmodligen från ”Cities of the red night”).

 

”Det här är inte en roman, allting har hänt, inga namn är ens fingrade, om än lite tummade.

 

Mannen hade blivit skjuten med arton skott varav sexton i benen och fötterna, men rättsläkaren som kallats till platsen och som infunnit sej i morgonrock redan innan mopeden – en Puch Mamba med förlängd framgaffel och gummituta av vad som senare konstaterades vara det norska märket `Ur spår!´ – bärgats, kunde snabbt bestämma dödsorsaken som något för de närvarande poliserna och andra nyfikna helt oväntat: då han rutinmässigt slog liket över halsen med ett distinkt karateslag avslöjade nämligen ett mjukt krasande att struphuvudet som rimligen borde varit satt ur spel redan av den våldsamma kollisionen med buffalostyrets tvärslå när fordon och förare efter kulregnet styrt undan över branten och ner i gölen (uppskattningsvis ett fall på mellan åtta meter) fortfarande varit intakt. På dessa grunder kunde snabbt slås fast att 1. allt inte var vad det först förefallit vara och 2. att mannen uppenbarligen tagit sitt eget liv i uppsåt att lägga skulden på yttre omständigheter (skotten genom benen och fötterna). Då hans identitet fyra dagar senare fastställts av familj och före detta flickvän lades fallet som ditintills vilat slutgiltigt ned. Akten försvann i en anonym diskett och den döde, tretti år, arbetslös, ogift och barnlös lades till sin sista vila på en kullig begravningsplats mellan två riksvägar i utkanten av barndomsstaden. Efter nästan aggressiva påtryckningar från den före detta flickvännen kom den enkla gravstenen i bohusländsk granit att prydas med epitetet:

    `Dansa på mitt smutsiga lik!´

    Det hade, menade hon, varit hans önskan.”

 

Nickelodeonlördag med röksug och nyponte, skulle behöva sätta mej med ”Kungliga krysset” 42/08 men orkar inte. Gräver i pappren istället förlorad och förälskad som alltid, förverkligad av själva läsandet. Har ingen aning om vad jag menar, och det räcker med att inte ha det.

 

 

Skeppsholmen

 

Patti kom väl inte riktigt upp i hundra procent om det var den delvis lite ”okoncentrerade” festivalpubliken eller orimliga förväntningar efter det heliga fjolårsseansen på Cirkus kanske, hursomhelst har det sina stunder i år också när Patti slänger av sej den småförkylda rocken och går loss under den beslöjade fullmånen med klarinetten i högsta hugg och tordönsrösten skallande över Strömmen… Slår mej att Strindberg dog i Pattis ålder trött och utlevad men själv är hon alltid utan tvekan yngst och hungrigast, skulle lätt kunna få en att känna sej rätt sliten och nött men det funkar ju dessbättre tvärtom detvillsäga det smittar, fladdrar i bröstet kurrar i magen, lustarna trängs och knuffas men vänskapligt och med viss grundläggande respekt för varandras integritet…

    Om jag kunde skriva så, I was dreaming in my dreaming of an aspect bright and fair and my sleeping it was broken but my dream it lingered near in the form of shining valleys where the pure air recognized and my senses newly opened I awakened to the cry that the people have the power to redeem the work of fools, upon the meek the graces shower its decreed the people rule…fast det räcker det kanske att Patti gör.

 

 

 

20/7 2008:

 

Pär Enqvist Band

 

”Dina ögon! Dina ögon! Dina ögon!” Och V är hyperaktivare än vanligt, störtar upp- och nerför lejdare och valsar omkring skrikande med syrran över akterdäck men som tur är finns det gott om vuxna där som beter sej ännu märkligare (en hundratjugokilos Spindelman trasslar faktiskt in sej med ena foten mellan två trappsteg och det andra benet över räcket) så vi hetsar inte upp oss mer än nödvändigt, håller lite koll så att hon inte tumlar överbord bara, lutar mej bakåt i solnedgången med Zlatopramen medan S går för att byta en undermålig Rosapanter mot öl hon också och nya bandet håller ihop det lika bra som nya låtarna matchar de gamla och när jag kisar bakom solglasen glider Norrmälarstrand iväg ett stycke till och det krackelerar och spänner i den kåta Västerbrobågen. Bara det, bara så, ännu en helig kväll i dessa liven.

 

 

Vill att barnen

 

”Jag fruktar havets slut

med måsarnas döende skrik

och livlösheten i det svarta mördande vattnet.” (Patricia Schonstein.Pinnock)

 

Vill att barnen på sina åldrars höstar ska minnas som jag höskullarna snokarna falkarna krypen i trädhyddorna den sprattlande piskande torsken på durken, och maneterna som slår sin stilla förvåning i handflatorna.

    De måste få det med sej, och deras barn måste få det med sej: de isklara kallsuparna som lämnar en bara salt och lycklig känsla i munhålan, och silvertärnor skränande som vildvittror strax över huvudet när de vadat för nära häckningsplatsen.

    Flygfiskens bländstreck genom förmiddagsgasset en delfin långt där borta och jättesköldpaddornas midnattslunk upp mot dynerna vid Rantau Abang.

 

”Jag är rädd för havets död

för tidvattnet som väller fram

och för med sej skimrande olja och plast.”

 

Jag också, rent vettskrämd faktiskt.

 

 

Den gudomliga tragedin, fragment

 

”Käre dagbok, fast egentligen är vi ju knappast vänner, ivarjefall får du mej att må ganska illa. Möjligen kan jag inte ens stava min olust och min förvirring bättre än så: d-a-g-b-o-k. Men bortsett från det, som väl knappast är nyheter för dej vid det här laget, så är det idag blandannat såhär:

    det är midsommar och jag fyller år och sitter i köket i den här tomma tvåan och dricker folköl, för festlighetens skull av trenne sorter. Försökte sluta röka idag men det gick inte alls, detvillsäga det höll till klockan sexton då jag efter två timmars resonerande med mitt möjligen helt imaginära samvete och nästan hela dan dessförinnan av plockande med allehanda rastlösa meningslösheter (som att torka dammet av skåpsdörrarnas överkanter och klippa bort allt vitt tomrum runt artiklarna jag tänkt spara för att läsa senare, tillexempel DNs recension av Michael Beschloss och Strobe Talbotts ”At the Highest Levels, The Inside Story of the End of the Cold War” och Czeslaw Milosz hyllning till trehundraåringen Emanuel Swedenborg, eftersom jag är så intellektuell, fast senare då) tog den vilt rullande och rytande debatten med mej under paraplyet ner till kiosken vid Gubbängstorget som fortfarande hade öppet eftersom en iranier tagit över den, och så slet jag upp paketet redan inne i affären och gjorde som provocerad ordningsmakt ibland plägar göra – rökte ut bråkstakarna.

    Nu är klockan närmare sju men det är fortfarande midsommar och jag fyller fortfarande år, tretti stycken faktiskt, men åtminstone har det tillgodosedda nikotinbehovet tillåtit mej att läsa några sidor och göra några uträkningar. Till slut har jag ju också fått i ett papper i mormors gamla Silver Reed för att tilltala dej, dagbokskräk. Det verkar vara det som ska till, när inte dagarna räcker i sej själva.

    Det ligger ett vykort här på bordet som föreställer min hemstad Stockholm med Skeppsbron i förgrunden och Stadshuset och Västerbron i fonden och det är taget med fisheye så att stan ser ännu rundare ut än vanligt, den är alldeles konvex, bucklig som ett bröst man kan kupa sin skälvande hand över och ruska lite kärleksfullt, lekfullt (och skakningarna fortplantas in i bröstet, upp i nacken, killar till en aning i armhålan och inga stridsflygplan faller ännu mot Långholmsvårtan).

    Husen längs Skeppsbron ser mycket välmående ut. De är målade eller rappade i ljusa färger som både fångar upp och stöter tillbaks ljuset på ett outgrundligt vis. Solljuset, som verkar komma bakifrån fotografen som heter P. O. Norman och som jobbar för Svenska Aerobilder AB som fångat Stockholm på det här viset åt Scankort AB som sitter på copyright och som i sin tur levererat på uppdrag av Gallerian i Gallerian AB.

    Horisonten en mjuk och blånande båge.

    Tessins slott ser kanske lite apart ut, gråbrunt och kantigt och för högt, men det ska väl vara så.

    Vykortet ska jag skicka till nån jag tycker om, så fort jag kommer på en ska jag göra det.

    Men nu var jag dum, det finns många jag tycker om, problemet är snarast att välja. Kan rabbla på utan att ens tänka efter: Jonas och Woody och Stinorna och Marilyn och Sanna, Sam och Jessica, Snyder och tjejen i ”Hibiscusstaden” (särskilt tjejen i ”Hibiscusstaden”), M Shocked, Ingo och fiskaren Garbo, både Karin och Allan B. Janzon, Merlene och Milton Berles kusin och Krutov väldigt mycket och Lenne Broberg, Alexander Karelin, Bab El-Ehr och Jim Lanebrand och Lukas och Ypsilon, Karl Andersson, kurt Schwitters, Dulouz, Chai Ling, Mmme Maigret, Miller och Mailer och Cutter John, de gröna negresserna och Leo Ferrer, Peter Gradin, Lauzier, Kronski och kapten Marlow, Lucy Lemon och Billy Blackberry, Juha Mieto och lille Vicke Vire, de trasiga och de envisa och sällan de som bäst behöver det, för all del de knäckta, gärna de småbittert förbannade, de som retar upp sej och överdriver och ler generat, svamlar upprört, infantilt, osammanhängande men med gudomlig inspiration, eller kissnödigt med flytande inspiration, tyvärr sällan de som bäst behöver det, tillvarons alla Serafim Svenssons, vandrande solskenskvastar, häcktrimmande falskvisslande oeftertänksamma solstrålar… Men låt mej ändå demonstrera min kärlek: Sokrates (fotbollsspelaren), kapten Nemo och ingenjör Robur, ja mamma, och pappa, och alla de som multnar under våra sulor, våra tappra rågummibottnar, som vi dricker som mjölk, äter som pasta och potatis, all den mjölk och potatis som åter ska gå och tala, vet att jag har en tendens att dra iväg mot det banala men om jag så kraschar in och fastnar för gott så måste jag våga gränslandet… Det är i det banala sanningarna häcker så hell er, vackra förlorare, en skål ni tveksamma vinnare! Till det förbryllande skratt som växer längst inne i de paniska grimaserna, till alla de glömda småmusklerna, och till glömskan själv! Till Arne Tammer och Boris Vian, till Errol och Kajsa Varg och Mollberg och Troubadix! Det är inte svårt att tycka om, gäller bara att känna efter emellanåt. Det är när man får för sej att tänka som det blir svårare, eller var det tvärtom? I alla fall, kanske är synd att peta för mycket i en positiv känsla. Om den nu är det, omtyckandet.

    Tycker som alla andra väldigt mycket om fru Bernadotte också, men har valt att inte ha med henne att göra längre. Alla telegram, och alla framstötar via Säpo. Det var de vanliga gratulationerna om man fyllde år, och nästan blyga förfrågningar om återseende men jag svarade aldrig och det är ingenting jag ångrar. Var brådmogen kanske, kunde ta ett obehagligt beslut och stå vid det. Det var nånting om individuella rättsnormer och synd om kungen.

    Är en hygglig grabb, det är jag faktiskt. På den tiden var jag ännu hyggligare, och framförallt mera grabb.

    På den tiden skrev jag inte ens dagbok, jag skrev om Wasavarvet som det hette då och om Jules Verne som siare och jag kopierade långa artiklar om lantmäteri och bröstcancer för skoltidningen som jag i princip gav ut alldeles själv. Det var väl ingen som läste den men det spelade mindre roll eftersom jag håvade in femmor i historia, geografi, biologi, svenska. Och jag fick sitta med överkursuppgifter i ett eget rum och vara modell för klassen, vad kul det var.

    Min magister från den tiden dömdes förresten nyligen för tidelag, jag såg hans bild i tidningen. Han hade förgripit sej på en gris som biologiläraren förvarade i materialrummet i väntan på dissektion. Det framgick inte om grisen var död eller levande. I rätten medgav han ångerfull att han druckit och i sitt omtöcknade tillstånd misstagit grisen för en fotbollsspelare.

    Det är midsommar och på radion är det käcka lekar och gladpop som för att övertyga oss överblivna om att vi dels borde skämmas och dels vara nöjda ändå. Det kunde ju varit värre, världen kunde ha varit radiolös, det kunde ha varit helt tyst. Man kunde ha hört vinden borsta genom grantopparna. Man kunde ha varit hänvisad till tjuvlyssning utanför grannens åfyffan.

    Verkar ha svårt att fokusera, dagbok, men det känner du ju till sen tidigare. Jag famlar principiellt i blindo och vägrar diskriminera.

    Vill åt nåt, dagbok, som fäster dåligt på papper. Är det därför jag sluddrar, du om nån borde förstå, är det därför jag vobblar så stukat mellan vägmarkeringarna (är jag rädd för att komma fram?), är det därför jag far som en polerad flipperkula mellan minnets gummiflappar, i hopp om lättförtjänta poäng, i hopp om ett överraskande och allt klargörande frispel, i naiv förtröstan om delarnas förmåga att i slutänden utgöra en helhet?

 

(Rämnande äktenskap, drömmen över, ensam tillbaks i Skandinavien med soc-skärva bältros och containerfynd och spillvirke i en sliten tvåa i utkanten av Gubbängen så långt från Table Mountain som överhuvud går att kräla. Den där gamla Olivettin igen, bokstäverna igen, pladdret jag försökte gömma paniken under, livet som oförhappandes skjuter iväg åt helt fel håll, alla förlorade år framför mej – först nu ser jag deras värde!)

 

 

 

21/7 2008:

 

”I contain multitudes” (Cendrars)

 

Collaget och improvisationen ordkluster på känn, korsbefruktningen, ett kisande trevande genom helg och söcken, nåt jävligt attraktivt i det fast det är svårt att sätta fingret på nån längre stund (eftersom det attraktiva rör sej hit och dit i oförutsägbara meandrar, och eftersom fingret skakar så), det är som att det är dit jag vill hela tiden, allt jag gör skiftar och skiktar sej, skingrar sej och pulserar tillbaks, som om jag eller nån annan kanske står och vrider på linsen – nya detaljer lösgör sej och försvinner igen, skymtar förbi igen.

    Det jag gillar med Martina kanske, det jag alltid gillat med Kerouac, formen och innehållet hånglar rakt framför ögonen på mej och alla andra.

    Det jag vill och gillar med blogg, ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament är inte nog, jag är så många, och vi är såklart ännu fler.

 

 

Den gudomliga tragedin, fragment

 

Hararna, alla fyrfotingarna, snabba i sitt eviga kutande över tillvarons sanka gräsmattor. Snabba på nåt sätt också i sina respektiva stillaståenden, med harar kan jag identifiera mej.

    Det där idiotiska stelnandet, grottbjörnsreflexen, jag kan inte fly och jag kan inte vinna så jag spelar väl död.

    Död har jag ofta spelat.

    Stryk har jag ofta undgått, fast det då förstås lika ofta varit nära. Grottbjörnar har trängt sej in i mina hålor och det har rykt ur deras käftar. Min tystnad har hotat dem, men också slutligen avväpnat dem. Mitt rörelseschema är boddhisattvans fast nervositeten briserar som hemliga hemorojder och krossade ögonstenar. Det gör ont att hara, det gör det. Harandet sitter som tyngder runt anklarna när dagens springande är över och natten drar sina vaggvalser. Harhjärtat skvätter sorgset sina tysta tirader ja fyffan.

 

 

Den gudomliga tragedin, fragment

 

Innan jag blev frisk, när jag fortfarande var sjuk, frågade jag aldrig varför eller hur länge men löpte längs givna linjer som glimmade varmt men uppfordrande in i natten. De hållplatser som bjöds passerades innan jag ens upptäckte dem, istället vilade jag i tanken och samvetet och den aldrig formulerade illusionen om ett mål, vande mej långsamt vid tanken på döden.

    Var för liten när sjukdomen bröt ut för att ha hunnit etablera försvarsmekanismer, rullade som ett okokt ägg in bland stångjärnshamrarna. Det slog omedelbart lock, jag undvek att krossas men mitt inre kastades runt så att min ursprungliga konstitution snart var alldeles förlorad.

    Ett förlorat ägg.

    Och tiden var genomskinlig och meningslös.

 

 

Till samlingen

 

Sommarregn rakt ner i asfalten och upp igen som gamla glömda dofter, tar med mej familjen ut till en bilskrot mot Huddinge, får punkan pluggad och skiftar vid vägkanten och på hemvägen bråkar vi minigolf i dugget men allt blir bra när jag vinner till slut och vi hittar en vacker genväg upp mot Länna och jag är för ovanlighetens skull efter med korsorden men mittisommarnskiter i det, ett par dar hit eller ditåt.

    Var trevligt att träffa C igår efter tre år, hon är så skönt norrländskt trulig fast bara från Sundsvall att man i jämförelse liksom känner sej mycket gladare själv, vi gick ner till Hökarängsbadet och jag blötte ner mej och torkade och gick hem igen till karljohanfyllda tortellinis och öl de här åren är så bra och jag måste och vill verkligen ta till mej det, att ha längst ner i ryggan när mörkret faller.

    Så trött så det susar men har inte tid att sova eller som jag skrev en gång för länge sen i ett refuserat manus (Lundell snodde det på okända vägar till en låt sen): ”har inte tid med några dåliga tider”. Ingen plats här för adiafora, men det är å andra sidan också en definitionsfråga. Ska gå och nalla några godisnappar från ungarna innan de kommer tillbaks från affärn.

 

 

 

22/7 2008:

 

Löneförmån

 

Mycket vägarbeten mitt i sommarn som vanligt, man leds iväg både hit och dit, ibland tar jag tunnlarna över till Nybroplan om dessa ljuvliga svinottor, ibland studsar jag in längs Götgatan där kajorna plockar runt papperskorgarna och de sista rumlarna viker runt hörnet eller försvinner i taxi i motsatt riktning, och Folkungagatan ner till Renstiernas sen där jag viker av under Frans Schartaus gymnasium där jag läste KomVuxhistoria och Samhällskunskap i ett av alla avlagda liv och sen ligger den ju där, Katarinavägen.

    Det är ganska spektakulärt när som helst men kvart i fem en solglittrande ödemorgon mitt i juli är det tammefan värt det arbete jag är på väg till, det är världens vackraste stad därnere och den är bara min, Söder och Gamla Stan och tillochmed Strandvägen, inte en käft nånstans om det inte är ett par busar som står och dividerar utanför Seven Eleven vid Dramaten, eller Margareta Krook strax intill, eller en eller annan nattradiopratare som slokar ut över Oxenstiernsgatan efter förättat värv.

    Räknar in allt detta på kontot, såklart, man är ju inte mer än måttligt dumihuvet.

 

 

Februari 1989

 

Plötslig och pudrad ligger Arbat

Nånstans i det osande stjärnsystemet

Tundran leder hit

Vintergatan pekar mot Arbat

Ryssen

är en skugglik flock som tiger med frostnupen kind

Ryssen representeras ännu av

statyer, drömmar, mummel

Ryssen är ännu retuscherad

Tanten bakom disken

ignorerar mej men är inte elak

Det

tysta spöklika tassandet i tunnelbanegångarnas

kristallvärme

är inte död men sorg

Så måste det vara

Besvärjelserna i den pälsfodrade

källarfyllan på

hotell Beograd II säger så

Ångmolnet över den snökantade poolen i den

arktiska natten instämmer:

från omklädningsrummet dyker vi

under väggen

återfinner oss

mitt i den

svängande gnistrande galaxen

Moskva ligger mitt i världen

Världen ligger överraskande stilla och

eftertänksam

mitt i Moskva

Det är bara en kort dikt om frusen kärlek mellan Arbat och

Chicago International

Det är bara en novell om språkförbistring

mellan den rykande transsibiriska drömmen i Moskvas utkant

och de skugglösa Bajkalbergen

Arbat speglar sej i den bottenlösa sjön

Det kanske

kräver lite fantasi

eller rentav en veckas bakfylla men

jag tycker bestämt det

 

 

Vinkelhakar

 

Ur ”Inledning/brasklapp” till den förstås ofullbordade Asienskildringen ”Österleder” från mitten av nittitalet typ:

 

”Och så var det det där med jaget, alla mina skiftande humör och reaktioner. Jag tror inte på nån jag-befriad litteratur, men man är ju så många under en resa.

    Så slog det mej att varje enskild vinkling – av människor såväl som av inre och yttre landskap – är falsk och vilseledande, men att summan av ett otal ändå kan erbjuda skuggan av en aning… Så blir det här en brokad, eller en kör, en samling snabbt växlande positioner.”

 

Man har sina väl inridna käpphästar, allt går runt, inget är nytt bakom pannbenet.

 

 

Hem

 

Han Hemingway brukade tydligen stå upp och skriva eftersom ”ingen tungviktsboxare vunnit en match sittande” fast en f d kompis till mej (som väl förresen så vitt jag vet ff är min kompis även om han inte svarat på tilltal de senaste sex åren; min teori är att han helt enkelt bestämde sej för att byta liv och bli nån så helt annan som möjligt för det var nu inte bara jag som gick åt) kontrade att ”ingen Formelettförare väl vunnit ett Grand Prix stående heller” och jag vet inte varför jag plötsligt tänkte på detta, är väl det där med Kerouacs definition av litteraturen som ”companionship” igen – jag går ofta och småpratar liksom med inte bara försvunna vänner men även författare som packade ihop långt innan jag packade upp och det är kanske nördigt om man gillar och tycker att såna ord betyder nånting begripligt men man vänder sej väl helt naturligt till de man tror kan leverera de där glimtarna av igenkännande som alla, tammefan, söker och lever för och av.

    Därmed inte sagt att Hem och jag har nåt särskilt intensivt blickutbyte, han är lite för stel och manierad och humorlös för mej tror jag (orkar inte försöka förklara varför jag ändå läst nitti procent av det han skrev), men man behöver ju även folk att käbbla lite med. Kanske.

 

 

 

23/7 2008:

 

Den gudomliga tragedin, fragment

 

Monalisa, lätt lönnfet men alldeles slät och choklad. Hennes hår var en arabisk kaskad om hon inte satte upp det och blev en ponny. Under armarna rakade hon det tyvärr med jämna mellanrum, fast jag aldrig bevittnade själva proceduren. Det slår mej nu, hur kunde jag missa den?

    Monalisa och hennes hår. Över könet växte det yvigt och krulligt, liksom uppstudsigt, en rugg att pressa ner med handflatan eller bäckenet. Jag brukade bita och suga på musklerna och senorna som sträckte just under huden från hennes kön och ner längs innanlåren, då var vi hemma tillsammans. Vi visste alltid att vi hängav oss och log överseende:

    -Here we go, rubbing eachothers genitals again…

    Kanske borde vi ägnat ännu mer tid åt musklerna, det är tråkigt att vara given och självklar.

 

Hon brukade säga att musiken var den ädlaste konstformen och det var väl ingen helt orginell tanke, musiken är det enda direkta uttrycket, påstod hon, som gjort sej av med ord och analys, det är känslornas eget ljud…

    Men: är det inte så att orden ursprungligen växte ur musiken, och poesin har rundat hela cirkeln – från musik till ord till musik igen.

    Direkt som vinden, klumpigt som regnet, finstilt som dimman.

 

– – –

 

Ja, lekfullheten… Tror det viktigaste jag lärt mej sedan puberteten är att jag inte alltid behöver vara förstådd, alla måste inte älska mej, det låter banalt men är viktigt och inte alldeles vanligt.

 

 

Till ölet och skuggan

 

Somnar med kläderna på mitt i en Winter-deckare och mitt i sommarens hetaste tidiga eftermiddag, det känns lite bortslängt och så har man ju den där huggormen i käften när man vaknar men sover iaf inte längre än att jag kommer till sans ganska snabbt, sitter på muggen och trycker i tio minuter och går över till Majid sen och fyller på öl och tobak.

 

Om jag kunde arbeta på mina romaner med samma relativa disciplin som på blåggandet; är väl den nästan totala friheten här som gör det; men så ta dej den friheten i romanerna då, var ju så du alltid höll liv och lust i skrivandet förr i tiden innan alla de illitterata ”kulturvetarna” på förlagshusen till slut nötte ner dej (fast du aldrig skulle erkänna det, ens för dej själv, lika lite som Kerouac tillstod att han ändrat en enda stavelse i sin i själva verket flera ggr grundligt omarbetade ”On the Road”, helt utan alla andra jämförelser förstås), fick dej att börja spekulera revidera och fyrkanta till alltihop.

 

Sol utan öl är illa; dock avnjuter jag helst bägge från skuggan, balkongdörren på vid gavel mot min snälla närförort, Nino Braco eller Los Jaivas (”Macchus Picchu”) på stereon.

    Nu ska jag gå och göra det.

 

 

Räkenskap

 

Ole Dole Mio

räknade till tio

börja om från noll igen

fortsatte upp till tjugo sen

 

Ole Dole Mio

tröttnade och la sej

vaknade och gav sej

av till Rio

 

 

Frustrerad besserwisser

 

Går på inspelning av ny frågesport i SVT-baracken vid Gärdet. I första ronden behöver man svara rätt på en av två frågor, min första lyder ungefär: ”Vilket versmått har sitt namn efter det grekiska ordet för finger?” Tack för den, nästa: ”Av vilket träslag tillverkades krucifixen i medeltida svenska kyrkor?” Men åkej, vi ses.

    Fast Rickard Olsson var jävla trevlig faktiskt, har alltid haft svårt för honom men där ser man.

 

 

Gråterskan från Ulan Bator

 

De fick inte lämna stationsområdet men han tog en promenad längs tågsetet, spårande i den puderfina nysnön. Vagnsvärdarna var ute och sköljde sotet från fönstren med varmvatten och långa moppar. Järnvägsarbetare kilade runt nedanför perrongen och knackade undan isen. Resenärer anlände till fots eller i små fyrkantiga ryska bilar, nån rentav till häst. Himlen var vit, staden var grå.

    Han nådde loket och stod en stund i det märkliga morrandet, och vände tillbaks mot mitten av setet där han sedan en vecka hade sin boning, en brits under taket, en brits och den rullande tundran.

    Stående där, liksom hukad över sej själv med en döende fimp mellan rodnande fingertoppar, stampande lätt mot det mjuka underlaget, med andedräkten puffande i små vita moln ur kroppens inre och luggen irriterande i ögonen, som en rastlös Ardenner, noterade han först familjen som rörde sej uppför rampen vid sidan av stationsbyggnaden.

    Fadern var en kraftig men satt man med ett ansikte som av bränd lera; ett liv av grimaserande i sol och vind hade ristat intrikata mönster i det. Benen och armarna stack ut ur ett kort öppen pälsjacka. Han var tyst och bister men ögonen rörde sej snabbt och liksom vaksamt över resten av familjen.

    Där var modern, en kvinna så påbyltad att det var svårt att riktigt se henne. Korpsvart hår spretade ut under pälsmössan. Hon höll en tjock stel arm runt dottern, en gråtande flicka i yngre tonåren. De bar alla näbbstövlar av pressad ull, såvitt han kunde se utan sulor.

    Visslan ljöd och han klev åter upp i vagnen som snart satte sej i rörelse. Han stod i korridoren, tittade på fönstret. Den grå staden rörde sej över fönstret. En djup grå tristess lika fjärran här som i mellanstadiets begagnade geografiböcker. Grå jurtor, låga familjetält, utspridda över den grå oåtkomligheten. Kameler parkerade i oemottagligheten. Han försökte sudda dem tydligare med baksidan av handen och lämnade en fettfläck på glaset.

    Staden försvann, som alla de andra, in i tidens töcken. Och han blev medveten om ett snyftande som växte inuti det envisa rälsdunkandet. Nånstans grät nån som kanske hade, eller hade haft, ett bättre grepp om Ulan Bator.

    Hon satt ensam i kupéen, nära korridoren men med ansiktet vänt mot fönstret. Han såg på hennes spegelbild i rutan – det platta glänsande ansiktet, de oblyga tårarna, den skinande svarta mittbenan, de stumma flätorna. Den svällande gråten, ansiktet som öppnade sej mot ensamheten. Och han vände sej bort igen.

    Så växte gråten in i resan, blev den ett med den alldeles obegripliga rörelsen över ödelandet där bara väldigt enstaka ryttare skred norrut eller söderut längs osynliga men uråldriga karavanspår, och nästan stillastående pucklar markerade mot den knappt skönjbara horisonten.

    Så blev han mysteriet trogen, stående hela dagen lutad mot fönstret, rökande, stirrande in i det gråvita töcknet utan att komma närmare.

    Och sen var det mörkt, och träd växte upp ur mörkret. Vid den kinesiska gränsstationen lyste neonen bisarr över entrén: ”Welcome. Soon we are friend all over the world”. Han lät sej skingras med massan.

 

(Ur ”Österleder”)

 

 

Olof Buckard

 

Träffade Ringo Starr i lekparken, han såg trött ut och ville inte prata men kanske går vi på kondiset i Hökarängens centrum imorgon efter jobbet.

    Den irakiske civilingenjören som kör taxi och planerar återflytten och hans dotter var också där, han hjälpte till att leta efter min dotter häromveckan när hon sprungit och gömt sej på granngården, sa: Det är bara bra att vara lite äldre när man får barn, man vet vad som är viktigt, inte bryr sej barnen om huruvida ni kan åka till Thailand på semestern eller hur ny bil ni har, de vill va med dej bara” och jag tänkte att det var ju ett onödigt självklart konstaterande och sen tänkte jag att tyvärr är det ju inte det.

    Har alltså läsglasögon nu vilket såklart innebär att jag måste byta briller varje gång jag tittar upp från datorn eller korsorden eller böckerna för att se vad de pratar om på teven. Å andra sidan kan jag göra det; för vissa är det helt kört.

    Lingonpuff for till stan för att hämta förra veckans alster på lekoteket eller vad det heter högst upp i Kulturhuset, jag dricker öl och läser ”Allt” och saknar, fast lite lagom. Går ut i köket och stänger av radion, man får passa på att ha det tyst omkring sej.

    Vad gör Olof Buckard nuförtiden?

 

 

 

24/7 2008:

 

Alla dungar där jag pissat

 

Minns en hög med översnöade tomburkar på en balkong högst upp i hörnet i en skäligen trist hyreskasern på Karlstorp i Trollhättan, men det är också allt jag minns av den balkongen. Knappt några möbler i den där lägenheten men så mycket nervös lust, det var där den vintern jag läste ”Jack” och tappade greppet eller om det var då jag hittade det – halvvägs genom dagboksdelen ungefär föll jag i nån sorts trans och gick ner och satte mej på tåget och gick av i Stockholm frampå nattkröken, halkade runt i lågskor och vindjacka, stod utanför Stig Strömholms stuga i Vita bergen och försökte fatta men gick grundligt bet och gick ut och ryckte i ytterdörren hos min mormor i Aspudden istället men hon bodde också högt upp och jag hade inga pengar kvar ens att ringa för, slumrade bort några timmar med en annan lodare i ett dragigt bankomatbås på Drottninggatan och åkte hem igen, såna tider var det, förlorade förälskade förvånade förtvivlade.

    Alla dungar där jag pissat stirrande rakt upp genom lövverken med den overkliga känslan av att göra helt rätt.

    Allt papper dessa fingrar prasslat innan de till slut krummar ihop och viker sej ger sej.

    Karlstorp, köpte min första bil där, en sån gammal Citroën som kunde göra armhävningar, hade bråttom andra dan och struntade i att skrapa rutorna, stoppade bara ut huvudet genom sidorutan, rammade en Volvo på 45:an, inställde mej ganska spak i Tingsrätten men fick i alla fall tillbaks kortet efter två månader.

    Karlstorp, där låg också psykologmottagningen som läkaren på F7 remitterade till efter min klaustrofobiska show på inryckningen; hade inte tid att göra lumpen förklarade jag och han förstod eller anade kanske också att jag hade annat för mej.

    Karlstorp och nymornad P generad i kameralinsen vid vardagsrumsfönstret och den lille rödhåriga killen jag kände ett tag (vaffan hette han, Nilsson?) som kom upp och lirade poker om nätterna (det var på den tiden man ostraffad kunde strunta i att sova nån natt i veckan) och utflykterna till The Blues Band på Lobo eller Lalla Hansson på pianobaren…och W som sprang rakt igenom dörren till toaletten och den snälla tjejen som haft lyan före mej och som ringde med jämna mellanrum för att få tillbaks hyran hon lagt ut och stencilapparaten i vindskontoret och elskrivmaskinen som surrade så uppfordrande att jag aldrig åstadkom mycket mer än innehållsförteckningar och lampan jag aldrig kom mej för att byta i det hela vintern mörklagda köket och raddan av tomma garderober (jag hade väl ett par jeans och två t-shirts) och jag svarade till slut inte i telefonen men lyfte bara luren och lyssnade när det ringde och den vattensjuka parken där nere hela långa vårvintern, bara tidsfrågor allting, ingen egentlig tvekan nånsin, all Novalucol till trots.

    Och snart är barnen där, hoppas det, känner mej rustad och nyfiken på vad de ska göra med den där febern.

 

 

Nyvaket eftermiddagssvammel, torsdag

 

Den där gamla beatidén om att låta fingrarna skriva liksom, om att öppna kranarna spjällen, dammluckorna, i med en teleprinterrulle i Underwooden för att inte behöva byta papper hela tiden så kör vi, stäng av medvetandet och invändningarna, hejvild association bara, spontanprosa som Jack sa och laddade med amfetamin och JD, och läsningen är verkligen som bäst ganska oöverträffad en bergochdalbana förvisso man vadar till hakan i ultrauppriktigheten och de omedvetna poser som slunkit med när ingen redigering tillåtits, kastas fram och tillbaks i kronologin, mellan humören, förvirrad och förklarad för allt är med eller man kan åtminstone få för sej det, att det är en naken människa man ser och känner igen, det är serent och groteskt och ser alldeles riktigt ut.

    Svag för det där men det kräver sin man kräver sitt offer det är inte för vem som helst, inte ens litteraturhistoriens största språkbegåvning (Kerouac förstås) rodde iland men sjönk plötsligt ensam i båten mitt på sjön när det blåste upp, hade slängt både årorna och flytvästen och öskaret över bord redan när han sköt ut fast förklaringarna till det ger jag mej inte in på nu, de är för många och för komplicerade. Henry Miller grejade det ju tycker jag och levde också till synes lycklig och produktiv upp i nittiåren, brände ljuset i en ände som det ska göras, lät flaskan stå och kolkade i sej av föregångarna istället, nog med näring och esprit där för honom, men jag tycker nog tyvärr inte att det fungerar för en sån som Lundell som verkar ha en liknande idé om att låta det publicerade konstnärsskapet omfatta även det som vilken annan skribent som helst skulle kastat i papperskorgen, han kan ju inte va omedveten om hur dåligt det är ibland, för det är han alldeles för bra när han är bra.

    Kluven är jag, gillar uppsåtet, störs av resultatet liksom.

 

 

 

25/7 2008:

 

Måne m m

 

Några minuter av koncentrerat månskådande var molnfri natt är det minsta man bör unna sej, svindel och skavsår och den förlorade känslan av att bara ha en aning och en enda vag en. Vore det inte för barnen (och OS) skulle jag lyfta ut teven i grovsoprummet (mitt gamla trick att blåneka när ”pejlarna” ringer på funkade ju f ö inte heller senaste ggn, de har plockat fram tumskruvarna nu, det är bara att pröjsa eller processa och jag är så led vid processer nu, man vinner ju fan aldrig hur mycket man än satt på fötterna…och dessutom är jag väl egentligen principiellt för avgiften, den kostar på sätt och vis betydligt mindre än reklam).

    I morgon drar vi söderöver i ottan varmed blåggen tar minisemester till söndagkväll eller så, tjing!

 

PS. Lingonpuff undrar om vi ska rösta bort kungen och jag svarar optimistiskt att förr eller senare så, det är så skönt när man efter några års utståndet prinsesseri äntligen får bli lite trevande politisk, faktiskt. Nu kommer de roliga diskuterande åren!

 

 

 

28/7 2008:

 

Men först ska jag sova

 

Ordna ord, och röra till dem igen, finns det en vackrare bild av den fundamentala ljuvliga meningslösheten än ett tiotusenbitars pussel (helst med en tredjedel jämngrå himmel)? Att smida hästskor, stryka plank, städa toaletten, skriva på romanen…ordboksredigerarna är underskattade makthavare. Brände mej på ryggen i lördags när jag fastnade med blicken på Öfvralid där borta på andra sidan innanhavet, men inte värre än att huden sitter kvar.

    Det räcker så bra med 3,5 och skönt kliande myggbett, dovt molande bromsdito. Man har aldrig egentligen nånting att säga varandra, konsten är att åstadkomma en fungerande illusion.

    Picasso med en remsa rabattkuponger, förvirrat studerande det färggranna tunnelbanenätet.

    Älgarna vid Solna Centrum, med gyllneböljande hår. Nån dag nu ska jag gå och stå igen utanför huset på Prästgatan där Carl Larsson föddes, och vara elva år. Men först ska jag sova.

 

 

 

29/7 2008:

 

Fjärilar

 

S kommer hem från Vi med salchichón min barndoms spickekorv, sicken Madeleinekaka, doften och den vassa sältan, ännu ett av livets alla små oanmälda mirakler! =)

 

Har inte haft ro att skriva vare sej det ena eller det andra dessa dagar, alltför rastlös inför prospektet torp, trodde det var ganska långt ifrån mej, plötsligt både greppbart och väldigt märkligt önskvärt, upp till banken nu.

 

”Allt” flummar på, segar till lite i småfånig akademism ibland men räddar sej alltid plötsligt med ena eller andra ljuvligheten lekfullheten, är så glad över den boken, ska räcka länge.

 

Sommarlovsungar och Snobben klockan tie på kvällen men brevbärarn knyter sej nu.

 

 

Skottkärra

 

Rastlösheten rullar liksom runt i magen när jag går över linoleummattorna här, och tillochmed lite när jag rör mej fast minimalt framför tangentbordet.

    Ser hur barrskogen står alldeles torr och tyst bakom de viskande lövverken, asp och körsbär, björk och hallon.

    Suger i händerna efter spade lie skottkärra. Två dagar kvar av nikotinet, sen blir allt lugnt och fint igen…

 

 

 

30/7 2008:

 

Den gudomliga tragedin, fragment

 

”Första gången jag mötte Mabel kom hon hem till mitt pojkrum för att intervjua mej. Jag var tretton år och hade skrivit en bok, om ett frihetskrig i en fjärran galax. Jag satt på det grönluddiga IKEA-överkastet och hon satt på en stol och bläddrade i förstlingsverket. Min mor hade släpat dit henne. Hon sa:

    -Det här är väl rätt bra, har du försökt publicera det?

    Jag satt som förhäxad av hennes flottiga karottfrisyr men mest av den enorma vårtan på hennes ena kind. Hon skrev ett litet trevligt reportage om den unge författaren för familjesidan och inbjöd mej också att emellanåt vid behov skriva nån konsert- eller teaterrecension för tidningen. Det var en mycket anspråkslös tidning.

    Det var också där jag först kom i kontakt med Mathilde Madsen Group, ett gäng svajmast- och trapetskonstnärer som turnerade västsverige om somrarna. De genomförde sitt program utomhus och tog in pengar på reklamplatser runt ställningarna och alltihop ackompanjerades av ett bisarrt akustiskt punkband som hängt sej på, dubblerande deras turnéplan. Mathilde var den stora stjärnan förstås, känd för ett nummer där hon på slutet tappade balansen och föll tjugo meter ner i urberget och dog. Folk gick man ur huse för att se henne. Folk krävde så lite för pengarna på den tiden, inte som nu när det ska både blippa och blinka epileptiskt medan en könlös röst förkunnar aktuell poängställning.

    Mitt jobb var att sopa upp Mathilde efter föreställningarna och dessutom vid två tillfällen under balansakten då det bisarra akustiska punkbandet blev en alltför störande faktor slå batteristen i huvudet med en ihopfälld solstol. För denna insats uppbar jag ingen lön men åt och reste med gruppen, och sov hos Mathilde i hennes husvagn.

    Det var en lycklig tid. Vi vaknade på vägarna då karavanen normalt satte sej i rörelse strax före gryningen, och vi öppnade fönstren och lät fartvinden svalka oss vakna och efteråt drack vi te på den lilla avsatsen längst bak medan Bohusläns granitkoppor for förbi, och all dess saftiga grönska. Vi kunde stanna vid någon strand eller enslig badbrygga och klättra ikapp uppför det landispolerade urberget och supa oss fulla på luft och utsikt och diskutera Världsrummet.

    -Vad händer vid Världsrummets yttervägg, frågade Mathilde, om man tar sin slägga och dunkar hål i den?

    -Är det inte märkligt, retades jag, att fast vi begåvats med en värld så ypperligt perfekt ordnad att den bokstavligen saknar gränser, så ska vi inte nöja oss men bittert gny om hur instängda vi känner oss?

    Och vi klättrade ner igen, eller hasade oss skinnflådda om fotsulorna och jag fick tillbringa nån timme med att smörja upp dem åt henne igen, dessa våra bägge beniga spretiga födkrokar.

    Jag tror inte vi var kära i varann, vi bara var med varann och ställde inte den sortens frågor. Istället lät det:

    -Hur många kilometer går det på en sekund? Eller:

    -Nu eller sen?

    Mathilde var en mild älskarinna, så som äldre kvinnor ofta är med yngre män. Om det har med moderliga instinkter att göra, eller allmän försiktighet med det potentiellt ömtåliga kruset, eller ren bakåtlutad lättja – jag behöver väl inte fördjupa mej i det. Jag skrev mitt reportage (utan att avslöja några yrkeshemligheter), fick mitt honorar och seglade vidare.

    -Gott, sa Den Mångalne Redaktören när han lade sin tunna men märkvärdigt tunga hand på min oförhappade axel för att på detta sätt gratulera mej till väl genomfört värv. Blinkade (konspiratoriskt?) tror jag visst också att han gjorde bakom det halva glasögat. Eller mins jag fel? Mabel vände oss demonstrativt ryggen, och vände oss inte magen och brösten igen förrän han försvunnit. Då lutade hon sej över skrivbordet och viskade småspottande:

    -Han ringde mej igen vid förra fullmånen må du tro, pilsk som en gnu. Det är skamligt!

 

Jaha, man vart alltså bitter till slut, fan det hade man ju inte tänkt sej. Bitter är ful, ingen ömkar den bittre. Nej, runt den säkre och tveklöse ska menigheten samlas med gratulationer och blommogram. Till den som har ska varda givet.

    Leker lite med tanken, lever ut något av den potential jag har för det bittra.

    Du är väl inte så dum, dagbok, förmodligen har jag varit orättvis. Du är ju den som rättar mina felsteg, som drar konturer runt min längtan, som om och om igen avtäcker min stora tvekan.

    Du är min nakna hud, dagbok. Det är dej jag fryser, dej jag överlever.

 

Mabel anförtodde mej vid ett annat tillfälle, förmodligen betydligt senare, att hon ju för sin del alltid föredragit praktiska och händiga män framför intellektuella skrivbordsnissar.

    -En karl ska ha valkar i händerna och inte fundera för mycket, sa hon.

    Jag funderar fortfarande över detta.

 

Den enda kvinna nånsin som jag kunnat ta mej när, hon tog mej över bergen ensam, hon sa hon höll mej kär. Och vi lade oss till bords, hon sög på en druva och dess blå skinn skymtade framför hennes vita framtänder, och jag förde försiktigt in mina bägge pekfingrar och bände fram druvan som ännu var hel och glittrade vackert av hennes saliv och jag hade tänkt äta upp den men fäste den istället av någon outgrundlig anledning mellan våra näsor nu och under två timmar höll vi den där, koncentrerade på varann; på botten av hennes öga låg en sjunken sköteka inbäddad i sanden och jag avhöll mej ifrån att röra vid den men log, och trivdes, och simmade vidare.

    DEn enda kvinna nånsin…hon kraschade in i mina vrak med harpuner och lyftkranar, och kättingar borrades fast vid mina murkna relingar och moln av slam revs upp när hon började vinscha, och själva styråran bröts loss, och drev iväg i sundsströmmarna.”

 

 

Vilar vid tangenterna

 

 

Dimrim

 

Förliden dans med en sidensvans; en mallig örn i ett murrigt hörn; solen går runt i spiraler; i poolen flyter pinaler; i en pöl av glass tår Målle och metar; i Bennys klass finns ett troll man retar; och överallt ligger dimma, men nu är jag less på att rimma. (Fast väntar du till sen så börjar jag säkert om igen.”

 

(Ur ”Rim & tramsor för barn och barnsliga”)

 

 

Din läkare eller ditt apotek kan hjälpa dej att sluta röka

 

Den autistiske killen på balkongen på hörnet gladjämrar liksom rakt igenom eftermiddagen, det är nästan rogivande efter några veckor.

 

”Softa med sudoku!” Njae. ”Rökning dödar.” Jo. ”Påminnelseavgift 50,00; aviavgift 29,00; ränta för föregående mån 102,90”… Jaja.

 

Lingonpuff har lagt en egenhändigt ritad Miffypappa med shorts och glasögon och Indiana Jones-hatt på mitt skrivbord, hur kan jag va lyckligare?

 

 

 

31/7 2008:

 

Stuart Littles pappa

 

Liten och mycket liten torsdagstequila för nerverna eller för att det är gott och för att det i slutänden alltid är alldeles för få torsdagar här i livet kanske, varpå det slår mej att ”dr House”, är inte det Stuart Littles pappa? Ett tag är halva himlen blå och solsken medan andra halvan täcks liksom av solkigt bakpapper; åskan hänger i luften nånstans över Erik Lemmings gata ungefär och pärmarna i min Prismas Uppslagsbok hänger för sin del mest i trådar nu. Önskar jag kunde sätta mej i bilen eller på toaletten och bara skriva, som Isabel Allende påstår att hon kan, det finns inga ursäkter för att inte skriva säger hon men glömmer kanske att människor är olika? I väntan på att mina (ursäkter) ska sina dessa underligheter.

 

 

Vaffan…

 

Fadersstoltheten får sej en knäck när det uppdagas att Lingonpuff faktiskt bröt armen när hon dråsade omkull med inlinesen för två veckor sen och jag nöjde mej med att konstatera att hon kunde röra handleden och fingrarna, och att hon slutade gråta efter tio minuter. Hon har ju iofs inte sagt nåt sen men lekt och hoppat och brottats med syrran och åkt på minisemester och badat och varit sej själv…med bruten arm…

    Igårkväll upptäckte vi att den såg lite konstig ut och idag röntgade de (hon har redan satt upp bilden på väggen över sängen) och preliminärgipsade (hon står och speglar sej med mitella och det nöjdaste småleende) och imorgon ska det sövas och opereras efs det redan läkt fel. Åkej jag är inte läkare och fattar inte hur man kan bryta armen av att falla från gatunivå liksom och ännu mindre hur det kan inte göra ont men ändå, känns kymigt.

    Botgör fåfängt med tre raka sagor och jobbar resten av kvällen nu.

Annonser

En tanke på “Inlägg från Blogspotbloggen 20080523 – 20080731

  1. Ping: 2010 in review « Aurgrunn’s Weblog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s