Rörelser

(Ur det redan fyra- eller femåriga torpboksprojektet som kanske eller kanske inte blir klart nån gång, det vecklar ut sig i attacker med långa mellanrum. Men lusten framför allt!)

 

Efter ett par dagar har jag gått upp stigarna: från ytterdörren runt hörnet och nerför backen till utedasset, med ett par grenar till vedbod och elverksskjul; från verandan snett ner mot komposten och bäcken; och så den mest upptrampade bort till ateljén i uthuset jag kanske skulle kalla friggebod om inte ordet gav så jobbiga associationer.

I ateljén ställer jag kaffet på det lilla bordet bredvid fåtöljen längst in i hörnet och lägger laptopen i knät, viker upp den och öppnar dokumentet. Skriver i femton eller tretti minuter långsamt men fokuserat på den där första klara morgonenergin om Peter Nilson och Bruce Chatwin vid en fiktiv bardisk i utkanten av Perth. Sen sätter jag parenteser runt det mesta av dialogen jag låtit dem föra eftersom den knappast håller ens om jag som planerat bortser från fräckheten i att tala åt verkliga och dessutom bortgångna personer och mekar en liten haiku om stigen till brunnen istället, för att ändå känna att något av värde kommit mig ur händerna innan den lilla koncentration som var dag förunnar är nernött och skingrad. Läser den, tar bort ett komma, läser igen och känner mig glad.

Sen grundar jag ett par dukar med grått och vitt och strösocker för den skönt knastriga strukturen, och lägger dem att torka på överslafen. Fokuserar på ljuset i fönstren på den lilla lilla stugan i den stora stora skogen under den kallt gnistrande evigheten på den stora pannån jag upptäckte igår att den inte är färdig.

Ser ut genom fönstret emellanåt, ler åt gräset som står kvar högt och insektsbemängt nu när ingen annan än jag har åsikter om saken. Blir stående några sekunder eller nån halvminut i en frusen pose med penseln eller palettkniven lyft, fångad av ett eller annat hugskott eller minne eller bara av renaste tankestiltje. Lyckas fånga nån idé eller halv insikt och kliver över till bordet och kladdar ner den i några stolpar för sånt är jag bra på. Veritabel mästare på dimmiga bilder och visioner faktiskt, det är när jag ska klara och utarbeta dem som slö- och tröghögen tar över.

Dessbättre har jag förlåtit och vant mig vid den där jäveln för rätt länge sen nu. Det är alldeles klart att inget jag kan komma att skriva ens vid knäpp och fullmåne lär vara omistligt för världen och det ska ju dessutom vad jag hört va gôtt å leva. Insåg redan i tjugoåren att jag hade att leva med svaga nerver och närmast obefintlig stresströskel och anpassade livet därefter, påhejad av arytmier och panikångest. Ställer sålunda bara väldigt rimliga krav på mig själv.

 

Går tillbaks över backen till torpet efter en stund och sitter i stolen vid fönstret igen med högarna av halv- och kvartslästa böcker. Hittar i Ian McEwans ”Amsterdam”: ”De öppna vidderna som skulle förringa hans bekymmer förringade allt: varje ansträngning tycktes meningslös. Särskilt symfonier: kraftlösa tutanden, svulstighet, dödsdömda försök att bygga ett berg av ljud. Lidelsefull strävan. Och för vad? Pengar. Respekt. Odödlighet. Ett sätt att förneka den slumpmässighet som gav upphov till oss och att hålla skräcken för döden på avstånd.”

Tänker att det där igen, hur många variationer på det temat?

 

Bara en gång i livet har jag upplevt den grundläggande meningslösheten (som väl de flesta av oss lär känna redan i tonåren) som ett ok, dvs helt tappat geisten och lusten till allt. Oftast har meningslösheten suttit som en liten smiley uppe i ena hörnet och fått mig att le åt mina egna ansträngningar utan att på nåt sätt ta kraften från dem, men under ett par dygn på SöS, efter en lång och komplicerad tarmoperation och under inverkan av intravenöst morfin (om jag förstod rätt) försvann färgerna och dofterna och nyfikenheten helt. Läsa – så meningslöst, alla dessa stackars svamlande narcissister. Musik – bara så mycket patetisk pretention. Låg i stålrörssängen på enkelrummet och hörde hur det mumlade från Vinterstudion i dagrummet och sket ytterligt och fullständigt i om det där hasandet på brädlappar över snön nånstans togs hem av lilltjejen från Pajala eller av ”polskan” eller nån av ”norskorna” – hur hade jag nånsin kunnat engagera mig i nåt så kapitalt ointressant? Det handlade inte bara om nationsgränsernas slumpmässiga dragningar och att jag inte personligen kände nån av de inblandade – allt var ju i slutänden flyktigt och snart glömt och vilken roll spelade några sekunder eller nån minut hit eller dit när en gick i mål och jag fick inte tag i det där nihilistiska garvet jag alltid kunnat kontra den insikten med.

Men det var den gången, ångest har jag haft och vilsen har jag varit men lusten att fortsätta har jag aldrig tappat och skrivit har jag alltid gjort om än resultaten varierat stort. Glädjen i konsten har väl rentav på nåt lattjo vis faktiskt varit kopplad till medvetenheten om dess fullkomliga fåfänga…

Tänker jag, fast mindre utvecklat och sirligt, medan jag röjer i redskapsskjulet.

Har röjt förr i det där kaoset, och tillochmed trott mig ha åstadkommit nån slags ordning eller systematik, men insett efterhand att det psykologiskt är ett arbete som är på låtsas. Har normalt sällan problem med att slänga eller återvinna eller skänka saker eftersom prylar med extremt få undantag går mig under huden, men här handlar det mer om idén med skjulet.

Ett skjul intill ett torp på vischan ska ju nånstans vara fyllt till bredden, en ska inte ha koll på vad som finns där, det ska alltid finnas en möjlighet att hitta just den där udda grunkan man egentligen redan ställt in sig på att behöva ta sig till stan efter. Om det sen är niomillimeters mässingsöljetter, några vindor gasslang eller en halv säck cement som på nåt vänster undgått att härdas i höst- och vinterfukten.

Egentligen är väl ordnandet en övning i att uthärda oordning, att vänja sig vid virrvarret, och dessutom och kanske främst ett sätt att frigöra tanken. Lyfter och plockar, flyttar, hänger upp och stapplar alltmedan idéerna tumlar och parar sig.

Ägnar också nån tanke vardera åt min barndoms vagnbod på Fårö och garaget i Trollhättan där den till synes tillknäppt kvadratiske och systematiske man som var min far kanske kunde bli den han egentligen var i det bara vagt organiserade myllret av pinalimojer och meckanicker (frizon, slår det mig när jag minns hur han flydde familj och sociala påbud mest hela tiden för att hamra loss i sin ensamma egenhet) medan jag plockar upp, skärskådar och lägger ner igen.

Efter nån timme har jag åtminstone metallskrotet samlat på ett av de inre och mer otillgängliga hyllplanen (har så sällan behov av metallskrot) och lådan med blandad skruv har också fått påfyllning när jag bär ner en del av virket de suttit i till vedbon och slänger upp de friskare bitarna på loftet där jag samlat slikt.

 

Åter till länstolen, torptillvarons konstant och laddare. Rycker en bok ur stapeln som vinglar på den gamla seldonslådan vid fönstret.

   ”Genom att människor blev bofasta krympte deras territorier oftast dramatiskt. Tidiga jägare-samlare hade vanligen territorier som bredde ut sig över många hundra kvadratkilometer. ’Hemma’ var hela detta territorium med dess kullar, bäckar, skogar och öppna himmel. Lantbrukarna tillbringade däremot större delen av tiden med att arbeta på ett litet fält eller i en liten fruktträdgård, och deras hemliv kretsade kring en liten byggnad av trä, sten eller lera på några dussin kvadratmeter: boningshuset. Den typiske bonden utvecklade en mycket stark bindning till denna byggnad. Detta var en långtgående revolution och den hade lika stor psykologisk som arkitektonisk betydelse. Hädanefter blev bindningen till ’mitt hus’ och åtskillnaden från grannarna ett utmärkande psykologiskt drag för en mycket mer egocentrisk varelse.” (Harari, ”Sapiens”)

Lägger in fotot av min yngsta dotter och mig på en tunnelbanestation i Stockholm som funkar som bokmärke i boken igen och låter den vila i knät medan jag fixerar den chilenska emboquen som hänger på väggen ovanför vedlåren. Känner hur ansiktet spricker tills jag grinar skönt imbecillt.

Jag som slängt och sagt upp hela livet för att vara lös och ledig, som av princip bränt både skepp och broar bakom mig för att omöjliggöra upprepning och stagnation – sitter jag så här ett gott stycke in i medelåldern, plötsligt fångad av torpdrömmen, lika fjättrad av som vilsen i allt vad förfäderna matat in i mina gener alltsedan jordbruksrevolutionen för tolv tusen år sedan. Men gott, så får jag den erfarenheten också; den kognitiva dissonansen gungar och ruskar mig och tankar och aningar faller loss, virvlar omkring, tar väl vägen nånstans.

 

Natt utanför torpet. Första somrarna visslade fladdermössen runt skallen om man stod här efter mörkrets inbrott men det gjorde katten slut på sen när han hittade kolonin. Och denna sommar har vi knappt ens mygg.

Står stilla och låter det tätnande mörkret krypa inpå, tar in hur synvidden krymper med det sista av det dovt röda solljuset när det sjunker ner i skogen bortom hygget. Hör hur råbockarna skäller som tokiga bandhundar nånstans bortåt Israelslund, och plötsligt även hur ett vildsvin ryter till på andra sidan kärret mot Bredahult. Det är nytt; de närmar sig.

Detta är också rörelse, tänker jag, och ser plötsligt Harry Martinson framför mig, han som skrev om Världsnomaden och som en gång bekräftade och stärkte mig i mina vimsiga val. Den friska blicken, snälla kaxigheten, dristiga glimten på den där ungdomsbilden på baksidan av mitt extremt begagnade ex av ”Resor utan mål”; och så sitter han plötsligt åldrad på en pall i en risig berså utanför ett litet torp i Sörmland och skriver sin resa, författar till allt det där han missade när det begav sig. Resan försiggår på så många sätt och plan medan dagen förrinner och nu kommer han vacklande genom dunklet i kalsonger på småtimmarna, skvätter i syrenen med blicken halkande över Vintergatan.

Och jag närmar mig försiktigt, torrhostar lite för att inte skrämma honom, ställer mig bredvid men ett stycke ifrån, drar ner gylfen och pissar jag också. Ser ur denna nya position hur en tunn månflisa sliter för att lösgöra sig ur skogen, och när jag vrider på huvudet hur det glimmar till av kattens ögon längre bort på gräsmattan.

 

 

Annonser

Hjärtat vilar länge

Hjärtat vilar länge men skälver plötsligt till

Och häver sig och bävar och vet genast vad det vill

Det rusar sta och sjunger små serenader på sin flykt

Högt över tak och master och allt annat mänskor byggt

 

Det störtar kring och lyfter ting som aldrig lyfts förut

Spränger rakt igenom murar och ignorerar var statut

Det skuttar över snår och sly och löser varje knop

Ja, på andra sidan jorden hör man hjärtats jubelrop

*

Så sjunker ljuset undan och natten faller på

Då tappar hjärtat bäring och glömmer rentav slå

Så sover hjärtat åter medan år av dröm förgår

Hjärtat vilar länge – utan aning, utan spår

Om mål & mening

https://www.mittskifte.org/petitions/vi-vill-ha-charterresor-med-tag?bucket&source=facebook-share-button&time=1549257666&fbclid=IwAR0LmmcdTS9AkqZBkPgdofvrH5yTAeIxl306ZWCuP0GjzeA0CP6bNVbf14w

Den slappa resan är aldrig störst, den som ser mest av vägen kommer först.

Nog finns det saker vid målet att se och göra men det är avståndet självt som mest beröra.

Det bästa målet är inte inkluderat, det är en macka nån bjuder helt oplanerat.

I kupén där du sover en enda natt blir drömmen stark och brådskan matt.

Bryt upp, bryt guld, känn jorden gnola, tids nog hinner du sola.